Isa Quensel var en mångkunnig scenartist, regissör, pedagog, översättare, textbearbetare och TV-profil. Mest känd för en större publik blev hon för sina år på TV-teatern och sina många filmer.
Isa Quensel föddes 1905 som Anna Lisa Schultz i Göteborg, dotter till köpman Robert Ferdinand Schultz och hans hustru Anna (Annie) Mathilda Philip. Hon studerade vid Nya Elementarläroverket för flickor åren 1913—1924 och studerade sång och musik hos Bernardi i Paris 1926—1928. Dramatisk gestaltning lärde hon sig därefter av operettsångerskan och skådespelerskan Naima Wifstrand.
Redan under sin lärotid debuterade hon på Blancheteatern i Stockholm, 1925. Sedan kom hon att spela på flera privatteatrar i Stockholm och Göteborg, med start på Vasateatern 1929 i Rose-Marie. Där började hon i baletten, men fick snart ta över huvudrollen.
Isa Quensel hade en lång, intensiv och växlande karriär. Hon bytte både genre och ”hemmaplan” flera gånger. Åren 1935—1940 var hon anställd som sopran på Kungliga Operan i Stockholm och sjöng bland mycket annat i Glada änkan, 1939. Under 1941—1946 gjorde hon ett längre mellanspel på Stora Teatern i Göteborg och uppträdde bland annat i Blåjackor, 1942, och Figaros bröllop, 1945. Hon hann också med Tre valser på Oscarsteatern i Stockholm, 1943.
Efter Stora Teatern återvände hon till Operan i Stockholm, där hon var kvar till 1956, två år efter pensioneringen. När den stora sångkarriären tog slut, övergick hon till att undervisa i scenisk gestaltning på Musikhögskolan i tio år. Hon satsade också allt mer på talteater och regi. Hon ägnade sig också åt nyöversättning och textbearbetning av operetter.
År 1955 regisserade hon George Bernard Shaws Ödets man på Alléteatern i Göteborg och samma år för den nystartade TV-teatern. Sedan fortsatte hon att göra många roller i TV, flera gånger som medlem i den fasta ensemblen. Hon spelade i Den inbillade sjuke, 1959, Spökhotellet, 1960, Dr Knock, 1966, Drottningens juvelsmycke, 1967 och Den nye hyresgästen, 1968. I denna ”folkets teater” var det så gott som uteslutande män som stod för regin, med få undantag som Gunnel Broström och Eva Sköld.
Isa Quensel återkom också i flera TV-serier som Kvartetten som sprängdes, 1962, samt Lära för livet och Ärliga blå ögon, båda 1977. Hon framträdde även i en lång rad filmer, från Kärlek måste vi ha, 1931, via Raggen – det är jag det, 1936, Moln över Hellesta, 1958, Änglar, finns dom?, 1961, till Bröllopsbesvär, 1964, och Yngsjömordet, 1966.
Dessutom fortsatte hon sin verksamhet i ”den levande teatern”. Hon spelade Golde i Spelman på taket på Stora Teatern i Göteborg 1968, och samma roll på Stockholms stadsteater året därpå. För den turnerande Riksteatern spelade hon i Molières Den girige, 1973. I Stockholm regisserade hon också Gröna hissen på Maximteatern, 1971, samt Glada änkan och No no Nanette, på Oscars, 1974—1975. Sina sista levnadsår regisserade hon Greven av Luxemburg och spelade farmor i Söndagspromenaden på Malmö stadsteater.
Isa Quensel var gift fyra gånger, med Helge Bäckström 1927—1929, Torsten Quensel 1930—1933, Lars Egge 1940—1965 och med Ulf Thurin 1971—1981. Med Lars Egge fick hon dottern Lotta och sonen Peter.
Sin karriär avslutade hon bokstavligen mitt i steget. Hon skulle tillsammans med Lars Humble utgöra ett stående inslag i Kvitt eller dubbelt, frågesportstävlingen i TV, nu ledd av lundaprofessorn Ingvar Holm. Säsongen inleddes den 31 oktober 1981. Mindre än en timme före direktsändningen föll hon ihop i en hjärnblödning och fördes till neurokirurgen i Lund, där hon avled tre dagar senare. Hon är begravd på Stora Tuna kyrkogård i Borlänge.
