Karolina Widerström avlade som första kvinna i Sverige läkarexamen år 1888. Hon var också folkbildare och kvinnosakskämpe.

Karolina Widerström föddes år 1856 i Helsingborg som enda barnet till Olivia Erika och Otto Fredrik Widerström. Fadern förenade yrken och verksamheter som skvadronhästläkare, sjukgymnast och lärare. Föräldrarna visade stort intresse för dotterns utbildning. Efter skolgång i flickskola i Helsingborg utbildade Karolina Widerström sig till sjukgymnast vid Gymnastiska centralinstitutet 1873–1875. Hon arbetade en tid som assistent åt institutets chef Gabriel Branting, men ville fortsätta sin utbildning med medicinska studier. Efter studentexamen vid Wallinska skolan med betyget A i alla ämnen, blev hon antagen vid Uppsala universitet och avlade medicinsk grundexamen 1880. Därefter studerade hon vid Karolinska Institutet – hennes föräldrar hade flyttat till Stockholm och hon bodde hos dem. Under anatomikursen erbjöds hon att sitta ensam vid dissektionerna – ämnet ansågs kunna vara generande för en kvinna. Hon tackade nej till det. ”Och jag har sedan alltid varit glad över det beslutet”, skrev hon senare. Nej sade hon också till att få enskild undervisning i venereologi.

När Karolina Widerström efter sin läkarexamen 1888 ville specialisera sig, anställdes hon som amanuens hos professorn i gynekologi vid Karolinska Institutet, Wilhelm Netzel; detta fastän kvinnor var uteslutna från universitetstjänster. ”Men Netzel”, skrev hon senare, ”gjorde vad han ville” och hade sådan respekt med sig ”att nog ingen drömde om att göra anmärkning därpå”.

År 1889 öppnade Karolina Widerström egen praktik i Stockholm. Hon fick genast stor tillströmning av patienter. Snabbt upptäckte hon att dessa inte visste någonting om sina kroppar, om sexualitet, fortplantning eller om könssjukdomar. Att ge dem kunskaper om detta såg hon från första början som en väsentlig uppgift. Den uppfyllde hon genom föreläsningar, tidningsartiklar och skrifter.

År 1896 publicerade hon i tidningen Idun artikeln ”Om menstruationen och dess hygien”. I den redogör hon för kvinnors anatomi, för menstruationens förlopp, och för dess funktion för ägglossning och fortplantning. Men en sådan artikel väckte anstöt också i en respekterad kvinnotidning. Två tidskriftsnummer senare meddelar redaktionen att ”till de upprördas lugnande”, ska tidskriftens läkarartiklar i fortsättningen röra sig på områden, som ”i detta afseende ej ge någon anledning till betänkligheter.”

Karolina Widerström lät sig emellertid inte skrämmas. Undervisning i sexualhygien för kvinnor beskrev hon själv som ”mitt stora huvudintresse bredvid praktiken”. Hon och flera andra bland de första kvinnliga läkarna bedrev ett enträget upplysningsarbete för kvinnor. Viktig var boken Kvinnohygien populärt framställd, som Karolina Widerström skrev i två delar. Första delen utkom 1899 med undertiteln De kvinnliga underlifsorganen, deras förrättningar och vård. Hon omarbetade och utvidgade den flera gånger och den trycktes i sju upplagor och över 20 000 exemplar.

Den andra delen, Om de veneriska sjukdomarna och deras bekämpande, kom ut 1907. Där framhåller Karolina Widerström kvinnors svältlöner som en orsak till prostitution. Hon frågar hur man kan vänta sig samhällssolidaritet av den prostituerade, ”en omyndiggjord, fågelfri varelse, föraktad och utstött ur samhället som hon är”. Hon påtalar det stötande i att den så kallade reglementeringslagen föreskrev att kvinnorna, men inte de män som utnyttjade dem, skulle kontrolleras för könssjukdomar. Vid ett sammanträde i Svenska Läkaresällskapet 1902 argumenterade hon som den enda mot reglementeringens stigmatiserande kontroller och föreslog en utredning av dess nackdelar. Hennes förslag uppväckte enligt vad hon själv skriver ”löje och förvåning”. Men det ledde så småningom till att den så kallade reglementeringskommittén tillsattes. Reglementeringen avskaffades dock först år 1918.

Tillsammans med kollegan Alma Sundquist gav hon ut anatomiska planscher över fortplantningsorganen. Vid ett nationellt flickskolemöte år 1901 föreläste hon om kvinnors anatomi och om sexualhygien. Föredraget publicerades som särtryck och återgavs i flera tidningar. Från år 1901 undervisade hon i fysiologi och hälsolära vid flera skolor och seminarier i Stockholm, bland dem Högre lärarinneseminariet. Hon tjänstgjorde också som skolläkare. I sin skolundervisning om könsorganen införde hon dissektioner av djur, och utgav också tillsammans med sin livskamrat naturvetaren Maria Aspman en handledning i ämnet. Om vikten av att undervisa i sexuell hygien i skolorna talade hon inför 1 900 åhörare på Allmänna folkskollärarmötet 1903. Hon föreläste också för avgående flickklasser i Stockholms folkskolor.

Men ämnet var känsligt och kunde väcka motstånd. De första föredragen utannonserades inte, utan biljetter såldes privat. Samtidigt som Karolina Widerström kunde möta motstånd fick hon återkommande nya uppdrag och hon fick många lovord. Hennes egen uppväxt verkar vara en viktig nyckel till hennes frimodighet och framställningsförmåga. I moderns exemplar av Kvinnohygien populärt framställd skrev hon ”tack till min moder som genom eget exempel lärt mig vikten och välsignelsen av de sunda naturliga instinkternas bevarande och åtlydnad”.

