Ingeborg Charlotte Caroline Frederikke Louise var prinsessa av Danmark, Sverige och Norge samt hertiginna av Västergötland. Hon var dessutom en hängiven filantrop.
Ingeborg föddes som dansk prinsessa år 1878. Hennes far var den danske kronprinsen och sedermera kungen Fredrik VIII. Hennes mor var den svenska prinsessan Lovisa, enda barn till Karl XV. Ingeborg växte upp på kungafamiljens slott i Köpenhamn som det femte av åtta barn. Sjutton år gammal förlovade hon sig med sin kusin, den dubbelt så gamla svenske prinsen Carl, son till Oscar II och Sofia av Nassau. Ingeborg flyttade till Sverige år 1897 och bosatte sig med maken i en villa på Djurgården i Stockholm. Ingeborg fick tillsammans med maken Carl fyra barn. Margareta blev dansk prinsessa, Märta norsk kronprinsessa och Astrid drottning av Belgien. Sonen Carl avsade sig sin kungliga titel för att kunna gifta sig med en kvinna utan furstlig börd.
Under de svenska drottningarna Sofia av Nassaus och Viktoria av Badens många utlandsvistelser åtog sig Ingeborg flera av dessa drottningars representationsuppgifter. I samtiden påpekades att hon var den av alla de ingifta prinsessorna som bäst hade klarat uppgiften som svensk drottning. Vid den svensk-norska unionsupplösningen 1905 var Ingeborg en viktig länk mellan de tre skandinaviska kungahusen. Hennes make prins Carl hade själv tackat nej till erbjudandet att bli norsk kung, och istället valdes Ingeborgs bror att bli Håkon VII av Norge. Ingeborg var därmed syster till både den norske och den danske kungen samt svärdotter till den svenske kungen.
Trots att kungahusets medlemmar, framför allt de kvinnliga, förväntades hålla politiska uppfattningar privata, skulle Ingeborgs åsikter ibland bli allmänt kända. Under andra världskriget blev hennes politiska engagemang synligt när hon uppmärksammades för att ha mörklagt de fönster i sin våning i Stockholm som vette mot den tyska legationen.
Som alla prinsessor under 1800- och 1900-talen förväntades Ingeborg engagera sig i välgörenhetsarbete, framför allt sådant som kretsade kring barn och mödrar. Ingeborgs bidrag var framför allt det ännu existerande Sällskapet Barnavård som hon var ordförande för från dess grundande år 1900 till sin död 1958. Sällskapet växte fram ur Fredrika-Bremer-Förbundet och syftade till att öka kunskapen om barns vård och uppfostran. Under Ingeborgs levnad kretsade sällskapets arbete framför allt kring utbildningsverksamhet. Undervisning i spädbarnsvård gavs till så kallade barnavårdinnor, som sedan skulle arbeta hos familjer. Sällskapet utbildade också unga, förlovade kvinnor i hur de skulle ta hand om sina framtida barn. Föreningen drev dessutom ett spädbarnshem i Stockholm där vårdnadshavare lämnade barnen på morgonen och hämtade dem på kvällen.
Ingeborg avled i Stockholm 1958 och är begravd på den kungliga begravningsplatsen i Haga.
