Katarina Ulfsdotter var medgrundare till Vadstena kloster och dess första, dock ej invigda, abbedissa. Hon är ett helgon inom den katolska kyrkan.

Katarina Ulfsdotter föddes 1331 eller 1332 som fjärde barn till riddaren, riksrådet och lagmannen Ulf Gudmarsson och dennes hustru, mystikern och ordensgrundaren Birgitta Birgersdotter, sedermera heliga Birgitta. Från Vita Katherine, Vadstenamunken Ulf Birgerssons Katarinabiografi, i huvudsak tillkommen på 1410-talet, finns uppgiften, att Katarina Ulfsdotter som litet barn fick någon form av skolning hos abbedissan i Riseberga kloster. Om hennes övriga skolning är vi mindre väl underrättade, men den cirka fem år äldre Nils Hermansson, senare biskop i Linköping och vän till henne, var anlitad som informator för några av Birgittas barn. Om detta inkluderade Katarina Ulfsdotter är okänt. I vuxen ålder kunde hon uttrycka sig på såväl latin som italienska. Även om de brev av henne som är bevarade sannolikt är skrivna av professionella skrivare, råder det inga tvivel om att hon var läs- och skrivkunnig.

Moderns starka religiositet och övertygelse om sitt profetiska uppdrag präglade hushållet. Katarina Ulfsdotter tog djupa intryck, och när hon vid endast tolv eller tretton års ålder ingick äktenskap med den cirka tio år äldre riddaren Eggard van Kyren övertygade hon denne till ett kyskt äktenskap. Om man får sätta tilltro till skildringen i Vita Katherine var äktenskapet kärleksfullt.

Fadern dog en kort tid efter att Katarina Ulfsdotter hade ingått äktenskap. Modern begav sig därefter till Rom, i hopp om att få en audiens hos påven för godkännande av den klosterregel hon hade mottagit i sina himmelska uppenbarelser. Väntan i Rom blev långvarig, eftersom påvarna vid denna tid residerade i Avignon. Även Katarina Ulfsdotter begav sig, med makens tillåtelse, till Rom som pilgrim under jubileumsåret 1350. Mindre än ett år senare nåddes hon av beskedet att hennes make hade avlidit. Katarina Ulfsdotter var nu vid omkring 19 års ålder änka. Trots en stark längtan efter hemlandet och den position hon hade där, valde hon att stanna i Rom som moderns medhjälpare.

I likhet med modern blev Katarina Ulfsdotter en offentlig person i Rom och övriga Italien, vars nätverk innefattade såväl de successiva påvarna som kardinaler, furstar, furstinnor och andra beslutsfattare. Kontaktnätet kom att spela en stor roll för fullgörandet av de uppdrag som modern före sin död lade på hennes axlar. Den första uppgiften var att föra moderns kvarlevor till det kloster som efter hennes instruktioner var under uppbyggnad på den gamla kungsgården i Vadstena. Denna uppgift genomförde hon och kretsen omkring henne, i form av en delvis strapatsrik vandring genom Europa, med Birgittas skeletterade kvarlevor i en kista försedd med bäranordningar.

När moderns kvarlevor slutligen hade anlänt till Vadstena den 4 juli 1374 och blivit begravda där kom Katarina Ulfsdotters verksamhet att inriktas på tre väsentliga mål. Det första var att som föreståndare för det kloster som uppfördes i Vadstena tillse att det i alla avseenden byggdes och organiserades som Birgitta hade velat ha det. Det andra var att av påven utverka ett mer fullständigt godkännande av Birgittas klosterorden än det Birgitta själv hade erhållit 1370. Slutligen avsåg hon att arbeta för och på alla sätt befrämja moderns kanonisation.

De två sistnämnda uppgifterna krävde att hon återvände till Rom, vilket hon gjorde på försommaren 1375. När hon våren 1380 återkom till Vadstena hade hon varit framgångsrik. Birgittas klosterorden hade nu erhållit ett förbehållslöst godkännande av påven Urban VI, och i oktober 1379 hade hennes ombud öppnat Birgittas kanonisationsprocess vid kurian. Hon avgav själv ett utförligt vittnesmål, som är intaget i processakterna. Med sitt stora kontaktnät i Rom och kungariket Sicilien hade Katarina Ulfsdotter kunnat försäkra sig om stöd från många inflytelserika personer, med drottning Johanna av Neapel i spetsen.

I brev från Rom agerade hon för att befrämja moderns kult i hemlandet. Under sin tid i Rom hade Katarina Ulfsdotter även arbetat för den svenska kyrkans ärenden, exempelvis för att få biskopsval bekräftade. Hon var välkänd och respekterad av påven och kardinalerna och kunde få en kandidat godkänd, även om kung Albrekt förordade en annan. Det anseende hon åtnjöt visar sig också däri, att hon kallades att ge vittnesmål om det kontroversiella valet av Urban VI som påve 1378. Urban tackade för hennes stöd genom att ge Vadstena kloster rätt till den mycket förmånliga Vincula-avlaten, och betecknade henne i en bulla av den 30 juli 1378 uttryckligen som Vadstena klosters grundare, vid sidan av den avlidna modern.

I Vadstena var Katarina Ulfsdotter den självklara auktoriteten under klostrets uppbyggnadstid. Hon hade enskilda samtal med samtliga nunnor och visade även omsorg om personer som hade råkat ut för olyckor under byggnadstiden. Hennes hälsa hade dock börjat försvagas redan under återfärden från Rom. Sjukdomen förvärrades så att hon mot slutet av sitt liv varken förmådde tala eller äta.

I Vadstenadiariet anges Katarina Ulfsdotters dödsdag till den 24 mars 1381. Anteckningen infördes när diariet lades upp, vilket skedde minst ett decennium senare. Vita Katherine återger samma dödsdatum, men den ofta välunderrättade historikern Johannes Messenius hävdar att det är felaktigt, och att Katarina Ulfsdotter avled först den 24 mars 1383. Något avgörande i denna fråga går ej att nå.

Begravningen blev en nationell högtid i närvaro av biskopar, prelater och klosterfolk från de tre nordiska rikena. Kung Albrekts son junker Erik var en av dem som bar hennes kista. Under 1410-talet företogs en så kallad elevatio, ett upptagande av kvarlevorna ur graven, vilket kan ses som starten på en process att få henne helgonförklarad. Helgonbiografin, Vita Katherine, författades av Ulf Birgersson, delvis på grundval av samtal med människor som hade tillhört hennes hushåll i Rom. Biografin bör ha varit påbörjad senast 1414, då en av informanterna avled, och förelåg i färdigt skick senast 1427. Vittnesmål från människor som hade upplevt mirakler samlades in. Processens huvuddel ägde rum i Vadstena 1475–1477. Påven gav tillstånd till hennes kult inom Frälsarens klosterorden och i de tre nordiska rikena, vilket manifesterades i form av en skrinläggningshögtid i Vadstena i augusti 1489. En fullständig kanonisation av Katarina Ulfsdotter ställdes i utsikt, men intresset från hemlandet svalnade under reformationstidevarvet. Att hon likväl redan under 1500-talet av påven inskrevs som helgon i Martyrologium Romanum, den officiella katolska helgonkalendern, är klarlagt. Hon har därmed officiell status som helgon inom den katolska kyrkan. Hennes festdag har varierat. I martyrologiet är hon inskriven på den 24 mars. Stockholms katolska stift firar henne den 2 augusti, som under senmedeltiden firades som hennes skrinläggningsdag.

Katarina Ulfsdotters kvarlevor förvaras med andra östgötska helgons i det röda helgonskrinet i Vadstena klosterkyrka.