Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Klara Elisabet Johanson

1875-10-061948-10-08

Litteraturkritiker, författare, journalist

Klara Johanson var en knivskarp kritiker, briljant stilist och lesbisk föregångskvinna.

Klara Johanson, eller K.J. som hon ofta kallas, föddes 1875 i ett gårdshus strax innanför Norreport i Halmstad. Trots att hon lämnade staden som artonåring kom den att spela stor roll i hennes liv, och Norreport smyckar de flesta av hennes böcker. Ändå var hennes ursprung väsensskilt från den verksamhet hon skulle ägna sitt liv åt. Familjen var småborgerlig och litterärt ointresserad.

Klara Johanson började tidigt skolan och fick, trots familjens inställning till bildning, gå i både flickskola och flickläroverk. Därefter läste hon in gymnasiet och blev 1894 den första kvinna som tog studentexamen i Halmstad. Hon sågs som något av ett underbarn, och ryktet nådde före henne till Uppsala. Hon ansåg det självklart att hon skulle studera där, trots att Lund låg närmare och trots att det ännu var ovanligt att flickor läste på universitet. Hösten 1894 hade Uppsala 1448 studenter – endast 23 av dessa var kvinnor. Ännu sågs inte studentskan som ett hot, utan snarare som en intressant anomali. I lärdomsstaden gjorde Klara Johanson intryck genom sin personlighet och sin framtoning: hon var liten, kortklippt, pojkklädd, pincenéprydd och kedjerökande. Studierna ägnades varierande entusiasm, men hon engagerade sig såväl i Kvinnliga studentföreningen som i dess ordförande Lydia Wahlström. Längre fram skulle Klara Johanson utmärka sig som en enstörig bokmal, men under studenttiden var hon en sällskaplig lustigkurre. Bland annat författade hon ett par spex för Kvinnliga studentföreningen – helkvinnliga på samma sätt som männens spex var helmanliga. År 1897 tog hon sin fil.kand.examen med nordiska språk och estetik som huvudämnen och latin, grekiska och teoretisk filosofi som biämnen.

Litteratur var Klara Johansons främsta intresse, och hon drömde om att bli författare. Antagligen var det dessa litterära ambitioner som gjorde att hon efter en kort tid på Krigsarkivet sökte sig till Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift Dagny som journalist. Klara Johanson var mestadels genuint ointresserad av samtidens politiska frågor – kvinnosaken var undantaget. Efter två år på Dagny fick hon hösten 1899 plats på Stockholms Dagblad, en stor, konservativ tidning, som stundom kallades ”den svenska The Times”. Där skrev hon inledningsvis notiser av skilda slag, men avancerade snart till kåsör och kritiker. Som sådan blev hon avhållen och avskydd. Hon verkade också som översättare, mest framgångsrikt med Henri Frédéric Amiels En drömmares dagbok, 1900, som utkom i sju upplagor under hennes livstid. Hon publicerade dessutom essäer i Ord och Bild. Ofta skrev hon under signatur eller pseudonym. Länge använde hon namnet Huck Leber, en pseudonym som vartefter utvecklades till en egen person, en manlig, dekadent flanör, som vida skilde sig från Klara Johanson själv.

Under 1900-talets första år gav Klara Johanson ut ett par kåserisamlingar, Oskuld och arsenik, 1901, och Ligapojken Eros, 1907, båda under pseudonymen Huck Leber och båda bestående av stycken som tidigare tryckts på annat håll. År 1907 utkom Den undre världen, som uppges vara en prostituerads dagbok, men där Klara Johanson uppenbarligen starkt redigerat den ursprungliga texten – om någon sådan ens funnits.

I början av 1900-talet fick Klara Johanson allt svårare för det hektiska tidningsarbetet. Under de mest intensiva recensionsperioderna blev hon fysiskt sjuk – själv kallade hon det ”recensentsjuka”, men sannolikt handlade det om stressymptom. Hon lämnade tidningen vid nyår 1911, men fick mot löfte att inte skriva för andra dagstidningar behålla lönen ytterligare några år.

De sista åren på Stockholms Dagblad sammanföll med en viktig vändning i Klara Johansons privatliv. Förhållandet med Lydia Wahlström hade tagit slut efter Uppsalatiden, och under några år var hon intensivt olycklig. År 1907 lärde hon känna Ellen Kleman, kvinnosakskvinna, författare och Dagnys nya redaktör. Förälskelsen var ömsesidig, och 1912 flyttade de ihop. Ellen Kleman blev Klara Johansons stöd i tillvaron – en praktisk, trygg närvaro, som ordnade allt som den opraktiska kritikern inte kunde eller ville ta itu med. De umgicks också mycket med andra kvinnliga kulturpersonligheter. Paret levde tillsammans fram till Klemans död, något som inte hindrade Klara Johanson från att på 1920-talet inleda en långvarig, parallell relation med skulptrisen Sigrid Fridman. Förbindelsen med Fridman ledde också till att Klara Johanson började intressera sig för offentlig konst och engagerade sig för Fridmans skulpturer av bland andra Fredrika Bremer.

