Irma Christenson var en respekterad skådespelare, verksam under 1900-talet, på scen, film, TV och i radio.
Irma Alexandra Christenson föddes i Hunnebostrand år 1915, som dotter till direktör Carl Christersson och hans maka Agda. Hon kom att få två yngre bröder. Irma Christenson studerade vid Högre Allmänna Flickläroverket i Borås samt vid Borås handelsinstitut. Hon började sedan arbeta på kontor, men sökte sig till teatern, som funnits som intresse sedan barndomen. Det återfanns också i barndomshemmet, hennes far startade en lokal teatergrupp.
Irma Christenson sökte in till Dramatens elevskola och studerade där 1933–1936. Liksom sina jämngamla klasskamrater, Ingrid Bergman och Signe Hasso, var hon en av de yngsta som antagits till utbildningen. Sin scendebut begick hon 1935, under sitt andra elevår, som inhoppare för Inga Tidblad i bibeldramat Cenodoxus. Hon kom efter studierna till Göteborgs stadsteater, där hon var verksam till 1939. Därefter arbetade hon vid olika privata stockholmsteatrar, däribland Vasateatern, Nya teatern och Blancheteatern. Under 1940-talet verkade hon även vid Malmö stadsteater. Från år 1950 var Irma Christenson sedan engagerad vid Dramaten. Hon spelade där totalt omkring 70 roller, från 1930-talet fram till 1980-talet. Irma Christenson har bland annat även gästspelat i Oslo 1948, Köpenhamn 1954 samt på Broadway 1963, i rollen som Kristin i en svensk uppsättning av Fröken Julie.
Bland Irma Christensons scenroller kan nämnas Jessica i Köpmannen i Venedig 1937 på Göteborgs stadsteater, Ann Hilton i Också en dag på Göteborgs stadsteater 1937, Miriamne i Andersons Natt över New York 1937 på Göteborgs stadsteater samt på Nya teatern i Stockholm, då med titeln Grå gryning, Margaret i Cowards Jag älskar dig, markatta på Nya teatern 1940, Bertha i Kamraterna 1940 på Nya teatern, Sekreteraren i Han som kom till middag på Vasateatern 1941, Asta Allmers i Ibsens Lille Eyolf på Vasateatern 1942, Mary André i Natten till den 17 januari på Nya teatern 1942, Fru Graham i Raid i natt på Nya teatern 1943, Célimène i Misantropen på Nya teatern 1944, Elvira i Min fru går igen på Nya teatern 1944 och Blanche DuBois i Linje Lusta 1949 på Malmö stadsteater. På Dramaten gjorde hon roller som Lola i Kalla mig Ismael 1951, Lady Macbeth i Macbeth 1955, Alice i Dödsdansen 1959, Kristin i Fröken Julie 1962, Fru Markurell i Markurells i Wadköping 1966 och Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf? 1979.
Irma Christenson medverkade också i Hasse och Tages revy Åh, vilken härlig fred! som spelades på Dramaten 1966. Hon har även varit verksam vid Radioteatern.
Irma Christenson filmdebuterade 1936 i Per-Axel Branners lustspel Äventyret, baserat på den franska pjäsen La belle aventure. Hon kom att medverka i drygt 30 filmer under sin karriär, däribland i Vi går landsvägen, 1937, Filmen om Emelie Högqvist, 1939, Första divisionen, 1941, Landstormens lilla argbigga, 1941, Hem från Babylon, 1941, Doktor Glas, 1942, Flickan är ett fynd, 1943, Elvira Madigan, 1943, Den osynliga muren, 1944, Lev farligt, 1944, Vändkorset, 1944, Försummad av sin fru, 1947, kortfilmen Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, 1947, Fängelse, 1949, Hon dansade en sommar, 1951, Bock i Örtagård, 1958 och En vandring i solen, 1978. Irma Christenson verkade även vid TV-teatern, däribland i Det låter som ett hjärta, 1961, och Mäster Olof, 1983, samt spelade i TV-serier som I havsbandet, 1971, Ett köpmanshus i skärgården, 1973, Sparvöga, 1989, och Den goda viljan, 1991.
Irma Christenson hade på scenen stora framgångar som komedienne men har på film främst gjort sig känd i allvarligare sammanhang som karaktärsskådespelare med tyngd. Hon har med sin diskreta profil förblivit relativt anonym för den stora publiken, hon undgick samtidigt att fastna i något fack och har kunnat spela roller med sin fulla räckvidd. Irma Christenson hade en modern, lågmäld, chosefri och osentimental spelstil. Hon hade dock en särskild förmåga att gestalta nyansrika och psykologiskt komplicerade kvinnoporträtt, sorgmodiga och bittra, med en air av kylig arrogans och distans. Nyktra gestaltningar som ändå kunde vara fulla av intensitet, skarphet och bundenhet samt en viss mystik, allt detta bidrog till att hennes kvinnoporträtt både känns äkta och mångfacetterade.
Irma Christenson var 1936–1941 gift med civilingenjören Carl Axel Strömberg och från 1954 med författaren Per-Erik Rundquist, fram till dennes död 1986. De fick tillsammans sonen Mikael Rundquist, även han verksam som skådespelare.
Irma Christenson belönades med utmärkelser som Anders De Wahl-stipendiet 1938, O'Neill-stipendiet 1968, Läkerols kulturpris 1973, Gösta Ekman-stipendiet 1979, Svenska Akademiens teaterpris 1979 och Litteris et Artibus 1980.
Irma Christenson avled i Stockholm 1993. Hon vilar på Galärvarvskyrkogården på Djurgården.
