Ingrid Atterberg var ledande formgivare inom den modernistiska rörelsen i Sverige. Hon formgav keramik som fick stor spridning i folkhemmet.

Ingrid Atterberg föddes i Härnösand 1920 och växte upp i Göteborg. Fadern var radiotelegrafkommissarie vid Kungl. Telegrafverket, där även modern arbetade. Ingrid Atterberg, som var det tredje barnet i en skara om fem, valde liksom sin syster Brita (gift Ahnoff) den konstnärliga banan. Efter studier vid Slöjdföreningens skola, idag en del av HDK-Valand, Högskolan för konst och design vid Göteborgs universitet, omkring 1940-1942 med keramik som huvudämne, drev Ingrid Atterberg under en kortare period egen verkstad i Göteborg. Därefter flyttade hon till Uppsala 1944 då hon anställdes som formgivare vid keramikfabriken Upsala-Ekeby AB. På fabriken blev hon kollega med bland andra Anna-Lisa Thomson och Vicke Lindstrand, som tillträtt som konstnärlig ledare 1942.

Redan i början av 1900-talet hade keramikindustrin i Sverige fått sina första kvinnliga formgivare. Men Ingrid Atterberg och hennes kvinnliga generationskollegor som debuterade kring seklets mitt tillhörde fortfarande en pionjärskara. De konstnärliga ledarna vid fabrikerna var i regel män, och samma gällde för de tekniska cheferna, försäljningscheferna och många andra ledande tjänster. Även om fabrikerna gärna anställde kvinnliga formgivare, fick dessa inte alltid gehör för sina idéer och ofta inte fullt erkännande för sina insatser. Ingrid Atterberg kunde i personliga samtal senare i livet ge drastiska beskrivningar av villkoren för henne och de andra kvinnliga formgivarna på Upsala-Ekeby på 1940- och 1950-talet.

Med Vicke Lindstrand, 1940-talets konstnärlige ledare på fabriken, hade Ingrid Atterberg emellertid ett mycket bra samarbete och hon fick som nyanställd formgivare stort utrymme att förnya fabrikens produktion. En särskild avdelning inrättades för hennes så kallade verkstadsgods, som drejades och dekorerades för hand. Tillverkningssättet låg i tiden; flera svenska keramikfabriker satsade under 1940-talet på en ökad hantverksmässig produktion.

Ingrid Atterberg, som tagit gesällbrev i drejning, hade en gedigen keramisk kunskap och behärskade även glasyrkemi och bränningsteknik vilket var relativt ovanligt bland keramikindustrins formgivare. På Upsala-Ekeby kom hon att stå bakom flera tekniska innovationer som fick stor betydelse. Bland annat lät hon färga in fabrikens vanliga rödlera med manganoxid vilket gav den en mörkare färg. Denna så kallade svartlera användes flitigt under 1950-talet då det var populärt att lämna delar av kärlen oglaserade och den mörka leran effektfullt kunde kontrasteras mot vita eller färgade glasyrer. Ingrid Atterberg tog också fram sintergodset, ett högbränt lergods som tekniskt och konstnärligt liknar stengodset. Hon rationaliserade även tillverkningen av chamotterat gods. Ingrid Atterbergs metod var att chamotten (små korn av krossad bränd lera) blandades med uppslammad lera och påfördes med ett metallsken efter drejningen i stället för att blandas i drejleran vilket tidigare varit gängse och slitit hårt på drejarnas händer.

I sin tidiga produktion på 1940-talet arbetade Ingrid Atterberg ofta med stiliserade blomstermotiv, men övergick snart till abstrakta dekorer som stod det samtida måleriet nära. Under 1950-talet skapade hon flera modellserier som idag framstår som modernistiska klassiker, som Grafika, Negro och Mimosa. Typiskt för hennes formgivning är spänstiga, ibland asymmetriska former och omsorgsfullt ristade, skurna eller målade dekorer. Vid sidan av produktionen vid Upsala-Ekeby tillverkades modeller av Ingrid Atterberg även vid Karlskrona Porslinsfabrik och Gefle Porslinsfabrik som båda ingick i samma industrikoncern. Hon är idag mest känd för sin kärlkeramik med serier av vaser och skålar, men formgav också hushållsgods och utförde flera keramiska verk för offentlig miljö, bland annat en stor figurativ kakelvägg för badhuset i Timrå 1956. Hon kom också att utföra offentliga utsmyckningar utomlands, till exempel ett flertal väggdekorationer till hus i samhället Tegelen i Limburgprovinsen i Nederländerna och emaljmåleri i entrén till Pharmacia Laboratories, Piscataway township, New Jersey, USA.

Ingrid Atterberg var bekymrad över industriformgivarnas ställning och arbetade aktivt för att förbättra den, både genom att själv ställa krav på sin arbetsgivare och genom organisering. Hon var aktiv vid bildandet av Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF), 1961 och valdes in i föreningens styrelse året därpå. Andra keramiska formgivare i styrelsen var Stig Lindberg (Gustavsbergs porslinsfabrik) och Marianne Westman (Rörstrands Porslinsfabrik).

År 1963 sade Ingrid Atterberg upp sig från Upsala-Ekeby, missnöjd med fabrikens utveckling. Hon upplevde att konstnärerna hade fått se sitt handlingsutrymme inskränkas och var irriterad över fabriksledningens försök att mekanisera produktionen, vilket bland annat inbegrep att tidsstudiemän anlitades och att modeller som ursprungligen formgivits för att drejas i stället skulle formgjutas. Ingrid Atterberg, som redan under 1950-talet haft uppdrag för glasbruken Alsterfors och Målerås och den italienska keramikfabriken Mancioli Natale i Montelupo utanför Florens, arbetade som frilansformgivare under ett par år men inrättade 1969 en egen keramikverkstad i en tillbyggnad till familjens radhus i Uppsala. Arkitekt till hus och verkstad var hennes make Viking Göransson, som bland annat arbetat för Gunnar Asplund inför Stockholmsutställningen 1930 och var länsarkitekt i Uppsala län 1944–1956.

I den egna verkstaden arbetade Ingrid Atterberg huvudsakligen med drejat lergods glaserat i starka färger som rött, orange och lila. Till skillnad från på Upsala-Ekeby arbetade hon nu sällan med ristade eller skurna dekorer, utan fokuserade på glasyrernas uttryckskraft. Glasyrerna hade ofta sofistikerade, flerskiktade krackelyrmönster som framträdde först efter flera ombränningar. Ingrid Atterberg var verksam fram till mitten av 00-talet och visade sin keramik i ett stort antal utställningar i Sverige och utlandet.

Ingrid Atterberg avled 2008 och är begravd på Gamla kyrkogården i Ludvika.