Josabeth Sjöberg blev ett bekant namn i Stockholms historia först på 1930-talet, drygt femtio år efter sin död. Då förvärvade Stockholms stadsmuseum flertalet av hennes efterlämnade målningar med scener från 1800-talets Stockholm, av vilka skildringarna från tolv olika bostadsrum på Södermalm har blivit särskilt uppmärksammade.
Josabeth Sjöberg föddes i Stockholm 1812. Hon växte inte upp i något förmöget hem, men tillhörde ändå stadens borgarklass. Fadern Nils Sjöberg kunde titulera sig sekreterare och kanslist i Krigskollegium, men om han hustru Johanna Fredrica vet vi i stort sett ingenting. I familjen fanns även sonen Nils, som var två år äldre än sin syster.
När Josabeth Sjöberg var 18 år dog modern och två år senare gick också fadern bort. Hon bodde därefter en period tillsammans med sin bror, men från ungefär 25 års ålder verkar hon ha kunnat försörja sig själv. Josabeth Sjöberg gifte sig aldrig och hennes förmyndare var först fadern och därefter brodern. Den senare dog 1863 och året därpå ansökte Josabeth Sjöberg om att bli myndig. Hon författade därefter sitt testamente.
Josabeth Sjöberg var musikalisk och spelade både gitarr och klavikord. I en av sina målningar dokumenterar hon en gitarrlektion, vilket talar för att hon också tog emot musikelever. Hon var mer än amatör. En efterlämnad koralbok tillsammans med ett tryck av Den gamle matrosen, ”satta för Piano-Forte af Josabeth Sjöberg”, vittnar om en djupare musikalisk kunskap och ambition.
De första åren av sitt vuxna liv försörjde sig Josabeth Sjöberg genom att färglägga gravyrer. På ett par ark har hon antecknat hur mycket hon fick betalt: fyra och en halv skilling för ett ark med fyra bilder och åtta skilling för ett ark med nio.
I Stadsmuseets samlingar finns av Josabeth Sjöbergs hand ett flertal akvarellerade teckningar som föreställer främmande folkslag, blommor och olika naturvetenskapliga motiv, flertalet sammanbundna till häften. Med stor sannolikhet är det en ung Josabeth Sjöberg som har utfört dem som direkta kopior efter böcker och bilder som hon har kommit i kontakt med. Intresset för detaljer och färger kan ha lett henne fram till det mer professionella färgläggandet av tryckta bilder, som i sin tur ledde till kontakter med förläggare och tecknare.
Troligen var det i samband med koloreringen som Josabeth Sjöberg själv började teckna och måla. Att hon lät sig inspireras av de tryckta bilderna är tydligt, men hon utförde inga kopior, utan plockade upp en detalj här och en annan där. Det är okänt när Josabeth Sjöberg började göra självständiga bilder. Hennes målningar är svåra att datera, men med hjälp av vattenstämplar och jämförande analyser kan man konstatera att de äldsta är från 1850-talet. Flera av målningarna som skildrar hennes olika hem är målade åtskilliga år efter det att hon bodde i dem.
Huvuddelen av Josabeth Sjöbergs bilder kan sammanfattas i tre serier. Den första av dessa är bostäderna och utsikterna. Som vuxen bodde Josabeth Sjöberg i tolv olika bostäder på Södermalm i Stockholm. Alla hyresrum var mycket små, bara några kvadratmeter, men Josabeths sätt att teckna perspektiv gör att de ser stora ut. Hon är själv alltid närvarande i interiörerna: hon lägger patiens, ligger sjuk i sängen, äter mat, sätter upp gardiner, spelar klavikord, mal kaffe och mycket mer. Runt omkring sig har hon sina möbler, instrument, tavlor och andra småsaker, som nästan är identiska genom alla bostäder. I flera målningar har hon utanför själva bildytan antecknat namn, detaljer och annat som var viktigt att förtydliga och skriva ned. Josabeth Sjöberg lade stor vikt vid att skildra detaljer och sina egna personliga göromål, vilket är en förklaring till att hon har blivit en så omtyckt stockholmsskildrare. Från några av bostäderna har hon även målat fönsterutsikter och gatuscener, inte sällan syns hon själv på gatan med ett parasoll eller vinkande från sitt fönster.
De andra två bildserierna, bestående av scener från vårdboenden för äldre kvinnor respektive kyrkointeriörer, följer samma mönster som bostäderna. Perspektivet är strängt symmetriskt och bilderna myllrar av detaljer. Gummorna från Drottninghuset och Borgerskapets änkehus är vid en första anblick intill förväxling lika, men får ögat tid framträder variationerna. Kyrkointeriörerna utmärker sig genom att vara mer allvarliga och gåtfulla. I flertalet står Josabeth Sjöberg på kyrkgolvet omgiven av söndagsklädda församlingsbor. Kyrkointeriörerna avbildar inte någon särskild kyrka men är helt säkert inspirerade av både Maria Magdalena kyrka och Katarina kyrka.
Josabeth Sjöberg var närmast en naivist. Hon verkar inte ha fått någon skolning annat än genom de bilder och den konst hon hade kommit i kontakt med. Det är tydligt att hon influerades av Ferdinand Tollins bildvärld, inte minst hans gatuscener. Hennes konstnärliga teknik genomgick förändringar under 1860-talet. Förändringen sammanfaller med att hon vid denna tid ärvde en del pengar som gjorde henne mer ekonomiskt självständig, och mycket talar för att hon använde en del av arvet till att ta någon form av teckningslektioner.
Josabeth Sjöberg dog i december 1882, 70 år gammal. Hon hade då insjuknat i sitt hem och flyttades till Allmänna försörjningsinrättningen på Kungsholmen, även kallad Grubbens. I hennes bouppteckning omnämndes vare sig hennes teckningar eller målningar. De inrymdes under rubriken ”öfriga småsaker utan något egentligt värde”. Den bildsamling som Josabeth Sjöberg lämnade efter sig bestod först och främst av hennes egna målningar, men där fanns också en större samling karikatyrer och teckningar, utförda av olika händer, liksom ett flertal konturtryckta grafiska blad, några av dem kolorerade av henne själv. Det var sonen till en av Josabeth Sjöbergs vänner som ärvde henne och bilderna bevarades inom familjen fram till 1930-talet, då Stockholms stadsmuseum förvärvade flertalet av dem.
