Inga Tidblad var en av Sveriges mest framstående och firade skådespelare under 1900-talet, känd för sina filmroller men framför allt för sina på en gång starka och spröda, psykologiskt inkännande och tekniskt förfinade gestaltningar på teaterscenen.
Inga Tidblad föddes 1901 som dotter till Helga Karolina Krumlinde och ingenjören Otto Konstantin. Hon spelade amatörteater under skolåren och tog studentexamen i Stockholm vid Whitlockska samskolan, en från början privat, reformpedagogisk flickskola som Anna Whitlock grundade 1878 i samarbete med bland andra Ellen Key.
Inga Tidblad sökte år 1918, som 18-åring, till Dramatens treåriga elevskola. Hon ansågs då för ung men antogs året efter. Redan under elevåren fick hon ett tidigt genombrott som Ariel i Shakespeares Stormen i Olof Molanders regi. Shakespearegestaltningarna skulle bli ett av huvudstråken i hennes fortsatta konstnärliga bana, jämte hennes arbete med Strindbergs pjäser och med yngre amerikanska dramatiker, som Eugene O’Neill och Tennessee Williams. Hon samarbetade med den svenska teaterns mest tongivande regissörer och skådespelare.
Efter skådespelarexamen 1922 möjliggjorde ett Anders de Wahl-stipendium tre månaders studieresa i Tyskland, Frankrike och England. Åren 1922–1925 engagerades Inga Tidblad vid Svenska teatern i Stockholm där hon 1924 fick sitt definitiva genombrott i Paul Reynolds Graven under triumfbågen, i vilken hon spelade mot Gösta Ekman. När Svenska teatern brann ner år 1925 flyttade hon under en kortare period till Gösta Ekmans Vasateatern innan hon åren 1926–1931 fick anställning på den Brunius-Ekmanska scenen på Oscarsteatern. År 1932 övergick hon till Dramaten, där hon sedan verkade under större delen av sin karriär.
Redan under åren på Dramatens elevskola filmdebuterade hon i kortfilmen En hjulsaga, 1921, och under sin tid på Oscarsteatern medverkade hon i Paramount Pictures filminspelningar i Paris, bland annat i Längtan till havet, 1931, efter Marcel Pagnols teaterpjäs Marius. Hon skulle även fortsättningsvis varva teater- och filmroller och medverkade i 29 filmer, bland annat i Gustaf Molanders filmer Intermezzo, 1936, Det brinner en eld, 1943, Frånskild, 1951, med manus av Herbert Grevenius och Ingmar Bergman, och i Hampe Faustmans Kvinnohuset, 1953, med manus av Ulla Isaksson, mot bland annat Eva Dahlbeck, Annalisa Ericson och Ulla Sjöblom. Hon gjorde sin sista filmroll i Gangsterfilmen, 1974.
Som teaterskådespelare kom Inga Tidblad tidigt att förknippas med lätthet och äkthet, grundlig och originell rollanalys, psykologiskt djuplodande gestaltningar och över tid med en allt mer förfinad teknik. Efter flera uppmärksammade insatser i mindre roller mot namnkunniga kollegor fick hon snart större roller som fick nytt liv genom hennes gestaltningar. Hon gav närvaro, sensibilitet, styrka och liv åt en rad Shakespeareroller, bland annat Julia i Romeo och Julia, Rosalinda i Som ni behagar, Beatrice i Mycket väsen för ingenting, Portia i Köpmannen i Venedig och Kleopatra i Antonius och Kleopatra. Hon verkade lika bekväm i det komiska, spirituella, elegant kontrollerade (som Célimène i Molières Misantropen och Lady Teazle i Sheridans Skandalskolan) som i det mörka, komplexa (som Fru Stordal i Helge Krogs dramatisering av Cora Sandels Kranes konditori och Therèse i Jean Anouilhs En vildfågel).
I ett längre perspektiv har Inga Tidblad i första hand kommit att förknippas med de mogna och motsägelsefulla gestaltningar som samtliga räknas till höjdpunkter i den psykologiskt- realistiska tradition som dominerade den svenska 1900-talsteatern. Hennes säregna röst – ”en aning gäll, klanglös och nasal”, skriver Per Erik Wahlund i boken Ridåfall – och hennes paradoxala blandning av bräcklighet och kraft – Birgit Tengroth beskriver den i boken Livs levande, 1952, som en förunderlig blandning av rädsla och storslagenhet – gav sceniskt liv åt Tennessee Williams undergångsmärkta, fördrömda, kyska och utmanande Blanche du Bois i Olof Molanders iscensättning på Dramaten, 1949. Samma år spelade hon Strindbergs adliga, förfinade Julie i Alf Sjöbergs iscensättning av Fröken Julie på Dramaten.
En speciell uppmärksamhet och historisk betydelse fick Bengt Ekerots iscensättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt eftersom pjäsen fick sin världspremiär på den svenska nationalscenen 1956. Den gjorde ett bestående intryck på både kritiker och publik och senare generationer av skådespelare och dramatiker. I detta infekterade familjedrama spelade Inga Tidblad modern, Mary Tyrone, mot Lars Hanson som patriarken James Tyrone och Ulf Palme och Jarl Kulle som sönerna James Jr och Edmund.
Birgit Tengroth beskriver Inga Tidblad som ”en fjäril bland potatissäckar, flyktig och skrämmande som en molnskugga över en nyklippt gräsmatta, ogripbar som en nordisk sommardag”. Inga Tidblad var, som Nils Beyer konstaterade i boken Skådespelare, ett undflyende väsen och en skådespelare som inte föll tillbaka på inarbetad rutin och schablonuttryck. Hon hade en uppenbar fallenhet för inlevelse, drevs av begär att gestalta det djupt kända och adderade samtidigt en förhöjdhet i uttrycket som senare generationer av skådespelare både skulle ta efter och reagera mot.
Iscensättningarna av Fröken Julie och Lång dags färd mot natt bevarades för eftervärlden och spreds till en större publik via Radioteatern. Fröken Julie spelades in i två versioner med samma rollbesättning 1950 och 1957 och Lång dags färd mot natt spelades in 1958. Inga Tidblads sista roll på Dramaten blev gestaltningen av Helene Alving i Henrik Ibsens Gengångare i Stig Torsslows regi med premiär 1969.
Inga Tidblad dog i Stockholm 1975. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