Karolina Widerström engagerade sig också i barns förhållanden. År 1906 föreläste hon om ”Barnets rätt och värn” vid en kongress för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm. Där tog hon särskilt upp ogifta och ensamma mödrars problem. Hon kritiserade den lag från år 1900 som, utan att kvinnorna fick någon ekonomisk ersättning, förbjöd dem att arbeta i tungt industriarbete första månaden efter att de fött barn: ”Har månne den människa som jag berövar brödet gagn utav de föreskrifter jag ger henne till hennes hälsas bevarande?” Som den första föreslår hon inrättandet av en moderskapsförsäkring. Det skulle dock dröja till 1931 innan en sådan infördes.

Karolina Widerström var engagerad i en lång rad kvinnoorganisationer och var ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt när den allmänna rösträtten genomfördes år 1921. Som ledamot i Stockholms stadsfullmäktige 1912–1915 tillhörde hon de första kvinnor som invaldes i kommunala församlingar efter representationsrättsreformen 1910. Som stadsfullmäktigeledamot intresserade hon sig särskilt för barns hälsa och förordade fysisk rörelse och friluftsliv. En viktig angelägenhet för henne var flickornas klädsel. Redan som student var hon 1886 med om att bilda Svenska dräktreformföreningen och höll samma år sin första offentliga föreläsning över ämnet. Hon vände sig mot turnyrer och snörliv som hindrade rörelsefrihet och föreslog alternativa, lediga kläder. Flickors fysiska hälsa återkom hon till genom hela livet. Hon avvisade bestämt den vid debatter om skolan gängse uppfattningen bland medicinare att den kvinnliga puberteten var en svaghetsperiod – tvärtom, hävdade Karolina Widerström, kunde flickor under tidig pubertet vara mer utvecklade än pojkar.

Som en viktig egen insats såg hon inrättandet av friluftsskoleavdelningar i Stockholms folkskolor. Viktigt för henne var också att arbeta för att anpassa gymnastik till barn efter deras ålder. År 1923 var hon en av grundarna av Svenska kvinnors centralförbund för fysisk kultur (SKCFK). I en artikel i Tidevarvet 1925 motiveras förbundets tillkomst med att det moderna samhället mer än någonsin krävde ”fysisk styrka, snabbhet, uthållighet, beslutsamhet och sinnesnärvaro hos kvinnor”.

Kvinnliga läkare kunde i likhet med andra akademiskt utbildade kvinnor inte få tillträde till högre offentliga befattningar. De kunde inte få anställning vid offentliga sjukhus, inte arbeta som provinsialläkare och inte ha tjänster vid de medicinska fakulteterna. När Ada Nilsson och Alma Sundquist förvägrats att söka sjukhustjänster med motiveringen att de var kvinnor lämnade 31 kvinnliga medicinare år 1901 in en protestskrivelse till regeringen. Den gav resultat såtillvida att ogifta kvinnor från år 1903 kunde söka ett begränsat antal offentliga tjänster vid sjukhus och universitet. Ytterligare framgångar vanns med en ny behörighetslag 1909. År 1916 bildade de kvinnliga läkarna under ledning av Karolina Widerström en permanent kommitté för att bevaka sina intressen. Hedda Andersson, Sveriges andra kvinnliga läkare, sade i ett jubileumstal: ”Vi ha helt säkert vår första medicinares, Karolina Widerströms, klokhet att föra saken in på rätt bog från början att tacka för att vi fått det så bra som vi ha det.”

Med start i Dräktreformföreningen engagerade sig Karolina Widerström i kvinnorörelsen. Styrelseposter hade hon många, bland andra som vice ordförande i sällskapet Nya Idun 1900–1929, vice ordförande 1904–1911 och ordförande 1911–1918 i Akademiskt bildade kvinnors förening, ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1918–1921, samt som vice ordförande 1921–1935 i Fredrika-Bremer-Förbundet. Karolina Widerström promoverades 1933 till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet.

Karolina Widerström hade både frimodighet och självförtroende. Hon arbetade oavbrutet för kvinnors hälsa och rättigheter men kunde också ställa krav för egen del. Karakteristisk är en notis om hur hon en gång insisterade på att inträdesavgiften för en föreläsning skulle höjas: ”Den låga avgiften är ett symtom på det intellektuella arbetets underskattande som börjat att mer och mer höra till tidens lyten”, skriver hon. Och så begär hon mer än det dubbla.

Fram till moderns död år 1909 bodde Karolina Widerström tillsammans med denna. Därefter flyttade hon samman med sin vän Maria Aspman. Lägenheten på Fleminggatan 30 i Stockholm rymde också Karolina Widerströms mottagning, och donerades till Kvinnliga akademikers förening (KAF) efter hennes död. Karolina Widerström, som hela livet ägnade sig åt friluftsliv och älskade fjällvandringar och simning, skaffade sig ett sommarställe i Sandhamn, dit också hennes stora vänkrets var välkommen.

Karolina Widerström blev gammal, 93 år. Hon dog 1949 och vid hennes begravning höll kollegan Ada Nilsson minnestalet. Karolina Widerströms grav finns på Solna kyrkogård. Hon har fått en gata uppkallad efter sig i Fruängen, Doktor Widerströms gata. Widerströmska huset på Karolinska Institutets campus i Solna, som invigdes 2013, är också uppkallat efter henne.