Kerstin Anckers var kalligraf och en av grundarna till Skrivskolan. Hon står bakom många texter på Nobeldiplomen och anlitades av Skolöverstyrelsen för att ta fram en ny skrivstil.
Kerstin Anckers föddes 1931 i Stockholm. Hennes föräldrar var Nils och Märta Anckers och hon hade en äldre bror. I övre tonåren tecknade hon kroki för Otte Sköld och gick kurser i akvarellmåleri. År 1949, vid 18 års ålder, började hon på Konstfackskolan (nuvarande Konstfack). Tanken var att utbilda sig till teckningslärare men en av hennes lärare, kalligrafen Karl-Erik Forsberg, ledde henne in på andra banor. Redan under tiden på Konstfackskolan fick hon extraarbete som skrivare på Utrikesdepartementets ceremonibyrå där hon bland annat skrev diplomatpass. Från hovet fick hon 1950 uppdraget att på pergament texta meddelanden om Gustaf V:s död. Dessa skickades sedan till flera europeiska monarker.
Då hon fyllde 21 år och blev myndig flyttade hon till Wien, Österrike, för att bli kalligraf och bokstavskonstnär. Hon gick ett år på Höhere Graphische Bundes-Lehr- und Versuchanstalt och kom sedan in på den prestigefyllda Allgemeine Gewerbeschule i Basel. Där bedrev hon sina studier efter ett för henne speciellt uppgjort schema av Armin Hofmann, som var grafisk formgivare. Andra lärare var typografen och designern Emil Ruder och Théo Ballmer, professor och fotograf. Väl tillbaka i Sverige 1954 fick hon många uppdrag som formgivare av texter till bokomslag. Mellan åren 1957 till 1973 var Kerstin Anckers gift med Per Lundahl och kallade sig då Anckers-Lundahl. Tillsammans fick de dottern Sara Kristina 1965. En tid arbetade Kerstin Anckers på Bonniers förlags konstnärliga avdelning och blev då den första kvinnliga bokformgivaren anställd av ett förlag. Under sina verksamma år var Kerstin Anckers produktiv och gjorde texter till exlibris, visit- och inbjudningskort, märken och julkort. Hon kalligraferade monogram, handstämplar och diplom, arbetade för Nordiska rådet, riksdagen, Statsrådsberedningen, Svenska Akademien, Vetenskapsakademiens Nobelkommitté, museer och andra kulturinstitutioner.
Kerstin Anckers är kanske mest känd för de många Nobeldiplom hon kalligraferade 1962 till 1988. Hon skrev då med bredpenna på mattslipat kalvpergament från England och valde själv vilket typsnitt hon skulle använda. Ofta arbetade hon tillsammans med konstnären Gunnar Brusewitz som målade bilderna till diplomen.
Kerstin Anckers engagerades 1971 av Skolöverstyrelsen, SÖ, för att ta fram en ny handskriftsförlaga till den svenska grundskolan. Arbetet var slutfört och infördes 1975. Resultatet, som kallades SÖ-stilen, blev ”en vacker tidlös cancellaresca corsiva” som var anpassad till tidens krav på att vara lättläst och lätt att skriva. Införandet var dock kontroversiellt då många lärare inte tyckte sig ha fått tillräcklig information av SÖ inför reformen. Kerstin Anckers själv hade fem förslag om hur situationen skulle räddas, bland annat att först av allt motivera lärarna och att separera läs- och skrivundervisningen. Skolöverstyrelsen plockade bort skrivstilsobligatoriet 1985.
Kerstin Anckers gick i början av 1970-talet med i Stockholms Typografiska Gille. Det hade då bara varit möjligt under ett par år för kvinnor att bli medlemmar och hon var en av de första. Mellan 1974 och 1979 var hon som första kvinna ordförande i Gillet och senare hade hon andra uppdrag, till exempel som kalasfurste och som sammankallande i en utställningsgrupp. 1974 medverkade hon också vid utställningen En bokstav ett skrivet ljud på Karby Gård i Täby tillsammans med sin gamle lärare Karl-Erik Forsberg, Lars Laurentii och Annika Rückers, alla kalligrafer.
En rad andra utställningar följde. På Galleri Ordfront ställde Kerstin Anckers ut kalligrafi 1986 och två år senare visade de fem formgivarna Tom Hultgren, Johan Ström, Bo Berndal, Örjan Nordling och som enda kvinna Kerstin Anckers sina ”hemliga typsnitt”. Efter att ha undervisat på Konstfack, Beckmans Designhögskola och Ordfront startade Kerstin Anckers 1988 en egen kursverksamhet, Skrivskolan. Hon drev den tillsammans med kollegor och man höll kurser i kalligrafi, handstilsvård, bokstavsteckning och förgyllning. 1995 omvandlades skolan till Kalligrafiska kretsen, en ideell intresseförening som än idag (2020) är verksam via FaceBook. Kerstin Anckers delade också med sig av sina kunskaper i En liten tablå över alfabetets historia, 1986. Hon skrev och kalligraferade även läroboken Från A till Ö, 1992, som tar upp textning, handstil och kalligrafi och är helt och hållet handskriven. Denna bok illustrerades av Mona Gordon. 8 skrifter utkom 2001 och behandlade det latinska alfabetets historia.
Under 1990-talet medverkade Kerstin Anckers i fler utställningar. På Röhsska museet i Göteborg stod hon för bokstaven E i Kråkfötter och Krusiduller, på det typografiska Galleri Hålet i Stockholm visade hon bokstaven D i sju olika versioner och på kalligrafigalleriet Flora & Lettera hade hon en utställning tillsammans med typografen och formgivaren Bo Berndal. År 2000 tilldelades Kerstin Anckers som första kvinna Berlingpriset. Detta instiftades 1989 av Karl-Erik Forsberg som själv formgivit typsnittet Berling antikva (1951), det internationellt mest spridda och uppmärksammade svenska typsnittet. Priset delas årligen ut till en ”framstående svensk formgivare för föredömlig formgivning, teknisk skicklighet och utmärkt bokstavsbehandling”.
Kerstin Anckers avled 2012 i en ålder av 81 år. Hennes gravsten är utförd i engelsk grön skiffer med hennes egen symbol och kalligraferade namn, allt enligt hennes eget önskemål.
