Karin Juel var en framstående vissångare och författare. Hon var jämte Margareta Kjellberg den första kvinnan i Samfundet Visans Vänner.

Karin Juel föddes 1900 i Stockholm som dotter till Hulda Karlsson. Hennes mor var ensamstående och fadern var okänd. Hon kom mycket tidigt till ett fosterhem i Jönköping där hon växte upp hos det barnlösa paret grosshandlare Bror Engdahl och hans hustru Edla Petersson. Genom att hennes fostermor var moster till författaren Martin Koch kom hon tidigt i kontakt med litteraturen. Koch var en av de första betydande arbetarskildrarna i Sverige med bland annat romanen Guds vackra värld, 1916. När han var julgäst hos familjen 1912 gjorde han omedelbart starkt intryck på Karin Juel, såväl som på familjens barnflicka Signe Holmén, som några år senare kom att bli Martin Kochs hustru. Karin Juel mindes senare att det var första gången hon ”fick en aning om vad vuxenförälskelse och kärlek kunde vara”.

Kusinen Martin skrev även visor vilka Karin Juel redan som barn inspirerades av. I början av 1930-talet debuterade hon med två av hans visor, ”Lyckan” och ”Blomman”. Hennes varma och innerliga röst gjorde genast succé och ledde till grammofoninspelningar och ett stort genombrott i radio. Under 1930-talet fram till 1990-talet kom hennes otaliga inspelningar av visor att ges ut på stenkakor, LP-skivor och CD-samlingsskivor. Hennes insjungna schlagertexter hade stort fokus på kärleken och naturen, med titlar som ”Kärleksbarometern”, ”Ett kärleksbrev”, ”Blommornas visa”, ”En prästkrage i min hand” och ”Rosenrött jag drömmer”.

Karin Juel kom att turnera i de nordiska länderna och medverka i en rad radioinspelningar, ofta med Sune Waldimirs orkester. Hon medverkade också i bland annat Karl Gerhards revyer och i flera filmer mellan 1935 och 1961.

Som författare gav Karin Juel ut underhållningsromaner och en rad översättningar av liknande slag från både danska, norska och engelska. Det egna författarskapet omfattade ett tjugotal romaner från 1933 till 1975 vilka ofta förenade sociala motiv med romantiserande innehåll med titlar, som Att söka lyckan, 1958, Vem är det jag älskar?, 1967, Den stora kärleken, 1967 och Mitt möte med det övernaturliga, 1972. Flera av hennes romaner översattes till norska, danska och holländska. I några av sina böcker tog Karin Juel upp utanförskap och en ”vi och dom”-problematik, exempelvis i Tre fäder, 1942, där hon beskriver hur Arne mobbas av de andra barnen eftersom han är fosterbarn. Han får stöd av Tora som också växt upp i ett fosterhem. De vet båda två att det inte är dem det är fel på, utan den oförstående omgivningen.

Karin Juel kunde också skriva långt mer bitande texter med politiska ställningstaganden, men då under pseudonymen Katherine van Goeben. En bok med denna pseudonym utgavs 1945 med titeln Ekot av ett skott. I boken mördar en mor sin vuxne son som kommit i händerna på en förkastlig ideologi. Denna nämns aldrig vid namn men i sammanhanget är det ändå tydligt att ideologin ska förstås som nazismen. Mördarens kön var ett radikalt grepp av Karin Juel då det destabiliserade den gängse bilden av våld i förhållande till maskulinitet och femininitet. Hennes bok räknas enligt genusvetaren Kristina Järvstad till den kvinnliga beredskapslitteraturen under 1940-talet där namn som Marika Stiernstedt och Dagmar Edqvist ingår. Boken innebar en kraftig markering mot nazismen, så markant att Karin Juel fick motta hotelsebrev när det blev känt att hon var författaren. Ända in på 1960-talet förekom det att hakkors målades vid ingången till hennes villa i Äppelviken i Bromma.

Karin Juels politiska ställningstagande hade sin grund i umgänget med Martin Koch och Signe Holmén vilka 1928 som gifta flyttat in i Lagmansgården i Hedemora. Gården utvecklades snart till ett kulturcentrum där den politiska medvetenheten var mycket hög och där en klar front redan i början av 1930-talet bildades mot den framväxande nazismen. Karin Juel ska också ha gjort antinazistiska framträdanden i Danmark under den tyska ockupationen och hon var även en förkämpe för homosexuellas rättigheter i en tid då ämnet var tabubelagt.

Karin Juel gifte och skilde sig tre gånger under sitt liv. Vid 20 års ålder ingick hon äktenskap med Holger Dahlman. De skilde sig fem år senare och hon gifte då om sig med översten och sångaren Niels Juel. Efter nio års äktenskap skilde de sig 1934, och tre år senare gifte hon sig en tredje gång, nu med skådespelaren Stig Järrel, ett äktenskap som ledde till skilsmässa 1948. Hon fick en son, Bengt Järrel, i det första äktenskapet, och en dotter i det andra, Inger Juel. Han skulle med tiden komma att bli regissör och hon skådespelare. Vid giftet med Stig Järrel tog hon hans efternamn men Karin Juel var hennes officiella artistnamn.

Under 1950- och 1960-talen nådde Karin Juel ut till en allt större publik genom sina frågespalter i tidningen Allers med rådgivning kring samlevnadsfrågor och genom radion där hon fick en egen programserie. Den betitlades Karin spelar för husmödrar och var för den tiden ovanligt öppen och pedagogisk i uppläggning och innehåll. Den nära kontakten med lyssnarna visade sig också i att hon 14 gånger var programledare för Det ska vi fira.

År 1976 var Karin Juel inlagd på sjukhus och visste att slutet nalkades. Hon fick då besök av trubaduren och visdiktaren Mats Paulsson som nyligen gjort läsarsången ”Gyllne morgon” populär med en skivinspelning. Karin Juel såg enligt Paulsson ”på mig med ett milt leende när hon sa: Tror du det blir en gyllne morgon för mig snart?”

Karin Juel avled 1976 i Stockholm efter en tids sjukdom. Hon gravsattes på Bergs kyrkogård i Jämtland, där hon ägt ett fritidshus vid foten av Hoverberget. Hon hade tillbringat sina somrar där under 35 år.