Lisbeth Larsson var en nydanande forskare och professor i litteraturvetenskap. Hon var också initiativtagare till Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Lisbeth Helena Larsson föddes 1949 i Vara. Föräldrarna var cykelhandlaren Knut Wilhelm och skolbespisningsbiträdet Karin Larsson. Hennes tre år äldre syster Carina kom att vara betydelsefull för henne livet igenom. Fadern var sjuklig och gick hastigt bort 1964. Modern blev kvar i Vara fram till sin död 2003 medan döttrarna flyttade hemifrån, utbildade sig och bildade egna familjer. I relationen med läkaren Börje Persson, som hon också var gift med några år i början på 1980-talet, föddes Martin, Lisbeth Larssons enda barn. Efter skilsmässan från Börje gifte hon sig med Jan Henning Pettersson, ett äktenskap som varade livet ut.

Lisbeth Larsson tog studentexamen i Skara 1968 och studerade därefter vid universitetet i Göteborg och sedermera Lund. Först var det utbildning till gymnasielärare i religion och svenska, därefter forskarutbildning i litteraturvetenskap. Hon blev snart en viktig person i Lunds intellektuella liv och i ständigt pågående samtal med kollegor och vänner drev hon feministiska frågor. I umgängeskretsen ingick Håkan Arvidsson, Eva Haettner Aurelius och Eva Österberg.

Lisbeth Larsson disputerade 1989. I den nyskapande avhandlingen En annan historia: om kvinnors läsning och svensk veckopress, som kom ut i två upplagor, gör hon upp med litteraturvetenskapens ringaktning av såväl veckopress som de kvinnliga läsarna. I avhandlingen lyfter Lisbeth Larsson ett tema som på olika sätt kom att bli ledmotivet i hennes forskning, nämligen människans behov av berättelser. I boken låter hon två läsarter, eller om man så vill två diskurser, mötas: en vetenskaplig och en identifikatorisk. Hon skapade därmed ett nytt och stilbildande skrivsätt, samtidigt som hon i sin analys förenade förnuft med känsla. Avhandlingen initierade en uppvärdering av såväl populärkultur som kvinnligt författarskap och efterföljarna på fältet har blivit många.

I ett tidigt skede i sin forskarkarriär insåg Lisbeth Larsson att forskning om kvinnors skrivande och läsande, deras villkor och historia, har andra förutsättningar än motsvarande forskning om män. Kvinnors dagböcker och annat självbiografiskt material är sällan systematiskt bevarat och förtecknat i arkiven. Underlag för sådan forskning är därför särskilt svårtillgängligt. I detta avseende framstår Lisbeth Larsson som aktivist. I bibliografin Kvinnors självbiografier och dagböcker i Sverige: Bibliografisk förteckning 1650-1989, som utgavs i samarbete med litteraturvetarkollegorna Eva Haettner Aurelius och Christina Sjöblad 1991, gjordes en betydelsefull insats. I boken redovisas i kronologisk ordning egodokument författade av kvinnor och var dessa dokument finns. En liknande tanke, att kvinnors skrivande lätt glöms bort och göms undan och just därför behöver synliggöras, fanns bakom verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria, där Lisbeth Larsson var en drivande kraft. Det gällde att samla, strukturera och bevara för framtiden. Motsvarande tanke finns även i boken Kvinnopolitiska nyckeltexter, som hon gav ut tillsammans med sociologen Johanna Esseveld 1996.