Klara Johanson fick nu ett eget bokrum och började odla bilden av sig själv som en eremit, som stängde in sig för att umgås med sina böcker. Ett antal favoritförfattare – däribland Goethe och Bremer – omtalade hon som sina ”eviga följeslagare”. Hon bedrev nu sporadiskt skriftställeri, författade essäer och arbetade på sina aforismer. Under 1910-talet hjälptes hon och Kleman åt att ge ut Fredrika Bremers Brev – ett sisyfosarbete, där Kleman fick sköta det trista rutinarbetet och Klara Johanson skrev kommentarerna. I anslutning till detta arbete gav hon också ut ett par av Bremers skrifter, Det unga Amerika, 1927, vilken var ett urval ur Hemmen i den nya verlden, 1853–1854, och England om hösten år 1851, 1922, den första bokutgåvan av Bremers radikala artiklar om sitt besök i England. Den insats som Klara Johanson och Kleman gjorde för Bremer kan inte överskattas – antagligen räddade de Bremer från glömska genom sina utgåvor och det intresse de drog igång genom bland annat tidningen Hertha.

På 1920-talet hittade Klara Johanson nya fora för sitt författarskap, dels Svenska Dagbladet, där hon publicerade understreckare, dels den nygrundade feministiska dagstidningen Tidevarvet, där hon medverkade med ”Anmärkningar”, en hybrid mellan kåseri och krönika. Med essäsamlingen Det speglade livet, 1926, fick hon sitt stora publikgenombrott – oväntat för henne själv, men inte för andra. Samlingen består av tematiskt ordnade essäer, några skönlitterära stycken, självbiografiska skisser samt aforismer. Här finns också den mening, som setts som nyckeln till Klara Johansons verksamhet: ”Till sist blir allting litteratur.” Nu fick hon också ett offentligt erkännande genom pris från Samfundet De Nio och Svenska Akademien. Klara Johanson blev litterär kändis, fick i uppdrag att skriva förord till klassikerutgåvor och kontaktades av aspirerande författare som ville ha godkännande från auktoriteten. Aforismsamlingen En recensents baktankar, 1928, bekräftade hennes nya rykte.

Klara Johanson beskrev alltid sin produktion som sparsam, vilket egentligen inte stämmer. Under 1930-talet blev dock publikationerna mer sporadiska. Hon medverkade ännu en period i Tidevarvet och publicerade ett antal bidrag i Föreningen Gamla Halmstads årsbok. Tiderna mörknade, och inte ens den vanligen politiskt omedvetna Klara Johanson kunde hålla sig utanför vad som skedde. Förtryck och mänskligt lidande blev synliga för henne genom att Kleman efter pensionen ägnade sig åt praktisk flyktinghjälp, ibland också i det egna hemmet. Den sociala, engagerade Ellen Kleman blev dock sjuk och dog 1943. Klara Johanson lämnades ensam och olycklig, trots stöd från vänner. Hon presterade dock ytterligare en essäsamling, Det rika stärbhuset, 1946, vilket ledde till förnyad uppmärksamhet och även den enda bevarade intervjun.

Trots sjukdom arbetade Klara Johanson vidare med sin sista bok, Sigrid Fridman – och andra konstnärer. Den utkom i september 1948, då hon var inlagd på Karolinska Sjukhuset. Där dog hon 8 oktober 1948, två dagar efter sin sjuttiotreårsdag.


Carina Burman



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Klara Elisabet Johanson, www.skbl.se/sv/artikel/KlaraJohanson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Carina Burman), hämtad 2018-12-19.




Övriga namn

    Övrigt: K.E.J.
    Signatur: K.J., Lille Eyolf
    Smeknamn: Busen, Parveln, Koffe
    Pseudonym: Huck Leber


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Anna Christina Johanson, född Jönsdotter
  • Far: Alexander Johanson
  • Syster: Alma Johanson, gift Davidson
fler...


Utbildning

  • Flickskola, Halmstad
  • Läroverk, Halmstad: Studentexamen, privatist
  • Universitet, Uppsala: Fil.kand.examen i nordiska språk, estetik, latin, grekiska och teoretisk filosofi, Uppsala universitet


Verksamhet

  • Yrke: Arkivarie, Krigsarkivet
  • Yrke: Redaktionssekreterare, litteraturkritiker, Dagny
  • Yrke: Litteraturkritiker, kåsör, Stockholms Dagblad
fler...


Kontakter

  • Kärleksrelation: Lydia Wahlström
  • Kärleksrelation: Sigrid Fridman


Organisationer

  • Uppsala kvinnliga studentförening
    Medlem
  • Göteborgs studentnation, Uppsala
    Medlem
  • Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR)
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Halmstad
  • Halmstad
  • Uppsala
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Burman, Carina, K.J.: en biografi över Klara Johanson, Bonnier, Stockholm, 2007



Vidare referenser