Käbi Laretei var en estnisk-svensk konsertpianist och författare.

Käbi Laretei föddes i Tartu, Estland 1922. Fadern Heinrich Laretei verkade som Estlands inrikesminister på 1920-talet och var från 1935 till 1940 landets envoyé i Skandinavien. Sovjetockupationen 1940 ledde till att familjen stannade i Sverige med en fast bosättning i Stockholm, som dittills varit den estländska legationens huvudsäte.

Käbi Laretei inledde sina studier vid Tallinns musikkonservatorium och fortsatte därefter sin utbildning i Schweiz, Tyskland och Sverige. Bland de framstående musiker som var hennes lärare räknas Edwin Fischer och tonsättaren Eduard Tubin. Den italienska pianisten Andrea Vogler-Corelli fick ett stort inflytande på hennes senare utveckling och kom att stå Käbi Laretei mycket nära både som vän och som mentor. Hennes debut som konsertpianist ägde rum 1946 i Stockholms konserthus.

Käbi Laretei betraktas inte som en av de mest framstående pianisterna i sin generation. Som exempel kan nämnas då Ingmar Bergman länge hade sökt ett lämpligt verk för sin debut som operaregissör. Valet föll till sist på Stravinskijs Rucklarens väg, som fick sin premiär på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) i april 1961. Chefsdirigent vid den tiden var Michael Gielen som gav ut sina memoarer 2005. Han berättar där att han tillsammans med Bergman, vid den tiden gift med pianisten, under repetitionstveckorna besökte en konsert där Käbi Laretei framförde en pianokonsert av Mozart – visserligen inte hennes styrka. Bergman bad om hans omdöme och Gielen svarade att det var tekniskt kompetent, men att hennes framförande ”saknade själ”. Det tyckte Bergman var skönt att höra, eftersom han svarade Gielen att han aldrig hade kunnat samarbeta med någon som var mindre än ärlig eller som smickrade honom. Käbi Laretei lämnade ändå ett starkt avtryck på kulturlivet i sitt adopterade hemland Sverige. Hon stod för en utåtriktad förmedling av musikalisk kultur, som producent och programvärd i Sveriges Television under 1960-, 1970- och 1980-talen. En ”Master Class” om Beethovens 32 variationer i C-moll, som hon framförde både i Sverige och på turné i USA, visade upp hennes styrkor. Här förklarade hon uppbyggnaden av verket för att slutligen spela det i sin helhet.

Käbi Laretei var också en viktig exponent av nutida musik. Hon uruppförde pianokonserter av de svenska tonsättarna Gösta Nyström, Hilding Rosenberg och Moses Pergament, och Lars-Erik Larssons Concertino. Hon samarbetade dessutom med Igor Stravinskij, Eduard Tubin och Paul Hindemith. Hennes kontakter med den senare var särskilt värdefulla då hon inte bara framförde utan också, år 1966, spelade in hans Ludus Tonalis för skivbolaget Decca. Senare utgåvor på CD-skiva och i nyare digitala format vittnar om ett bestående intresse både för tonsättaren och för Käbi Lareteis konstnärsgärning.

En viktig aspekt i hennes ryktbarhet bestod i hennes äktenskap med filmregissören Ingmar Bergman. Detta var Käbi Lareteis andra äktenskap och Bergmans fjärde. Hon var från 1950 till 1959 gift med dirigenten Gunnar Staern, med vilken hon fick dottern Linda Stern 1955. Äktenskapet med Bergman varade mellan 1959 och 1969. De fick tillsammans sonen Daniel Bergman, född 1962.

Musiken var en central komponent i Bergmans skapande och Käbi Laretei medverkade i fem av hans filmer. Hon stod för den musikaliska inramningen i Djävulens öga, 1960, Viskningar och rop, 1972, och Ansikte mot ansikte, 1976. Den självupptagna konsertpianisten och ofrivilliga modern som gestaltas av Ingrid Bergman i filmen Höstsonaten, 1977, är delvis tecknad som ett porträtt av Käbi Laretei. Här bistod hon med information om hur en konsertpianist arbetar och med en utlåning av sina händer för de scener där Ingrid Bergman sitter vid flygeln. Hon framträdde slutligen i en cameo-roll som Anna von Bohlen i Fanny och Alexander, 1982.

Utöver sina insatser på konsertestraden och andra scener har Käbi Laretei efterlämnat ett antal publikationer. Ingen av dessa är en regelrätt memoar, men den 2004 utgivna Såsom i en översättning: teman med variationer är ändå en omfattande skildring av både musikaliska och personliga minnen ur hennes liv. Vart tog all denna kärlek vägen?, 2009, innehåller utdrag från korrespondens mellan henne själv och Ingmar Bergman, kompletterad med utdrag från hennes dagbok 1962. Boken skildrar parets förhållande från dess upptakt 1957 fram till sonen Daniels födelse 1962. Ett verk som fokuserar på hennes karriär på scenen är Toner och passioner: Ludus Tonalis, 2010. Boken är uppbyggd i litterära ”satser” med Hindemiths pianoverk som modell. Den skildrar Käbi Lareteis vänskap med den amerikanska förläggaren Clay Coss och hans hustru Eva/W’u Shoo, av betydelse som sponsorer för Käbi Lareteis karriär i USA. Här ryms också minnen av de dirigenter och andra musiker hon samarbetade med, och insikter i de praktiska aspekterna av pianistens dagliga arbete.

Efter Estlands självständighet 1991 kunde Laretei äntligen besöka sitt födelseland och skulle under sina senare år ge konserter i både Tartu och Tallinn. Hon blev 1968 ledamot nr. 734 av Kungliga Musikaliska Akademien. År 1972 blev hon ledamot av Vasaaorden och belönades 1978 med utmärkelsen Litteris et Artibus.

Käbi Laretei avled 2014, vid 92 års ålder. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.