Ingrid Årfelt verkade i Uppsala som tecknare och grafiker med en lågmäld stil, ofta inspirerad av antiken och Italien. Hon medverkade även som kåsör och författare i tidskrifter och lokalpress.

Ingrid Årfelt föddes i Stockholm 1923 som dotter till kommendörkapten Curt Årfelt och hans hustru Gunhild Pally. I Stockholm började hon sin konstnärliga utbildning i Edvin Ollers målarskola 1940. Årfelt gick sedan vidare till Kungliga konsthögskolan i Stockholm med studier i grafik 1941–1946 och skulptur 1946–1948.

År 1946 gifte hon sig med konstnärskollegan Yngve Svalander, som var verksam i Uppsala och känd som mångårig illustratör i Upsala Nya Tidning (UNT). Därefter blev Uppsala hennes hemvist, med avbrott för konstnärliga studier i Rom och studieresor till Belgien, Frankrike och Italien. Ingrid Årfelt deltog i Nationalmuseums utställningar Unga tecknare 1946–1948, 1950 och 1953. Hon ställde regelbundet ut på gallerier i Uppsala. För Uppsalaborna var hon en välkänd signatur som skribent under pseudonymen Pimpinella med både kåserier och dikter i UNT.

Som så många andra konstnärer försökte Ingrid Årfelt försörja sig som illustratör i tidningar, tidskrifter och böcker. Hon var verksam i Idun, Folket i Bild och Vi under 1940- och 1950-talen och skrev även själv lyrik i Bonniers Litterära Magasin och Folket i Bild. Hur många böcker hon illustrerade är omöjligt att redogöra för, men några exempel kan nämnas som visar på hennes egenart.

En liten nätt bok av Eva Berg från 1946, Dagens namn var Stella, fick omslag och stämningsfulla teckningar av Ingrid Årfelt. Ragnar Stenbergs artikelsamling Strövtåg från 1954 försågs med kongeniala vinjetter av Ingrid Årfelts ritstift. Särskilt byggnader och miljöer från sydligare länder passade hennes grafiskt rena stil. Siri Dahlquists En lyftad skål. Minnen och dikter från 1955 är också ett prov på den stramhet och innerlighet som präglade Ingrid Årfelts konstnärskap.

Mest uppmärksammade blev emellertid Ingrid Årfelts illustrationer till Gilgameš-eposet i Knut Tallqvists tolkning från 1962. Hon hade redan 1956 blivit intresserad av det urgamla eposet och börjat skissa på bilder i tusch, som hon senare gjorde i linoleum. Utgåvan sålde slut på några månader.

Ingrid Årfelts mångåriga studier av liv och landskap i Italien samlades 1966 i den kombinerade barn- och reseguiden Stina och Anders i Italien. Här skriver hon själv om sevärdheter i sitt älskade Italien beledsagade av egna teckningar. Men hon var mer originell som illustratör i förhållande till andras texter än hon var i denna bok som kanske utan hennes förskyllan saknade en harmonisk typografisk form. Här kan nog förlaget lastas för resultatet.

Som självständig konstnär skulle Ingrid Årfelt främst sätta avtryck genom sina linoleumsnitt. Det är en konstgrafisk metod där man skär i en linoleumskiva med kniv eller stickel. Till skillnad mot träsnittet tål inte linoleumsnittet påfrestningar vid tryckning av större upplaga. Tekniken var lämplig då Ingrid Årfelt som tvillingmamma kunde bedriva sin konst i hemmet och skära stuvbitarna av linoleum vid köksbordet. Då slapp hon den mer tungarbetade koppargrafiken och tryckpressen undvek hon också.

Kim Nicklasson har i en separat skrift om Ingrid Årfelt försökt fånga hennes konstnärliga väsen och skriver: ”Att umgås med hennes bilder är som att sitta på en bergssluttning och inandas svalkande, doftrik luft medan ögonen delar upp omvärlden i gripbara bitar.” Ingrid Årfelt utformade sina motiv med ett eftertänksamt och meditativt uttryck. Det antika arvet kunde representeras av såväl byggnader som landskap. Men allra mest typiskt för konstnären var en ensam kvist, en blomma eller ett löv.

Ingrid Årfelt var verksam under andra halvan av 1900-talet, en period som präglades av modernismens genombrott. Men hon saknade intresse både för det avantgardistiska och det akademiska. Hon gick sin egen väg där konsten var ett sätt att leva, inåtvänt lyssnande. Det finns en slutenhet i hennes bilder, som påminner om egyptisk konst eller möjligen dekorativ jugend. Ingrid Årfelts grafik hyser släktskap med skulpturen, som hon ju också hade utbildat sig i.

Linoleumsnitten trycktes blott i ett tiotal exemplar, vilket gör att Årfelts verk är svårfunna på konstmarknaden idag. Det låg också i hennes natur att inte eftersträva stora upplagor för att nå bred publik och berömmelse. Ett exempel är de bilder ur Odysséen som hon handtryckte i begränsad upplaga och som aldrig blev föremål för någon bokutgivning. Den kommersiella framgången var henne främmande.

Ingrid Årfelt gjorde dock några offentliga utsmyckningar i Uppsala med omnejd. Ett exempel är väggreliefen för Knivsta simhall I stim – ensam, som kraftfullt visar hur kollektivet med stimmet av fiskar följer efter en ensam fisk som skiljer ut sig i ett annat material. Konstnären finns också representerad på bland annat Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och Uppsala konstmuseum.

Överhuvudtaget arbetade Ingrid Årfelt alltid med förenkling, och denna hennes strävan speglar ett personligt behov av ensamhet och stillhet. Ur det koncentrerat visuella växte hennes enkla dikter fram. I detaljen speglas helheten. Själv skriver hon:”Tyst vill jag vara, öppna sinnen bara”. Denna livshållning utesluter inte att den poetiska tystnaden ger utrymme för litteratur och musik. Konsten var för Ingrid Årfelt kommunikation både inåt och utåt.

Med närhet till det hantverksmässiga i grafiken fångade Ingrid Årfelt redan 1952 i 50 nutida svenska grafiker sin konstsyn: ”De grafiska materialen – plåten, stocken, stenen – äger i sig själva en skönhet som verkar eggande och inspirerande och som i lyckliga fall kan skänka resultat av en renhet och nyansrikedom, som är besläktad med kammarmusikens koncentrerade uttrycksform.”

På senare år var Ingrid Årfelt särbo med Uppsalakonstnären Christian Due. Hon avled 1999 i Öregrund och är begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala.