Sigrid Fridman var skulptör, skapare av flera monumentalverk i det offentliga rummet.
Sigrid Fridman föddes i Haparanda 1879 som dotter till jägmästare Karl Gustaf Fridman och Mathilda Bruhn. Hon utbildade sig till sjukgymnast vid Arvedsons gymnastikinstitut (senare Arvedsons Gymnastiska Institut, AGI) i Stockholm och arbetade som sådan fram till trettioårsåldern, bland annat i London. Där började hon intressera sig för skulptur, vilket ledde till att hon 1912 flyttade till Paris. Under fyra år följde hon undervisningen på de fria akademierna men under de två sista åren studerade hon också för Antoine Bourdelle på Académie de la Grande Chaumière, där även Ninnan Santesson var elev. Troligen inspirerad av den sistnämnda slog hon sig efter hemkomsten ner i Göteborg. Hon presenterade sitt konstnärskap på två utställningar, 1917 på Valand och 1919 på Ny Konst. Mottagandet var positivt och resulterade i flera offentliga uppdrag. Sjöförsäkringsbolaget Atlantica anlitade henne vid ombyggnaden av företagets hus vid Södra Hamngatan, där hon fick utforma reliefer på fasaden och ställa upp två djurskulpturer i kolossalformat i vestibulen, en valross och en sjöhäst. Djuren väger uppemot 2 ton och höggs av Nordiska granitbolaget 1920. Ungefär samtidigt tog hon kontakt med byggnadsberedningen för Göteborgs Naturhistoriska museum, som höll på att uppföras till Göteborgsjubileet 1923. Utom tävlan fick hon uppdraget att skapa en brunn framför museets entré. Den så kallade Pingvinbrunnen i svart granit är i dag innesluten på en innergård sedan entrén flyttats. Förutom privata åtaganden beställde Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning porträtt av sina redaktörer Henrik Hedlund och Torgny Segerstedt, den senare i dag placerad i Segerstedtsalen i Göteborgs universitets huvudbyggnad.
Göteborgsåren var utan tvekan de lyckligaste och minst konfliktfyllda i Sigrid Fridmans liv. Hon var respekterad och hade stöttning av Göteborgs konstmuseums kraftfulle chef Axel Romdahl. Vid jubileumsutställningen var hon en av fyra kvinnor som fick ställa ut på museet. År 1924 flyttade hon dock till Stockholm, lockad av större utmaningar. Där pågick strider om uppförandet av en staty av Fredrika Bremer. En statykommitté hade bildats redan 1913 av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR, lokalavdelning av LKPR) i Stockholm, företrädd av Kerstin Hård af Segerstad, Fredrika-Bremer-Förbundet med Sigrid Leijonhufvud i spetsen samt representanter för Vita Bandet och Sällskapet Nya Idun. Drygt tio år senare hade fortfarande inget monument uppförts och inte heller någon tävling utlysts. Kommittén ursäktade sig med att pengarna inte skulle räcka till ett tävlingspris. Men enstaka konstnärer hade ändå skickat in förslag, däribland Sigrid Fridman.
Två konstnärer i den tillsatta juryn, Olle Hjortzberg och Hanna Pauli, förordade Sigrid Fridmans förslag medan tre var emot. Även fyra medlemmar i den ursprungliga kommittén avrådde. Trots motståndet fullföljde Sigrid Fridman sin idé om Fredrika Bremer som Vandrerskan. Hennes Bremer-staty avtäcktes sommaren 1927 i Humlegården och utsattes omedelbart för spott och spe. Kulturkritikern Erik Blomberg såg ”en liten beskedlig hönsgumma, som kommer struttande i gräset, lockande på sina kycklingar: ’Pull, pull’. Konsthistorikern Ragnar Josephson ansåg att kvinnans ”naturliga kroppsformer” överhuvud inte lämpade sig för att återge en historisk person (man kunde ana ryggmuskler och ett knä under Bremers kläder). Efter fem månaders käbbel lämnades två motioner in till stadsfullmäktige för statyns nedmontering. Anna Lindhagen hade emellertid ett förslag. Hon tyckte att man inte behövde se skulpturen om man inte ville, eftersom det ”finns många vägar genom Humlegården, så att de, som vid passerandet av Fredrika Bremer-statyn, ”få en irriterande chock, kunna undvika obehag”. I dag står hon dock kvar på sin låga granitsockel, trosvisst vandrande framåt med lätt böjd rygg, mycket olik herrarna på sina höga postament i samma park.
