Laura Netzel var kompositör, pianist, dirigent, filantrop och mångårig arrangör av billighetskonserter för arbetare i Stockholm.

Laura Netzel föddes den 1 mars 1839 i Rantasalmi i Finland. Fadern var kollegieassessorn Georg Fredrik Pistolekors. Modern, Emilia Malm, gick bort redan några månader efter Laura Netzels födelse och familjen flyttade kort därefter till Stockholm. År 1840 gifte fadern om sig med Antoinetta Jägerhorn af Spurila. Som styvmor till Laura Netzel upptäckte och uppmuntrade hon dennas musikaliska begåvningar. Hon fick studera pianospel för pianisterna Mauritz Gisiko och Anton Door, och sång för operasångaren Julius Günther. År 1856 debuterade hon offentligt i Stockholm som solist i Ignaz Moscheles Pianokonsert nr 3.

I barndomshemmet hölls det musikaliska salonger, och det var i en sådan hemma hos familjen Pistolekors som Elfrida Andrées första pianotrio uruppfördes 1860. Laura Netzel spelade piano vid tillfället tillsammans med två hovkapellister på stråkinstrumenten. Tack vare bland annat familjens musikaliska salonger fick Laura Netzel tidigt lära känna samtidens kulturpersonligheter. Häribland räknas kompositören Adolf Fredrik Lindblad som hon tog starkt intryck av.

Laura Netzel gifte sig 1866 med Wilhelm Netzel, sedermera professor i gynekologi och obstetriker. Hon tog då hans efternamn fastän hon gärna tillade ”född Pistolekors” för att fortsatt markera sin tillhörighet i de adliga kretsarna. Ur den ”seklergamla krigaresläkten” Pistolekors, som hon kallade den, hämtade hon kraft, och som person beskrivs hon som handlingskraftig och viljestark. Påbråt gav henne många fördelar i hennes välgörenhetsarbete, där inte så sällan kungligheter övertalades att stödja sakfrågan, samt så småningom även hennes möjligheter att få sin musik framförd. Till bekantskapskretsen hörde inte bara kungligheter, i Laura Netzels gästbok noterades inlägg av internationella kulturpersonligheter som operasångarna Pauline Viardot och Christina Nilsson, violinisten Wilma Neruda, pianisten, kompositören och dirigenten Teresa Carreño, dirigenten Louise Héritte-Viardot och många fler.

Paret Netzel fick fyra barn: Sigrid, Nils, Malin och Laura. Efter giftermålet minskade Laura Netzels möjligheter till att framträda offentligt, och det var då hon riktade sin kreativitet mot att skriva egen musik. Först framfördes hennes verk under pseudonymen N Lago, och debuten bör ha varit 1874 då Nya harmoniska sällskapet i Stockholm framförde några av hennes verk för damröster vid en konsert. År 1884 gav hon ut sina första verk i eget namn efter att ha blivit övertygad om att vinsten kunde skänkas till välgörenhet. Därmed kunde hon inte bara främja alla sina hjärtefrågor på en gång, utan förfarandet legitimerade också anständigheten i att en gift högreståndsdam ägnade sig åt inkomstbringande arbete.

Som kompositör lovordades hon för sin melodiska uppfinningsrikedom, djärva harmonik men samtidigt okonstlade naturlighet. Det sistnämnda var hon mycket stolt över och rädslan för att tappa det intuitiva gjorde att det tog lång tid innan hon började studera komposition. Musiken var sprungen ur hennes inre, sa hon. Först under 1880-talet började hon studera komposition för Wilhelm Heintze, organist i Jacobs kyrka i Stockholm. Han var fransk-orienterad i sin musikaliska stil liksom Laura Netzel. Vid tiden fanns en åtskillnad i svenskt musikliv mellan den tyska stilen och den franska. Större delen av etablissemanget hörde till den tyska, häribland exempelvis Elfrida Andrée. Laura Netzels franska influenser kan man märka i hur hon använder sig av kromatik och harmonier, på de många franska titlar hon gav sina verk samt det faktum att hon också komponerade för flöjt. I Frankrike hade träblåsinstrumenten en status som i övriga Europa mestadels tillskrevs pianot, sången och stråkinstrumenten.

Laura Netzel vistades mycket i Frankrike livet igenom där hon upplevde att klimatet för komponerande kvinnor var mycket mer välkomnande än i Sverige. 1890-talet kallar hon för ”studieåren i Paris”. Operasångaren Augusta Renard-Öhrström, som ofta hade Laura Netzels sånger på sina program, verkade vid denna tid i Paris och via henne och hennes ingång i stadens musikaliska salonger fick hon träffa alla de franska musikpersonligheterna. Kompositören och organisten Charles-Marie Widor blev där hennes huvudsakliga lärare i komposition.

Laura Netzels välgörenhetsgärning var stor och den drevs av hennes starka tro. Hennes insatser kunde bestå i anordnandet av konserter, basarer och andra tillställningar som inbringade stora summor till välgörande ändamål. I Stockholm kan man exempelvis se hennes avtryck i finansieringsarbetet bakom både Skansen och den Skandinavisk-etnografiska samlingen, sedermera Nordiska museet. Huvudsakligen låg dock vård- och kvinnofrågor närmast hennes hjärta och hon var bland annat involverad i etablerandet av Sophiahemmets utbildning och hem för sjuksköterskor, Stockholms barnmorskesällskaps sjukkassa, stöd till ett härbärge för tjänsteflickor (tillsammans med exempelvis Ika Peyron), en fond för fattiga barnaföderskor, en arbetsskola för ”lytta och vanföra” och mycket mer. Hon satt också i flera styrelser, bland annat för barnsjukhuset Samariten, svenska avdelningen i Internationalis Concordia, Nya harmoniska Sällskapet och i Nya konstnärsgillet.

