Irma Nordvang var poet och översättare. Hon tillhör dem vars insatser Birgitta Trotzig nämner som särskilt betydelsefulla: ”Vad vore den svenska litteraturens utvecklingshistoria utan Hagbergs Shakespeare, Erland Lagerlöfs Homeros, Ellen Rydelius Dostojevskij, Warburtons Joyce, Irma Nordvangs Musil?”
Irma Nordvang föddes 1905 på Söder i Stockholm som Irma Ingeborg Lundin, ”oäkta dotter” till Elin Matilda Lundin. Hon växte förmodligen delvis upp hos fosterföräldrar och hennes formella utbildning bestod av femårig folkskola samt studier vid Påhlmans Handelsinstitut åren 1921 och 1922.
Under namnet Irma Nordvang, som i mantalslängderna dyker upp först 1940, debuterade hon 1932 med diktsamlingen Med sträckta händer. Den erotiska och religiösa tematiken och den stramt bundna formen fick recensenterna att nämna Karin Boye och Hjalmar Gullberg som förebilder.
Irma Nordvangs främsta verksamhetsområde kom att bli skönlitterära översättningar från tyska. År 1934 debuterade hon dels med Ernst Wiecherts roman Färjkarlen, dels med bidrag i antologin Från George till Kästner. Modern tysk lyrik, där hon framträdde tillsammans med de etablerade poeterna och lyriktolkarna Johannes Edfelt och Bertil Malmberg. Vid ett av sina få framträdanden i offentligheten, i en intervju i Nya Dagligt Allehanda 1934, gjorde hon sig till förespråkare för den så kallade frontgenerationen inom den tyska litteraturen – de författare som upplevt första världskrigets chock, sympatiserade med Hitler och fått vind i seglen efter nazisternas Machtübernahme 1933.
På 1930-talet stod Irma Nordvang Oxfordgrupprörelsen (senare Moralisk upprustning/ReArmament, MRA) nära och översatte flera av dess skrifter. Under krigsåren arbetade hon inte för de stora förlagen utan översatte numera glömda författare på beställning av det tyskfinansierade Dagens Böcker. Hon medverkade i den svenska pronazistiska manifestationen Det kämpande Tyskland 1941, med bidrag av Sven Hedin, Fredrik Böök, Rütger Essén med flera, där hon hyllade kampen mot ”entartete Kunst” och talade sig varm för de författare i Tyskland som äntligen fått ordet efter Weimartidens ”förvisning”. I tidskriften Sverige–Tyskland publicerade hon åren 1938–1943 regelbundet poetiska översättningar och bidrog med artiklar om ny litteratur från Tredje Riket. Av Ernst Wiechert, inre emigrant i Nazityskland, kom hon att svara för alla på svenska utgivna böcker med undantag för den i Tyskland officiellt kritiserade Das einfache Leben från 1939 (Det enkla livet, översatt av Birgitta Hammar 1940). Den sista boken av Wiechert blev I dödens skog, 1946, en skildring av författarens upplevelser som koncentrationslägerfånge.
Sedan hon insjuknat i tuberkulos 1944 led Irma Nordvang resten av livet av vacklande hälsa. Under efterkrigsåren ansåg hon sig motarbetad på grund av sina kända protyska sympatier. Efterhand återkom hon på de större förlagen, först med den redan nämnda Wiecherts I dödens skog, sedan med böcker av mindre uppmärksammade engelskspråkiga författare. Hon medverkade med äldre och nya tolkningar av Hermann Hesse i ett urval som redigerades av Johannes Edfelt med anledning av Nobelpriset 1946. Som ansedd poet engagerades hon att tolka dikter i andras prosaöversättningar och bearbetade även Walborg Hedbergs översättning av Thomas Manns Huset Buddenbrook, 1952.