År 1942 kom uppropet för en insamling till en staty av nästa kvinna. Kommittén för resande av en Ellen Key-staty toppades av prins Eugen, Lydia Wahlström, Hanna Rydh och Amelie Posse. Sigrid Fridman hade några gånger år 1923 träffat Ellen Key och gjort en statyett av henne. Till utställningen på Göteborgs Konsthall 1942 lät hon förstora den. Skulpturen föreställer en något äldre kvinna med slätkammat, mittbenat hår, klädd i en löst hängande veckrik klänning och stående bredbent i grova, tjockbottnade skor. Stockholms skönhetsråd underkände omedelbart skulpturen för att Key inte stod på sina ben utan snarare på klänningsfållen och att händerna såg ut att hänga löst på ärmarna. Sigrid Fridman ansåg sig förföljd av den stockholmska konstvärlden. I ett brev till Axel Romdahl förklarar hon vad hon menar med ett konstverk, nota bene att det måste vara ett själstillstånd: ”teknik, handlag, anatomi, hantverkselegans [är] underordnade saker. Och där dessa stör ett själstillstånd [är de] förkastliga”. Efter en trettioårig tillkomsthistoria blev statyn slutligen uppsatt 1953 i Stockholm i Jarlaparken, senare omdöpt till Ellen Keys park. Med anledning därav ville några konstanmälare i pressen instifta en förening för Stockholms skyddande mot konstverk.
Stockholm hade nämligen 1939 begåvats med ytterligare ett monument av Sigrid Fridman. Det föreställer en kentaur (hälften häst, hälften man), som stående på bakhovarna spänner en båge. Skulpturen påminner mycket om Bourdelles Herakles, inköpt av prins Eugen till Waldemarsudde. Under Sigrid Fridmans studietid fanns den fortfarande kvar i lärarens ateljé och inspirerade säkerligen henne. Första försöket att få Kentaur uppsatt på Norrmalmstorg i Stockholm gjordes 1930, därefter följde nio år av polemik. Gustaf Näsström behövde ”ett sjätte sinne för att upptäcka skönheten i detta monumentala monstrum”. Han saknade ”en verklig man i behandlingen av Kentauren” när man slutligen kompromissade och tillät att den sattes upp på Observatoriekullen. Vid midsommar 1939, halv ett på natten, avtäcktes Kentauren – för att man skulle se så lite som möjligt av den, som Gotthard Johansson, en annan kritiker, antog. För Sigrid Fridman representerade den livsstegringens idé. Förgäves hoppades hon att två av hennes skulpturer, Pomona och Hästtämjerskan skulle placeras vid det nya Stadshuset. I stället accepterade arkitekt Ivar Tengbom hennes reliefer med antika musikmotiv för det likaledes nyuppförda Konserthuset.
Sigrid Fridman rörde sig inom det intellektuella nätverket kring Sigrid Leijonhufvud, Lydia Wahlström och andra i Fredrika-Bremer-Förbundet. En viktig person var litteraturkritikern Klara Johanson (K.J.). År 1924 porträtterade hon Johanson, när passionen drabbade dem båda. De kom att betyda mycket för varandra under 24 års tid utan att någon av dem lämnade sina ordinarie livskamrater. Klara Johanson levde med Hertha-redaktören Ellen Kleman. Sigrid Fridmans orubbliga följeslagare under nära 50 år var gymnastiklärarinnan Ragnhild Barkman. De umgicks flitigt med andra lesbiska par som Sigrid Leijonhufvud och skulptören Sigrid Blomberg, gärna i Sigrid Fridmans sommarhus Mases vid Rättvik. Men Kentauren var en framställning av henne och K.J.: ”vi är en Kentaur”, skrev hon till Klara. Hon trodde själv att hennes framtoning som ”halvherre” kan ha ha bidragit till svårigheterna för henne som konstnär. Trots att hon var vår första kvinnliga skulptör som fick sina idéer utförda i det offentliga rummet finns hon ännu inte nämnd i standardverket Signums svenska konsthistoria, utgiven på 2000-talet.
Sigrid Fridman dog 1963 i Stockholm. Hon ligger begravd på Borgholms kyrkogård på Öland. Enligt testamentet bildades av hennes kvarlåtenskap en fond för kvinnliga skulpturelever vid Konstakademien (där hon själv inte hade gått). Stipendier ur denna fond delades ut till 1990-talets slut.