Ortrud Mann var Sveriges första kvinnliga professionella dirigent och kapellmästare.
Ortrud Mann föddes 1917 som Ortrud Åkerberg i Arlöv, Skåne. Föräldrarna var Olga Andersson och Herman Åkerberg. Fadern var musiklärare och organist i Arlövs kyrka, men också verksam som tonsättare. 1920 fick han en tjänst i Caroli kyrka i Malmö och familjen flyttade dit. Musiken var central i hemmet och av Ortrud Manns fyra syskon kom också brodern, Staffan Åkerberg, att ägna sig åt musiken professionellt. Systern, Judith Fritjof, kom att bli skådespelare och sångare med Malmö Stadsteater som bas.
Sin första musikundervisning fick Ortrud Mann av fadern, som också tidigt tog med henne på konserter av olika slag. Detta var avgörande för hennes musikutveckling. Enligt henne själv skall hon redan i fem, sexårsåldern ha fängslats av symfoniorkesterns klanger, men också av dirigentens roll. En av de dirigenter som gjorde intryck på henne under uppväxten var dåvarande chefdirigenten vid Göteborgs Symfoniker, Tor Mann, en person som senare skulle bli såväl hennes lärare som make.
Tidigt stod det klart att Ortrud Mann skulle ägna sig åt musiken professionellt. Tanken att bli dirigent fanns dock inte - "det var ju ett karlgöra". Då hon utvecklats till en god pianist hade hon till att börja med planer på att slå in på den banan. Fadern övertalade henne dock att först ta organist- och musiklärarexamen vilket garanterade en framtida försörjning.
Hon blev elev vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och avlade, med högsta betyg, kantors- och högre organistexamen 1938 respektive 1939 och musiklärarexamen 1942. Inom ramen för utbildningarna ingick också dirigering där hon fick Tor Mann som lärare. Tankarna på en karriär som dirigent växte fram och Tor Mann - som uppmärksammat hennes talang - uppmuntrade och blev ett värdefullt stöd.
Inte långt efter hennes examen från Kungliga Musikhögskolan utannonserades kapellmästartjänsten vid Hippodromteatern i hemstaden Malmö. Ortrud Mann, 26 år gammal, sökte och erhöll den. Hon var därmed den första kvinnan i Sverige att inneha en professionell kapellmästartjänst. Att valet föll på henne kan förklaras av hennes utomordentliga betyg och vitsord från musikhögskolan, men också den rekommendation Tor Mann skrev för hennes räkning. Valet orsakade emellertid viss uppståndelse, inte minst bland manliga medsökande.
Arbetet på Hippodromteatern ser emellertid ut att ha fungerat och året därpå, 1944, blev hon kapellmästare vid Malmö stadsteater där hon var verksam fram till 1948. De musikaliska resurserna hon hade att arbeta med var dock begränsade och hennes ambitioner som dirigent växte; hon ville ta sig an de större symfoniska verken. Hon började därför ta privatlektioner för Tor Mann, med syfte att förfina slagteknik och djupare tränga in i den klassiska orkesterrepertoaren. Studierna blev framgångsrika och debuten som dirigent för en symfoniorkester skedde i Linköping 1949, vilket snart följdes av engagemang med symfoniorkestrarna i Norrköping, Göteborg och Stockholm.
Förutom en treårig anställning som dirigent vid Oscarsteatern i Stockholm, 1963–1966, verkade Ortrud Mann från femtiotalets början i huvudsak som frilansdirigent och som musiklärare vid Lärarhögskolan i Stockholm (nuvarande Stockholms universitet) och andra läroverk. Hon var en återkommande gästdirigent vid landets professionella symfoniorkestrar och engagerades också av orkestrar i Finland, Danmark och Norge. Vid landets många amatörbaserade orkesterföreningar och musiksällskap var hon en ofta sedd gäst, och 1965–1975 ledde hon Sundbybergs orkesterförening. Hon gjorde konserter för radio och TV, och samarbetade med kända svenska och internationella solister som violinisten György Pauk, cellisten Erling Bløndal Bengtsson och pianisterna Greta Eriksson och Käbi Laretei.
Hennes repertoar omfattade det mesta från barocken till samtida musik, men med en tyngdpunkt på den romantiska orkestermusiken med tonsättare som Johannes Brahms, Anton Bruckner och Gustav Mahler. Jean Sibelius angav hon som en av sina favorittonsättare.
Ortrud Mann var inte den första kvinnan i Sverige som dirigerade en symfoniorkester, men hon var den första kvinnan att verka professionellt som dirigent och upprätthålla kapellmästarbefattningar. Detta gjorde henne unik också i ett internationellt perspektiv. Att etablera sig inom ett totalt mansdominerat område var emellertid inte problemfritt, och hon mötte såväl skepsis som aktivt motstånd. I recensioner och annan press var kommentarer om hennes utseende, klädsel och äktenskap vanliga. Att hennes karriär ändå möjliggjordes, kan delvis förklaras med Tor Manns auktoritet i det svenska musiklivet, men framförallt av hennes egen målmedvetenhet och musikaliska kapacitet. Den inledande skepsis som kunde finnas i orkestrarna förmådde hon oftast vända till uppskattning och respekt.
Ortrud Mann ägde en utpräglad slagteknik, kraftfull och distinkt, och hade alltid en klar bild av vad hon ville uppnå i sina tolkningar. Det sistnämnda – enligt henne själv – var en förutsättning för att vinna en orkesters respekt: "I en stor orkester har naturligtvis varje musiker sin uppfattning om hur just den symfonin ska spelas och då gäller det att min tolkning ska vara så genomarbetad och suverän att alla 'köper' den."
Ortrud Mann gifte sig med sin lärare och mentor Tor Mann 1950. Tillsammans fick de dottern Ellika. Något år efter makens frånfälle 1974, återvände hon till barndomsstaden Malmö, där dottern med familj bodde. Hon fortsatte att dirigera och undervisa i musik, men engagemangen hos de professionella orkestrarna kom efter hand att bli färre. Även efter pensioneringen tog Ortrud Mann uppdrag som orkesterdirigent, hon ledde en kör och vikarierade som organist i olika kyrkor.
Sitt sista framträdande gjorde hon 2006, 89 år gammal, då hon dirigerade Wilhelm Roths Kantat vid Malmö Latinskolas 600-årsjubileum. Hon avled samma år och ligger begravd på Burlövs kyrkogård.
