Linnéa Hillberg var scen- och filmskådespelare, aktiv under främst första halvan av 1900-talet.
Linnéa Hillberg föddes som Linnéa Paulina Nilsson i Uddevalla, 1890. Stationsskrivare Anders Gustaf Nilsson och modern Sofia Paulina Carlsson gifte sig ett år efter att Linnéa Hillberg fötts.
Linnéa Hillberg var en av våra mest produktiva skådespelare med en karriär som sträckte sig över ett halvt sekel. Samtidigt var hon kanske en av de mest hemlighetsfulla, där det sägs att hennes ansikte speglade en gåtfullhet som kunde sätta åskådarens fantasi i rörelse. Som de flesta skådespelare i sin generation saknade hon formell utbildning. I stället var hennes bildningsresa de många kringresande teatersällskapen, där hon kom att hamna i ett par av de mest renommerade: Karin Swanströms under 1914—1918, och Hjalmar Selanders under 1918—1920, efter att ha debuterat hos John Borgh 1913—1914. Först därefter knöts hon till fasta scener som hos Ernst Eklund i Stockholm under 1920-talet, sedan ett mellanspel hos Lorensbergsteatern i Göteborg för att återvända till Stockholm 1934 där hon mestadels spelade vid Vasateatern.
När Norrköpings-Linköpings Stadsteater (nuvarande Östgötateatern) invigdes 1947 kom Linnéa Hillberg och maken Torsten Hillberg att höra till den fasta ensemblen, och de blev något av den scenens stöttepelare under många år. I en intervju i tidskriften Teatern 1956 sade hon att tiden i Norrköping var fascinerande genom att hon fick vara med om att bygga upp en teater från grunden. När chefen Johan Falck år 1953 flyttade till Helsingborg följde de med. År 1964 kom hon till Göteborgs stadsteater. Slutligen verkade hon vid Stockholms stadsteater från 1960 till sin bortgång, där hon som sin sista uppgift hade en bejublad roll i den feministiska pjäsen Jösses flickor. Befrielsen är nära, 1976. Hon var också flitigt engagerad vid Riksteatern och sade sig ha spelat på i stort sett alla scener i Sverige. Parallellt med sina teaterroller fick hon även en karriär vid TV-teatern. Hennes sista roll där blev 1974 i kvinnosaksklassikern Sanna kvinnor, en pjäs skriven av Anne Charlotte Leffler 1883.
Linnéa Hillberg var en mycket mångsidig karaktärsskådespelare. Alla hennes insatser på scenen har sedan länge försvunnit men hennes filmframträdanden finns alltjämt bevarade. Hon gjorde ett sextiotal filmroller, många i det mindre formatet som hushållerskor och dylikt. När hon förekom i mer framträdande roller var det ofta som modersgestalter, som statarflickan Martas mor i Kungsgatan, 1943, Katrinas mor i Katrina, 1943, eller den saktmodiga motpolen till Sigurd Walléns agitatormässiga huvudperson i Med folket för fosterlandet, 1938. En roll i samma stil var som hetsporren Olofs mor i den tredje filmversionen av Sången om den eldröda blomman, 1956. En roll som bröt mot mönstret var som den stroppiga grevinnan Klingehjelm i skandalklassikern Pensionat Paradiset, 1937, i vilken hon spelade mot bland andra Lili Ziedner. Det visade att hon även var kapabel att axla mer satiriska roller.
I hennes långa filmografi, som sträcker sig över ett halvt sekel, finns ofta en form av lågmäldhet som ligger långt ifrån det spektakulära och teatrala som ofta var dominerande i äldre film. Det kanske bidrog till att hon ofta kom i skuggan av andra mer färgstarka stjärnor. Hon var knappast heller högvilt för tidens kändispress.
Linnéa Hillberg avled i Stockholm 1977, vid 86 års ålder. Hon ligger begravd på Örgryte gamla kyrkogård.