Under åren 1892–1908 drev Laura Netzel de väldigt populära billighetskonserterna för arbetare i Stockholm. Motivationen var enligt idealet från Storbritannien att lyfta arbetarklassen genom att utbilda dem i konstmusik och ge dem ett kostnadslikt alternativ till folkliga kulturformer som varietéer. Varje lördag kväll mellan oktober och april gick billighetskonserterna av stapeln, och gång på gång fick Laura Netzel flytta till större lokaler då den intresserade folkskaran växte. Hon använde sig av sitt stora kontaktnät och lyckades ofta få tidens stora artister, svenska som utländska storheter på tillfälliga turnéer i Sverige, att uppträda vid dessa tillfällen. Även om välbeställda stockholmare portades så de mindre bemedlade skulle få plats, drog hon ibland nytta av sina kungliga kontakter som fick komma och sprida ytterligare glans kring evenemangen.

En annan viktig aspekt av dessa konserter var att unga oetablerade musiker också fick möjlighet att prova solistvingarna här, en tjänst de ofta återgäldade senare i karriären genom att framföra Laura Netzels musik vid sina konserter på de stora scenerna i Sverige och Europa. Hennes Ballad för sopransolo och orkester op. 35, som uruppfördes 1891 vid den ansedda kammarmusikföreningen La Trompette i Paris, fick på så vis luft under vingarna när sopranen Matilda Taube senare framförde verket med Hovkapellet, vilket vidare möjliggjorde ett framförande under ledning av dirigenten Robert Kajanus i Helsingfors. Också vid billighetskonserterna hade Laura Netzel möjlighet att få sin egen musik framförd. Hon var även ofta dirigent för kören om en sådan fanns i programmet.

Samma möjligheter gavs henne i samband med hennes engagemang i föreningslivet. Exempelvis i Sällskapet Nya Idun kombinerades ofta samkvämen med en musikavdelning där Laura Netzel inte sällan dirigerade kören i egna och andras verk. Nya konstnärsgillet ordnade både mindre och större soaréer och vid en sådan 1887, arrangerad på Kungliga Operan, uruppfördes hennes Ballad för baryton, kör, orgelharmonium och piano op. 19. Dirigent var hovkapellmästaren Conrad Nordqvist och Laura Netzel spelade piano vid tillfället. Hon sjöng även i Musikföreningens, Nya harmoniska Sällskapets och Filharmoniska sällskapets körer.

Laura Netzel dirigerade också körer i musikaliska salonger, bland annat den mycket populära hos Calla Curman. Den kulturintresserade kung Oscar II höll också han musikaliska evenemang bakom slutna dörrar, och Laura Netzel dirigerade ”kungens kotteri” vid många av dessa tillfällen. Hon har också tonsatt flera av hans texter, däribland dikterna Fantasiestycke öfver harpotoner och Drömmen som blev hennes Fantasi för recitatör och orkester op. 77. Vid en salong hemma hos kompositören Ivar Hallström provade han sin nya opera Vikingarna och då sjöng Oscar II rollen som sjökonungen Rolf, och i rollen som Astrid fanns Laura Netzel.

Hennes största verk till ambitionen, besättningen och durationen (50 minuter) blev Stabat Mater op. 45 för solister, blandad kör och orgel – senare med orkester i hennes egen bearbetning. Uruppförandet skedde 1890 i Östermalms kyrka (nuvarande Hedvig Eleonora kyrka) i en egenarrangerad välgörenhetskonsert till förmån för Eugeniahemmet. Hovet var på plats och Oscar II skrev ett personligt tackbrev till henne efteråt där han noga beskrev sina intryck, sats för sats.

”Kvinnans erkännande som kompositör var ju drivkraften”, sa Laura Netzel, och 1893 fick hon chansen att bidra i frågan vid världsutställningen i Chicago. Utställningen hade ett särskilt fokus på att uppmärksamma båda könen samt alla nationer och folk, och alla länder uppmanades att formera sig i frågan. Den svenska damkommittén arbetade för att samla och presentera ”alster af kvinnlig konst och slöjd, ett bibliotek med kvinnliga författares arbeten och kompositioner samt utförliga redogörelser för kvinnornas verksamhet inom olika områden.” Laura Netzel blev anförtrodd uppdraget som ordförande i kvinnlig tonkonst och valde ut fyra tonsättare med varsin notportfölj som Sveriges representanter: Elfrida Andrée, Valborg Aulin, Helena Munktell och sig själv. Till viss mån räknas än idag denna kvartett till de främsta av de svenska kvinnliga kompositörerna. Hennes urval, tillika den artikel om svenskt musikliv hon bidrog med till utställningen, har haft stor påverkan på musikhistorieskrivningen.

Laura Netzel avled den 10 februari 1927. Begravningsgudstjänsten hölls i Johannes kyrka i Stockholm och hon begravdes på Norra begravningsplatsen. Hennes egen verkförteckning listade då 92 opus.