Ingeborg Håkansdotter var norsk prinsessa, hertiginna av Halland samt medlem av de svenska och norska riksråden. Hon är en av de första kvinnorna i norra Halland som nämns vid namn i skriftliga dokument.
Ingeborg Håkansdotter föddes 1301, som dotter till norske kungen Håkan V av Norge och drottning Eufemia. Redan som ettåring trolovades hon med nittonårige hertig Erik, bror till Sveriges kung Birger. Giftermålet med Erik var — som var vanligt vid den tiden — en politisk affär. Trolovningen bröts vid ett tillfälle på grund av meningsskiljaktigheter mellan kung Håkan och hertig Erik, men de försonades och hertig Erik accepterades på nytt som blivande svärson. När Erik och Ingeborg Håkansdotter gifte sig i nuvarande Oslo år 1312 hade Erik och hans bror Valdemar gjort uppror och tvingat Birger att avstå två tredjedelar av Sverige till dem. Ingeborg Håkansdotter var alltså redan som elvaårig brud härskarinna över ett betydande landområde. Erik hade av blivande svärfadern, den norske kungen, fått borgarna Ragnhildsholme i Göta älv vid nuvarande Kungälv, Hunehals vid Kungsbackafjorden, samt Varberg.
Efter giftermålet kunde Erik och Ingeborg Håkansdotter alternera mellan ett antal borgar: Axvall i Västergötland, Ragnhildsholme, Hunehals och Varberg. Ingeborg Håkansdotter födde snart två barn, blivande kungen Magnus 1316 och Eufemia 1317. Strax efter dotterns födelse slog kung Birger tillbaka mot sina bröder. Valdemar och Erik bjöds till Nyköpingshus där de fängslades och senare avled i sin fängelsehåla.
Vid denna tid inleddes Ingeborg Håkansdotters tid som viktig politisk aktör. Redan då Erik fängslats i Nyköping 1317 hade hon med kusinen och svägerskan, Valdemars maka Ingeborg Eriksdotter av Norge, påtagit sig rollen som ledare för hertigarnas parti. Den 16 april 1318 slöts ett fördrag i Kalmar mellan de två "hertiginnorna Ingeborg" och den danske hertigen Kristoffer av Halland-Samsö och ärkebiskop Esger i Lund. Som sina makars representanter lovade hertiginnorna att deras makar skulle hålla de löften, som sattes som villkor, om Kristoffer och biskopen hjälpte dem ur fångenskapen och inte slöt fred med kungarna Erik av Danmark och Birger av Sverige utan deras tillstånd. Detta fördrag blev inaktuellt eftersom Erik och Valdemar avled i fångenskapen strax därefter. Inte bara hertigarna avled utan också Ingeborg Håkansdotters far, kungen av Norge, år 1319. Lille Magnus blev, blott tre år gammal, kung eftersom Håkan V inte hade några söner. År 1319 på Mora äng valdes han även till kung av Sverige, varigenom det bildades en personalunion mellan de två länderna.
Som mor till den blivande kungen blev Ingeborg Håkansdotter ledare för förmyndarregeringen vilket gav henne stort inflytande. Hon satt både i norska och svenska riksrådet där hon och hennes kusin tillsammans med Mats Kettilsson var ordförande. Titeln hon använde var "Ingeborg, av Guds nåde dotter till konung Håkon, hertiginna i Svearike". Hennes geografiska maktbas var omfattande, och innefattade morgongåvan slottet och länet Axvall samt en stor mängd strategiska borgar, län och förläningar i Västergötland, Värmland, Halland och Bohuslän.
Av sina fiender anklagades hon för att agera godtyckligt, som när hon 1320 på sin sons vägnar avskrev staden Rigas skulder till sin döde make. Hon anklagades också för att belöna sina anhängare och på så sätt stärka sin position bland dem som tidigare stött hennes make. De som reagerade var förstås de som kände sig hotade av att Ingeborg Håkansdotter stärkte sin ställning. Övriga medlemmar i riksrådet hörde till denna grupp. Jämfört med andra regenter vid den tiden var hon dock antagligen varken bättre eller sämre än andra. Att bilda och bryta allianser och skaffa gunstlingar var ett vanligt sätt att stärka den egna maktbasen. Ingeborg Håkansdotter hade lärt sig av både sin far kungen och sin make. Ovanligt för henne var att hon som kvinna hade den positionen att hon kunde använda sig av samma maktknep som manliga ledare.
