Karin Wegestål var socialdemokratisk politiker med stark tro på rättvisa och människors lika värde. Hon var bland annat aktiv i debatten om den nya pensionsreformen på 1990-talet och USA:s bombningar av Serbien 1999.

Karin Wegestål föddes 1934 i Hjärup, Staffanstorps kommun. Hennes föräldrar var Johan Lindgren och Amina Lindgren, född Nilsson. Karin Wegestål började sin politiska bana som fjortonåring då hon blev medlem i SSU. År 1963 blev hon medlem i den socialdemokratiska kvinnoklubben, där hon kom att ha sin politiska bas under resten av livet.

Karin Wegestål tog realexamen 1951 och arbetade som apotekstekniker till 1965 då hon började gymnasieutbildning på Komvux. Efter socionomexamen i Lund blev hon socialarbetare i Malmö och var med om att starta Krami. Det är ett framgångsrikt projekt som ger brottsdömda ungdomar nya möjligheter att hitta och behålla ett arbete. Karin Wegestål var engagerad som fritidspolitiker i Staffanstorps kommun, bland annat som vice ordförande i socialnämnden. Hon var också ordförande i kvinnoklubben i Hjärup, vice ordförande i Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt och ledamot av styrelsen för socialdemokratiska partidistriktets styrelse. Karin Wegestål var envis och gav inte upp i viktiga frågor även när hon möttes av motstånd och kritik. Redan på 1970-talet kämpade hon i arbetarekommunen i Staffanstorp och i det skånska partidistriktet för hälften kvinnor på de socialdemokratiska valsedlarna. Framgången kom först 1993 när partiet under Ingvar Carlssons ordförandeskap beslutade om ”varannan damernas”.

Karin Wegestål var riksdagsledamot för socialdemokraterna under åren 1988–2002. Hon var bland annat ordinarie ledamot i försvarsutskottet, ledamot i två värnpliktsutredningar och under åtta år ordförande i Personalvårdsnämnden för totalförsvarspliktiga, en nämnd direkt underställd försvarsministern. Under åren 1993–2002 var Karin Wegestål ledamot av den parlamentariska församlingen i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), vilken har som mål att minska spänningen i Europa och åstadkomma humanitära förbättringar för befolkningen i Östeuropa. Karin Wegestål fick under sin aktiva tid i OSSE många möjligheter att verka som valobservatör, en uppgift som hon tog på stort allvar.

En av Karin Wegeståls stora strider gällde det nya pensionssystemet. Socialdemokraterna ansåg i början av 1990-talet att Sverige behövde ett nytt pensionssystem. År 1994 togs beslut i riksdagen om principerna för ett nytt pensionssystem. Först fem år senare blev det verklighet, då efter en rad kompromisser och förhandlingar inom socialdemokratin, men också med de borgerliga partierna. Karin Wegestål var tidigt kritisk till hur de kommande pensionerna skulle beräknas. Hon ansåg att det skulle bli sämre för lågavlönade och deltidsarbetande, som ju till största delen var och är kvinnor. I ATP-systemet var det de 15 bästa åren i yrkeslivet som låg till grund för pensionen. I det nya systemet var det livsinkomsten. Grundpensionen för dem som inte hade förvärvsarbetat skulle höjas vilket, enligt Karin Wegestål, skulle resultera i att de yrkesarbetande med låg lön inte beräknades få mer i pension än de som inte hade arbetat. Detta har också inträffat och blev ett problem i pensionssystemet på 2010-talet.

Den socialdemokratiska partistyrelsen ville att pensionsreformen skulle godkännas av hela partiet. Tre interna rådslag genomfördes och till tre partikongresser (1993, 1996 och extrakongressen 1997) kom det övervägande negativa motioner. Det socialdemokratiska partiets medlemmar ville behålla ATP med någon eller några små förändringar. Inför samrådet 1996 bildades en oppositionell grupp med tre riksdagsledamöter: Göran Borg, Lena Sandlin-Hedman och Karin Wegestål. När samrådet till sist redovisades var det 94 procent av de svarande som var negativa till förändringen. På partikongressen 1997 behandlades 64 motioner i pensionsfrågan. Samtliga var negativa. Pensionsreformen var nära att fällas av kongressen, men intensiva förhandlingar och kompromisser resulterade i bifall. Därtill kom att partiledningen varnade kongressombuden för en regeringskris om reformen inte röstades igenom. Karin Wegestål arbetade intensivt hela den här perioden för att steg för steg förändra pensionsreformen så att den skulle ta mer hänsyn till kvinnor och lågavlönade. Hon drev också på för att systemet med inbetalningar till pensionen skulle fördelas mellan arbetstagare och arbetsgivare, vilket också blev fallet.

Karin Wegeståls nästa stora fråga var internationell och rörde kriget på Balkan. Hennes engagemang utsatte henne för kritik, främst från socialdemokratiskt håll. NATO inledde ett bombkrig mot Jugoslavien den 24 mars 1999. Kriget pågick i 78 dagar. 23 000 bomber fälldes över Serbien och Kosovo. Karin Wegestål var själv på plats i Belgrad direkt efter bombstoppet i juni 1999. Hon såg effekterna av bomberna på skolor och sjukhus. Tusentals döda människor och många fler i tillfälliga flyktingläger. Arbetsplatser och åkrar var förödda och bostäder raserade. Hon rapporterade hem till riksdagen, och hon tog ställning mot NATO som genomfört bombningarna utan FN:s mandat. Hon var upprörd över att det var civila som var mest drabbade. Karin Wegestål var med och startade kampanjen Stoppa bombningarna NU, och hon blev ett av två språkrör i ledningen för den nybildade Jugoslavienkommittén. Hon drev linjen att FN och EU borde gå samman för att få slut på krigen i Jugoslavien. Anna Lindh var nybliven utrikesminister och regeringens ställningstagande avvek från den traditionella svenska linjen i svensk utrikespolitik. Karin Wegestål anklagades för att stötta den serbiske presidenten Slobodan Milošević och serbernas övergrepp och brutala etniska rensning av albanerna i Kosovo. När NATO:s bombningar startade hade oroligheter och inbördeskrig pågått i Kosovo i minst tio år. Den albanska UCK-gerillan, som ville ha ett fritt och albanskt Kosovo, stod mot Slobodan Milošević som ville ha kvar Kosovo i ett Storserbien.

Kritiken var hård mot Karin Wegeståls krav på stopp för USA:s bombningar och svenskt stöd till den drabbade civilbefolkningen i Serbien. Hon blev mer eller mindre utfryst ur gemenskapen i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Den ende hon kunde tala med var partikamraten och riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand. Han var flera gånger på besök i det forna Jugoslavien tillsammans med Karin Wegestål. De skrev debattartiklar för att väcka opinion mot kriget och var aktiva medlemmar i Jugoslavienkommittén. Statsminister Göran Persson gav sitt stöd till NATO:s bombningar, men den förre statsministern Ingvar Carlsson var på samma linje som Karin Wegestål. I en text, publicerad 1999 i brittiska The Guardian skrev han om en mörk tid ”när makt allenast är rätt och när lag växer ur gevärspipan”.

Karin Wegestål avled 2019 och är begravd på Uppåkra kyrkogård.