Karin Eriksson var Västerbottens första länsantikvarie. Hon stred för bevarandet av byggnadsminnen och kulturmiljöer i Västerbotten.

Karin Eriksson föddes som Karin Gunnel Ingegerd Lundström i Stockholm 1937 och växte upp tillsammans med en äldre och en yngre bror i Vaxholm dit föräldrarna, Hjalmar Lundström och Gunnel Lundström, född Grip, var inflyttade. När Karin Eriksson var elva år gammal flyttade familjen till Umeå där fadern fick tjänst som hovrättssekreterare och modern började arbeta som teckningslärarinna vid Umeå kommunala flickskola. Efter folkskola gick Karin Eriksson på läroverket, latinlinjen, där hon tog studentexamen 1956. Därefter läste hon franska och konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Redan på gymnasiet i Umeå hade Karin Eriksson blivit bekant med Jan Eriksson och de återfann varandra efter några år och gifte sig 1959 i Umeå. De bosatte sig i Uppsala där maken läste medicin. De fick två döttrar, födda 1960 och 1961. Maken fullföljde sina studier i Umeå dit paret flyttade 1961. Efter skilsmässan 1966 stannade Karin Eriksson kvar i Umeå med barnen och 1970 gifte hon sig med kulturgeografen Gösta Weissglas. Paret fick en dotter 1971.

Karin Eriksson började redan i Uppsala att studera till bibliotekarie genom Folkbibliotekens korrespondensinstitut och fortsatte studierna i Umeå. År 1962 fick hon arbete på Västerbottens museum i Umeå. År 1963 fick hon tjänst som amanuens och från 1966 arbetade hon som antikvarie. Efterhand blev hennes arbete alltmer inriktat på byggnadsvård. När hon 1974 blev förste antikvarie kom hon att på heltid arbeta med byggnadshistoria och byggnadsvård, och fick i uppdrag att inventera skyddsvärda byggnader och miljöer i Umeås centrala delar. Under tiden höll hon även på med sina doktorandstudier som hon påbörjat i Uppsala. Studien för museet om skyddsvärda byggnader utkom 1974 och året efter disputerade hon på avhandlingen Studier i Umeå stads byggnadshistoria. De akademiska meriterna medförde viss undervisning, bland annat på universitetets kulturvetarlinje.

Efter fjorton år på museet utsågs Karin Eriksson år 1976 till länsantikvarie vid länsstyrelsen i Västerbotten, ett arbete som hon kvalificerat sig för både genom sina insatser som byggnadsantikvarie på museet och genom sina akademiska meriter. Samma år inrättades det vid länsstyrelserna runt om i Sverige ett nytt ämbete, länsantikvarieämbetet. Länsantikvarierna, till skillnad från till exempel naturvårdsenheterna vid länsstyrelserna, fick inga egna personalresurser utan förväntades samarbeta med länsmuseerna. Karin Eriksson löste detta samarbete på ett kreativt sätt.

Karin Eriksson var således pionjär som länsantikvarie och hennes arbete har gjort Västerbotten väl rustat gällande kulturminnesvård och kulturmiljövård. Hon tog ett kraftfullt initiativ vad gäller byggnadsminnesvården och upprättade ett femtiotal byggnadsminnen i Västerbotten. Vidare åstadkom hon en stark kunskapsuppbyggnad i kulturminnesvård och kulturmiljövård. Hon var systematisk och ordningsam och såg till att ett stort arkiv för kulturmiljövård byggdes upp. Detta kom att ha avgörande betydelse för länet när lagen om riksintressen i kulturmiljövården kom 1987.

Karin Eriksson försvarade Umeås äldre bebyggelse mot exploateringsintressen från såväl kommun som enskilda. Hon skötte sitt arbete mycket plikttroget, deltog i debatter och var också en aktiv folkbildare. Hon höll otaliga föredrag och ledde stadsvandringar, bland annat i Föreningen Byggnadskulturs regi, en förening som Karin Eriksson initierade 1976. När Stiftelsen Helge Lindens minne bildades 1968 satt hon med i styrelsen som representant för Västerbottens museum och fanns med i dess inköpsgrupp. Hon var även ordförande i Västerbottens läns konstförening mellan 1983 till 1999. Efter pensioneringen 2001 månade hon bland annat om stiftelsen för Olofsfors bruk och var ordförande i dess styrelse mellan 2006 och 2008. Hon ägnade även stor uppmärksamhet åt Blå vägen och förbindelsen med Umeås vänort Petrozavodsk som var Blå vägens slutstation österut. Hon till och med lärde sig ryska för att bättre kunna kommunicera med företrädare för vänorten. År 1994 tilldelades Karin Eriksson Umeås kulturpris, Minervabelöningen, för sina insatser som kulturbevarare. År 2012 fick hon Olof Högberg-plaketten för det arbete som hon utfört för kulturmiljöerna i Västerbotten.

Karin Eriksson levde från 2009 med en cancersjukdom men in i det sista var hon engagerad i det som varit hennes livsuppgift, arbetet med äldre bebyggelse, dess historia, vård och bevarande. Hösten 2013 skrev hon två artiklar i jubileumsboken Umeå 1314-2014 som utkom under kulturhuvudstadsåret 2014. Karin Eriksson upphörde aldrig att försvara de värden som hon ansåg omistliga och ju äldre hon blev desto friare kände hon sig att uttala sin mening.

Karin Eriksson avled 2014. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Umeå.