Julia Beck var huvudsakligen verksam som landskapsmålare i Frankrike men hon utförde också porträtt och gjorde sig känd som skicklig kalligraf. Hennes friluftsmåleri skapades konsekvent inför motiven i naturen, inte som hos en tidigare generation landskapsmålare med studier som senare omarbetades i ateljé.
Julia Beck föddes i Stockholm i en familj där fadern Franz Beck, som invandrat från nuvarande Tyskland, startat ett framgångsrikt bokbinderi. Under sin uppväxt fick hon och brodern Victor Beck hjälpa till i verkstaden och där utvecklade hon sin talang för kalligrafisk skönskrift då hon formgav diplom och praktband. Brodern fortsatte i faderns fotspår medan Julia Beck med familjens stöd valde att bli fri konstnär.
Utbildningen inleddes med Slöjdskolans kurser i trägravyr, ornamentmålning och andra hantverk.1872 blev Julia Beck antagen som elev vid Konstakademiens femåriga, statliga konstnärsutbildning som var kostnadsfri. Akademien hade öppnats för kvinnor 1864. Där blev hon hänvisad till den så kallade Fruntimmers-Afdelningen, med samma lärare som männen men i separata lokaler och med färre undervisningstimmar. På fritiden deltog ”målarflickorna” däremot med hela elevkretsen i diskussioner och nöjen och de bidrog också med egna initiativ. Det var Julia Beck som tillsammans med Julia Strömberg stod för idén till en elevförening, den populära Akademi-Klubben, och de var även med om att starta elevtidningen Palettskrap (1877–1937), som med illustrationer och texter rapporterade om konstvärldens aktuella händelser.
På 1870-talet hade Paris efterträtt Düsseldorf som Europas ledande konstmetropol och det var dit en ström av unga konstnärer drog för att vidareutbilda sig. En tidig framgång för Julia Beck var att hon 1880 fick ställa ut på den årliga Salongen (Salon de Paris). Det räknades som inträdesbiljett till fortsatt karriär och hennes realistiska självporträtt i plymhatt blev dessutom omtalat för sin karaktärsskildring och raffinerade färgbehandling. Tjugoåtta år gammal, 1881, skrev hon in sig vid den privata Academie Julian med Léon Bonnat och Jean Léon Gérôme som lärare. (Den statliga franska konstakademiens skola tog inte emot kvinnor förrän 1897.) Senare flyttade hon över till belgaren Alfred Stevens skola då hon sökte sig till en ljusare kolorit. Julia Beck delade till en början ateljé med några kvinnliga konstnärskamrater, Hildegard Thorell, Anna Norstedt, Elisabeth Keyser och norska Harriet Backer. De levde inom ramen för en stram könsordning, som visserligen tillät kvinnorna mer svängrum än om de stannat hemma men ändå inte samma rörelsefrihet och yrkesmässiga frihet som männen. Som framgår av tidens många kamratporträtt skapade kvinnorna i stället egna vänskapsband och betydelsefulla nätverk, även över nationsgränserna. Julia Beck skulle exempelvis under en lång rad år komma att ställa ut på den kvinnliga Salongen i Paris, Salon de l’Union des femmes peintres et sculpteurs.
I början av 1880-talet hörde Julia Beck till de svenskar som sökte sig till den internationella konstnärskolonin i byn Grez-sur-Loing i Frankrike. Grez attraherade med sina idylliska omgivningar och där uppstod livligt umgänge både i arbete och fest. Åttiotalet var konstpolitiskt sett en händelserik tid. Den radikala Opponentrörelsen formulerade ett utbrett missnöje med Konstakademin och Julia Beck hörde till dem som stöttade rörelsens krav på reformer av utbildning, utställningar och stipendiesystem. Opponenternas egen utställning "Från Seinens strand" på våren 1885 representerade ett genombrott i Stockholm för det franskinspirerade friluftsmåleriet.
Det är särskilt det franska flodlandskapet som gestaltats i Julia Becks omfångsrika men idag spridda produktion. Hon målade skimrande vattenspeglar i romantiskt grådis som reflekterade den lummiga grönskans träd och buskar och ibland fåglar (som i Korpträsket, 1884), men sällan människor. Det är naturen och hur landskapet präglas av ljusets förändringar under dygnets och årets olika faser som är i fokus och tar färg av skiftande meditativa och vemodiga stämningar. I förgrunden kan bladverk och vassruggar påminna om den då aktuella japanska och kinesiska kalligrafin och efterhand skvallrar de breda penseldragen och den rena koloriten även om Claude Monets och impressionismens inflytande.
Julia Beck var ofta på resande fot, ibland hem till Stockholm. Från 1888 valde hon emellertid att bosätta sig för gott i den lilla staden Vaucresson ett par mil väster om Paris. Det var antagligen inget svårt val. Den parisiska konstmarknaden var fortsatt fördelaktig och de franska kritikerna välvilligt inställda till skandinavisk konst. Därifrån hade hon via järnvägsnätet nära till attraktiva motiv och intresserade beställare både i Frankrike och i städerna Gent och Brügge i Belgien, där hon också uppehöll sig för kortare målarperioder.
Julia Becks konstnärskap var under hennes livstid mycket uppskattat i Frankrike. Hennes karriär kulminerade då hon 1934 tilldelades Hederslegionen. Då hade hon för övrigt redan belönats med en lång rad medaljer på utställningar i Paris och utomlands. Samtidigt kom den svenska konstpolitiken under perioden alltmer att präglas av nepotism. Julia Beck hörde exempelvis till dem som inte fick ställa ut i den svenska paviljongen på Världsutställningen i Paris år 1900. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att hon fallit i glömska. Först på 2010-talet har utställningar och forskning börjat uppmärksamma hennes måleri.
Julia Beck dog i Vaucresson 1935.