År 1949 utgav Irma Nordvang sin andra och sista diktsamling. Recensenterna noterade att 1940-talet tycktes ha gått henne spårlöst förbi. Hennes position som framstående poesiöversättare bekräftades av att hon som en av sex poeter 1948 deltog i tidskriften Poesis enkät under rubriken ”Att tolka lyrik”. De övriga medverkande var Bertil Malmberg, Johannes Edfelt, Erik Blomberg, Ilmar Laaban och Bo Carpelan. Hennes översättningar av dikterna i Hesses Glaspärlespelet, 1952, prosan gjordes av Nils Holmberg, visar hon att hon inte moderniserade utan snarare arkaiserade Hesse. Tonen är lite omständlig, verbens pluralformer iakttas strängt, ibland kan en dikt förlängas med ett par rader för att rimmen skall bibehållas. Till en medarbetare på Bonniers skrev Irma Nordvang på 1950-talet att hon erhållit första pris i en tysk tävling för översättningen av en dikt av Herman Hesse, ”Nach dem Lesen in der Summa contra gentiles”. Något sådant pris skall emellertid, enligt Deutsches Literaturarchiv i Marbach, aldrig ha utdelats.
Trots att Irma Nordvang antagligen ansåg att poesin var hennes kallelse blev hennes bestående insats översättningen av Robert Musils stora roman Mannen utan egenskaper (del I – 1961, del II – 1963, del III – 1970). Arbetet, avbrutet av sjukdomsperioder, tog tretton år att genomföra. Översättningen låg nära originalet, med strängt iakttagande av Musils komplicerade, ibland flera sidor långa perioder och med noga avlyssnande av den speciella ironi som genomsyrar varje mening i verket.
I personliga brev till Hjördis Karhunsaari, medarbetare på Bonniers förlags översättningsavdelning, berättade Irma Nordvang om sitt mödosamma och allt uppslukande arbete med Musil, som hon kallade ”Musen”:
Och även om det visst brukar heta att spöktimmen infaller mellan tolv och ett, så infinner sig i alla fall aldrig Musen före klockan tre-fyra på morgonen. Det är då han plötsligt promenerar in med sitt litet gäckande leende och placerar sig bakom min stol för att diktera, och då skriver jag så fort mina stela fingrar förmår. Och finner nästa dag att det inte finns en stavelse att ändra. [---] De brukar tala om kattens lek med musen, här är det tvärt om: det är musen som leker med den arma katten. (Ett av mina ”smeknamn” är just ”Katten” eller ”Murre”, så det var väl förutbestämt det här med Musen!) Musen äter bokstavligen upp katten, inifrån, så det blir bara ett tomt skinn kvar, om ens det.
Arbetet med Mannen utan egenskaper var kantat av svårigheter. Efter del I 1961 och del II 1963 hämmades Irma Nordvangs arbete av olika personliga problem. I en unik petition från en grupp Uppsalastudenter 1966 uppmanades Bonniers att fortsätta med utgivningen som man anade att förlaget förhalade, kanske av ekonomiska skäl. Bonniers och förläggaren Georg Svensson tog emot kritiken men teg och var lojala mot sin översättare, som inte orkade arbeta. Till slut kom del III ut hösten 1970. Inte förrän efter Irma Nordvangs död publicerades del IV av Musils verk, nu i översättning av Lars W. Freij, 1983.
Mottagandet av Mannen utan egenskaper blev översvallande. I en understreckare i Svenska Dagbladet den 1972-05-09 kallade Lars W. Freij, som senare skulle ta över Musilarbetet, Irma Nordvangs arbete hennes ”kulturgärning och andliga kraftprov”. Hennes översättning har återutgivits flera gånger, 1983, 1998 och 1999, och gick hösten 2010 som följetong i Sveriges Radio.
Irma Nordvang var medlem av Svenska Översättarförbundet men deltog inte aktivt i dess verksamhet. Hon erhöll Sveriges Författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst 1965 och 1974 samt De Nios översättarpris 1970.
Irma Nordvang avled 1977.
