Birgitta Ek var redaktör och författare med en social inriktning.

Birgitta Ek föddes den 25 mars 1913 och växte upp i ett intellektuellt hem i det då nybyggda radhusområdet Landala egnahem i Göteborg. Fadern Sverker Ek var professor i litteraturvetenskap och modern Karin Ek, född Lindblad, var poet och författare. Syskonskaran bestod av fyra barn samt en bror som gått bort redan under sitt första levnadsår.

Modern dog 1926 efter en längre tids sjukdom i cancer. Fadern gifte om sig året därpå, men Birgitta Ek trivdes inte i hemmet och efter avslutad skolgång i Göteborgs högre samskola flyttade hon hemifrån för att arbeta som biträde på arbetsstugor för barn i Norrbotten. Där grundlades ett socialt intresse som kom att prägla hennes liv och yrkesgärning. Erfarenheterna från arbetet med barn fortsatte med utbildning vid Stockholms kindergartenseminarium och därefter studier vid Socialinstitutet (senare Socialhögskolan) med en diplomexamen 1936.

Under studietiden hade Birgitta Ek lärt känna Erland von Hofsten. Han var granne med henne i det då nybyggda kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm, där många av tidens intellektuella och radikala bodde. Erland von Hofsten var statistiker och sedermera välkänd för sina valprognoser i svensk televisions valvakor. Paret gifte sig vintern 1936 och året därpå föddes deras första barn, följt av ytterligare tre barn med några års mellanrum. Birgitta Ek fortsatte att vara yrkesverksam, först som landets första fängelsekurator vid Centralfängelset Långholmen 1937 och därefter som assistent vid Konsums Hemtjänst 1938–1939.

Under mellankrigstiden var föreningsaktiviteten i landet hög med många kvinnoorganisationer som samarbetade kring olika frågor för att förändra kvinnors villkor i yrkeslivet, i hemmet och familjen samt i samhället i stort. Birgitta Ek var medlem i bland annat Yrkeskvinnors Klubb (YK) och Stockholms Allmänna Kvinnoklubb, vilket innebar många kontakter med de tongivande inom politik och sociala frågor, som Alva Myrdal, Carin Boalt, Brita Åkerman, Inga Thorsson och Ulla Lindström. Via Fredrika-Bremer-Förbundet blev hon engagerad i förbundets arbete med kartläggningar och enkätundersökningar av kvinnors livs- och arbetssituation. Resultaten publicerades i förbundets egen skriftserie och 1941 kom boken Deltidsarbete: Yrket och hemmet, med syftet att lyfta fram behovet av mer flexibla arbetsvillkor för kvinnor som arbetade heltid och samtidigt hade hela ansvaret för hemmets och familjens skötsel.

Samma år, 1941, skrev hon också debattboken Ett barn – eller fyra? tillsammans med Inga Thorsson. Skribenterna argumenterade för makarna Gunnar och Alva Myrdals tes i deras bok Kris i befolkningsfrågan, 1934, med färsk kunskap från bland annat FB-arbetet om hur bostads- och familjepolitik behövde förändras för att göra det möjligt även för arbetarklassens kvinnor att vilja föda fler barn.

Vid den här tiden hade flera av den statliga Befolkningskommissionens utredningar och betänkanden resulterat i ny lagstiftning och många förändringar på det socialpolitiska området. Nya tider krävde ny kunskap och nya förhållningssätt. År 1942 gjorde Birgitta Ek en sammanställning och ”översikt över de problem och spörsmål av ekonomisk, social och psykologisk natur som familjerna brottas med” med boken Familjen vill veta, en konkret handbok med råd och förslag för att underlätta familjernas liv i det nya folkhemmet.

