Léonie Geisendorf var en internationellt erkänd arkitekt med arkitektkontor i Stockholm under fem decennier. Hon är särskilt uppskattad för sin uttrycksfulla och omsorgsfulla hantering av obehandlad betong, efterkrigstidens nya byggmaterial och bland annat ansvarig arkitekt för en ny skolbyggnad om 30 000 kvm.

Léonie Geisendorf föddes 1914 som Leonia Kolin-Kaplan i Łódź, Polen och flyttade efter sin gymnasieutbildning i Warszawa till Zürich där hon utbildade sig till arkitekt. Hon kom till Sverige 1938, efter praktik hos Le Corbusier i Paris. Det var ett aktivt val kopplat till den svenska samhällsutvecklingen och karriärmöjligheterna för en ung kvinna i en tid då övriga Europa befann sig i krig. I Sverige arbetade hon hos namnkunniga arkitekter som Sven Ivar Lind, Gustav Holmdahl och Paul Hedqvist.

Därefter etablerade Léonie Geisendorf arkitektkontor i Stockholm tillsammans med sin make Charles-Edouard Geisendorf, studiekamraten från Eidgenössische Technische Hochshule Zürich (ETH) som hon gifte sig med 1941. De var framgångsrika i några tävlingar och det första genomförda uppdraget för L o CE Geisendorf Arkitektkontor AB var Villa Leyton, Stockholm 1951. Det publicerades och fick internationellt erkännande för sin ömsinta och funktionella programmering och formgivning för en rullstolsbunden uppdragsgivare, Titti Leyton. Samarbetet omfattade även landskapsarkitekten Sylvia Gibson och inredningsarkitekten Thea Leonhard vilka även senare medverkade i kontorets uppdrag.

Från 1957 var Léonie Geisendorf ensam ansvarig för arkitektkontoret i Stockholm, efter att hennes man fick en professur i Zürich och flyttade dit. Hon var då 43 år, mamma till tre barn och ansvarig arkitekt för en ny skolbyggnad om 30 000 kvm, Yrkesskolan för huslig utbildning och sömnad, nuvarande S:t Görans gymnasium på Kungsholmen i centrala Stockholm. Arkitekternas innovativa grepp var att lägga undervisningssalar och verkstäder på höjden, vilket frigjorde parkyta och gav möjlighet att rita ett mycket högt hus. Intresset för nya material och tekniska landvinningar ledde till en bärande stomme av platsgjuten betong och icke bärande prefabricerade fasader. Projektet rönte stor uppmärksamhet redan under byggtiden eftersom det var ett av de första exemplen på industriellt byggande i Sverige. Byggnaden ritades med mycket hög noggrannhet vad gäller detaljer och materialkombinationer och Léonie Geisendorf var själv ofta närvarande på byggplatsen för att säkra ett gott utförande under byggprocessen. Det goda resultatet kan avläsas i den generösa entréhallen som sträcker sig över flera våningsplan och där influensen från Le Corbusier gör sig påmind på flera sätt. Materialvalen var viktiga inte minst för att eleverna skulle lära sig av den egna närmiljön vilket återspeglas i de unika interiörerna som formgavs i samarbete med Thea Leonhard och inreddes med samtida formgivare inom nordisk design och textil. Byggnaden stod klar 1961.

Léonie Geisendorfs fortsatta produktion är överraskande liten och man kan undra varför det inte blivit fler märkesbyggnader i Stockholms stad. Kontoret tävlade flitigt och anlitades vidare för offentliga utredningsuppdrag med komplexa program för anläggningar som det svenska välfärdssamhällets utvecklingsfas under 1960- och 1970-talet behövde: fängelser, kommunhus, stadsplaner – men mycket stannade på ritbordet. Mästerverket som kontoret arbetade med i 13 år, en ny Katolsk kyrka längs Kungsträdgårdsgatan, blev tyvärr aldrig byggd. Modeller och färdiga bygghandlingar avslöjar projektets oerhörda verkshöjd. En omsorgsfullt skulpterad fasad i betong skulle möta Kungsträdgårdsgatan genom en öppen portik i varierande höjder. Det var en rad samverkande faktorer som ledde till en utdragen planeringsprocess och som kantades av olyckliga omständigheter, däribland en ny fastighetsskatt. Allmänhetens tilltagande oro inför den pågående rivningsvågen i Stockholms stad var också en bidragande orsak till att den katolska församlingen så småningom valde att istället genomföra ett ombyggnadsprojekt med en annan arkitekt.

Léonie Geisendorf var modernist och räknas som en av pionjärerna för International Style, en inriktning som undersökte möjligheterna kring industriellt byggande under efterkrigstiden. Hon var en skicklig och konstnärlig arkitekt. Som person var hon driftig, orädd och debattlysten. Hon var världsvan, mångkulturell och behärskade flera språk, härmed ett udda inslag i den samtida svenska byggbranschen. Léonie Geisendorf var förutom praktiserande arkitekt även en stark skribent och en återkommande och uppskattad föreläsare vid landets arkitekturskolor långt in på 1990-talet. Hon var också tongivande i den svenska stadsbyggnadsdebatten, inte minst under det sena 1960-talets stadsutveckling i Stockholm. Ett exempel är hennes förslag till en medelhavsinspirerad promenadstad med mottot ’Corso’, i samarbete med kollegerna Anders Tengbom och Ralph Erskine i den avgörande tävlingen om gestaltningen av Sergels torg och nedre Norrmalm 1966–1967 som ledde till en skarp debatt i media. ’Corso’ var en stark konkurrent till det vinnande förslaget av arkitekt Peter Celsing som senare utfördes.

Kvaliteten i Léonie Geisendorf verk kan vi i efterhand bedöma genom det omfattande ritningsmaterial som arkiverats från kontoret på Engelbrektsgatan 25 i centrala Stockholm. För att bättre förstå de utmaningar som Léonie Giesendorf och samtida kolleger ställdes inför, behövs däremot ytterligare belysning ur normkritiska perspektiv, av det komplexa sammanhang som den svenska byggbranschen och dess institutioner, däribland statliga Byggnadsstyrelsen, utgjorde vid tiden.

Léonie Geisendorfs arkitektur har uppmärksammats i en utställning på Konstakademien 1990 och på Arkitektur- och Designcentrum i Stockholm (ArkDes) i samband med att hon fyllde 100 år 2014. Hon höll själv ett tal vid invigningsceremonin, via telefon från Paris, där hon vistades de sista åren före sin bortgång.

Léonie Geisendorf avled i mars 2016, ett par veckor innan hon skulle fylla 102 år.