Det svenska riksrådet var också bekymrat för den grupp av unga män och rådgivare — varav många från utlandet — som Ingeborg Håkansdotter samlat kring sig, istället för äldre erfarna män av svensk börd som de själv uttryckte det. En av dessa unga män var Knut Porse, som slagits på Eriks sida och utnämnts till hövitsman på Varberg. Han skulle så småningom bli hennes nästa make. En perfekt allierad med titeln hertig av Halland och Samsö.
Ingeborg Håkansdotter och Knut Porse förstod ganska tidigt att deras ställning måste stärkas. Ett sätt var att arrangera äktenskap mellan hennes dotter Eufemia och Albrekt den store av Mecklenburg. I äktenskapskontraktet föreskrevs att Mecklenburg, Sachsen, Holstein, Rendsburg och Schleswig skulle assistera Sverige i erövringen av Skåne. Äktenskapet, som fullbordades först 1336, fick stora konsekvenser för Sverige då parets son Albrekt sedermera blev Sveriges kung. Dokumentet undertecknades av Ingeborg Håkansdotter och Porse och accepterades av norska riksrådet, medan det svenska rådet vägrade. Ingeborg Håkansdotter finansierade invasionen av Skåne med ett lån från Stralsund, där hon beviljade tullfrihet till Sverige och Norge som säkerhet. År 1322 invaderade Porse Skåne. Mecklenburg svek dock fördraget, ställde sig på Danmarks sida och erövringen gick om intet följande år.
Relationerna mellan riksrådet och den egensinniga, självständiga hertiginnan blev allt sämre. År 1322 blev det öppen konflikt. Riksrådet bestämde då att ingen fick godkänna någon av Ingeborg Håkansdotters åtgärder utan allmän omröstning och att alla överenskommelser som hittills gjorts ansågs vara annullerade. År 1323 tvingades Ingeborg Håkansdotter godkänna detta och avstå från en rad viktiga borgar. Den 20 februari 1323 hade även det norska riksrådet kommit i opposition mot henne. Hon anklagades för missbruk av det kungliga sigillet och för att ha brutit fred med Danmark. Hon förlorade inte alla befogenheter men i fortsättningen kunde hennes beslut endast verkställas efter enhälligt godkännande från råden.
Den misslyckade invasionen minskade Ingeborg Håkansdotters makt påtagligt. I Skara slöts i februari 1326 ett fördrag mellan henne och det svenska riksrådet som reglerade hennes ställning i Sverige. Hon fick avträda Axvalls län, Värmland, fem strategiska borgar i Västergötland och slottet Hunehals i Halland till kungen samt sända Porse i exil. I gengäld skulle hon få det strategiskt mindre betydelsefulla obefästa Dåvö i Västmanland och sina skulder betalda.
Efter detta hade Ingeborg Håkansdotter inga politiska befogenheter i Sverige, men i Norge hade hon fortfarande ett visst inflytande. Sedan hon 1327 gift sig med Knut Porse förlorade hon dock även detta.
Efter Knut Porses död 1330 levde Ingeborg Håkansdotter återigen nära sin son kung Magnus Eriksson men det är okänt hur stort inflytande hon hade över hans politik. Att hennes ställning fortfarande var betydelsefull vittnar det faktum att hon 1336 välkomnade Albrekt den store av Mecklenburg, dottern Eufemia — Albrekts maka — samt Rudolf av Sachsen och Henrik av Holstein till Kalmar med egen flotta inför kröningen av Magnus i Stockholm. År 1343 köpte Magnus Eriksson grevskapet Södra Halland av danske kungen — grevskapet Norra Halland hade han redan. Sedan Ingeborgs söner med Knut Porse båda avlidit i pesten 1350 kallades Ingeborg Håkansdotter därefter regerande hertiginna av Halland.
Ingeborg Håkansdotter skulle under sin livstid få se sin son Magnus utmanas av dennes son Erik. Hon skulle dock inte leva länge nog för att se sin dotterson Albrekt av Mecklenburg bli kung av Sverige 1364. Hon avled i juni 1361.