Under åren 1942–1943 blev Birgitta Ek fastare knuten till Fredrika-Bremer-Förbundet som byråassistent och därtill sekreterare i Kommittén för ökad kvinnorepresentation, en sammanslutning av 35 politiskt neutrala kvinnoorganisationer, vars uppdrag var att organisera propagandan och mobiliseringen för att ett ökat antal kvinnor skulle ställa upp på valbar plats inför de allmänna valen. Svenska kvinnor hade haft rösträtt sedan 1921 men alltför få kvinnor deltog i det politiska arbetet inom kommunala organ och i riksdagen. De flesta kvinnor var fortfarande bundna vid hem och barn, men vad ansåg de själva om hur detta skulle kunna förändras? En riksomfattande rundfråga till kvinnor om deras egna åsikter kring hinder och önskemål organiserades av Fredrika-Bremer-Förbundet, och 1943 kom Birgitta Eks sammanställning av svaren med boken Vad 900 kvinnor tycker: en rundfråga av Fredrika-Bremer-Förbundet.

År 1943 blev Birgitta Ek sekreterare i Statliga ungdomsvårdskommittén, ett fyraårigt arbete där hon skrev slutbetänkandet och många artiklar i pressen. Kooperationen var en annan för Birgitta Ek närbesläktad organisation, och under åren 1948–1956 var hon redaktör för tidningen Vi husmödrar, en bilaga till tidningen Vi, med artiklar om konsumentupplysning, barnuppfostran och vardagskunskap för främst arbetarklassens kvinnor. År 1949 gav hon ut sin enda skönlitterära bok, novellsamlingen Återvändsgatan: noveller, baserad på hennes erfarenheter av hur barns och kvinnors utsatthet leder till situationer utan återvändo.

Under tiden hade äktenskapet med Erland von Hofsten avslutats, och 1956 gifte Birgitta Ek om sig med Axel Skalts, departementschef i Danmark. Tillsammans med sin yngsta dotter bodde hon i Köpenhamn under två år, men flyttade sedan tillbaka till Stockholm och arbetet som förlagsredaktör för Rabén & Sjögrens fackboksavdelning. Hon återtog då även sitt flicknamn Ek. År 1962 gick hon över till tidskriften Allt i hemmet som fackredaktör, ett arbete som kunde kombineras med boende i Köpenhamn.

Med sin breda erfarenhet av sociala och konsumentpolitiska frågor var Birgitta Ek ofta anlitad som föredragshållare och debattör, även i radio och det nya TV-mediet. Hon skrev även böcker och broschyrer för det unga hushållet med basfakta om såväl mat tillsammans med Anna-Britt Agnsäter, chef för KF Provkök, som konsten att tvätta rätt i Tvättboken: metoder, medel och redskap för tvätt för Konsumentinstitutet (tidigare Hemmens Forskningsinstitut, numera Konsumentverket). År 1964 fick hon Åhlén & Åkerlunds tidskriftstipendium för sina artiklar inom konsumentupplysningens område.

Maken Axel Skalts avled 1970 och som änka med vuxna barn kände sig Birgitta Ek fri att följa sin egen vilja och intresset för konkret socialt arbete, och började då arbeta inom hemtjänsten i Stockholm. Inblicken i livet för de äldre blev underlag för en uppmärksammad artikelserie i tidningen Vi. Som fri skribent gjorde hon även en dramatisering av Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink, för Stadsteatern i Stockholm.

Nästa projekt blev en resa till Brasilien med ett stipendium från Sida. Resan resulterade i boken Slavarnas barn: bland människor i Brasiliens fattigaste hörn , 1973, illustrerad med hennes egna foton, och belönad med Tidningen Vi:s litteraturpris. Nästa resa gick till Equador 1974–1975 med filmarna Ulf Hultberg och Mona Sjöström och tillsammans gjorde de en serie radioprogram och barnböcker om barnens liv i olika miljöer. Böckerna har sedan översatts till flera språk. Birgitta Ek skrev även manus till en film om kvinnors villkor i Equador, men den färdigställda filmen fick hon aldrig se.

Under våren 1975 drabbades Birgitta Ek av cancer. Hon skrev då dagbok om sina reaktioner på cancerbeskedet, sjukresorna till Radiumhemmet och upplevelserna av att den egna kroppen inte längre ville vara med. Anteckningarna sammanställdes av yngsta dottern till en bok efter hennes bortgång, Plötsligt så nära: dagbok inför döden, med förord av Ulla Lindström. Bokens titel är hämtad från en av hennes mors, Karin Eks, dikter.

Birgitta Ek avled 1976 och är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.