År 2000 erhöll Lisbeth Larsson en professur i litteraturvetenskap med särskild inriktning på genus vid Göteborgs universitet. Där skapade hon en livaktig genusforskningsmiljö och handledde många doktorander. Samtidigt hade hon flera förtroendeuppdrag i forskarsamhället, bland annat var hon under flera år ledamot i Vetenskapsrådets styrelse. Hennes skarpsinne och modiga ställningstaganden för kärnverksamheten gjorde att hon också utsågs att företräda lärarkollegiet i universitetets styrelse. I samband med anställningen i Göteborg utvecklade hon ett samarbete med KvinnSam vid Humanistiska biblioteket. Denna avdelning startade på 1950-talet som ett kvinnohistoriskt arkiv. Lisbeth Larsson ansåg att arkivtanken borde utvecklas, helst digitalt, som en kvinnohistorisk samling tillgänglig för alla. Det var en jämställdhetsfråga. Tillsammans med dåvarande KvinnSam-föreståndaren, Inger Eriksson, uppvaktade Lisbeth Larsson därför Nyamko Sabuni under hennes tid som jämställdhetsminister för att utverka statliga medel. Ministern var intresserad men några pengar blev det inte. Lisbeth Larsson gav ändå inte upp tanken på ett digitalt kvinnohistoriskt uppslagsverk. Medel söktes på andra håll men svaret blev detsamma: jämställdhet sågs inte som ett tillräckligt tungt vägande skäl. Anslag beviljades dock för ett mindre projekt, om betydelsefulla kvinnor i Göteborgs historia. Det resulterade i en bok, Hundrade och en Göteborgskvinnor. Arbetet med boken kom att fungera som ett viktigt förberedelsearbete för det större forskningsanslag som Riksbankens Jubileumsfond beviljade för Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL), vilket lanserades den 8 mars 2018.

Den envishet med vilken Lisbeth Larsson höll fast vid idén om ett digitalt kvinnohistoriskt arkiv understryker hennes ovilja att ge upp det hon trodde på. I det avseendet var hon idealist och aktivist, men också en realistisk strateg. Jämställdhetsskäl hade inte övertygat anslagsgivare men forskning, som kräver bevarat och strukturerat underlag, blev ett gångbart argument. I det digitalt publicerade, sökbara lexikonet/databasen SKBL gäller bevarandet och tillgängliggörandet inte bara kvinnligt författarskap utan några av alla de kvinnor, från medeltid till nutid, som uträttat ting av betydelse för hela samhället. När projektets andra omgång avslutades sommaren 2021 var saldot fler än 2 000 biografiska artiklar författade av ämnesexperter, däribland Lisbeth Larsson som själv skrev ett 50-tal artiklar. Utöver biografierna innehåller databasen strukturerade biografiska data, som nu är tillgängliga för forskning. Eftersom materialet också är översatt till engelska kan även icke-svenskspråkiga ta del av stoffet. Ett urval av de biografiska artiklarna satte Lisbeth Larsson samman till en tryckt bok, Märkvärdiga svenska kvinnor: 200 kvinnor som förändrat våra liv, där hon också skapade en syntes över svenska kvinnors historia, från medeltid till nutid.

I arbetet med att på olika sätt åstadkomma forskningsinfrastrukturer samarbetade Lisbeth Larsson med kollegor från olika discipliner. Det hindrade henne inte från att samtidigt driva egna forskningsprojekt, inte sällan i polemik mot äldre traditioner i ämnet. I boken Sanning och konsekvens: Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna från 2001 lyfter hon fram ett författarpar där det manliga skrivandet på klassiskt vis framhävts på bekostnad av det kvinnliga. I denna studie förs en djuplodande och teoretiskt nydanande diskussion om biografin som genre, dess historia och dess roll i människors kamp om berättelserna. Här påpekar Lisbeth Larsson bland annat att ”[b]iografin är en sedelärande genre. Den är normativ och didaktisk till sin karaktär.” I denna slutsats klargörs hennes intresse för forskningens metaberättelser som hon sedan praktiserar i en analys av berättelserna om Victoria Benedictsson: Hennes döda kropp: Om Victoria Benedictssons arkiv och författarskap. Boken kom ut 2008 på vännen Svante Weylers förlag och blev nominerad till Augustpriset. I studien revideras synen på Victoria Benedictssons författarskap och inte minst författaren Axel Lundegårds bearbetning av det material Victoria Benedictsson efterlämnade.

I boken om Virginia Woolf, Promenader i Virginia Woolfs London, utvecklar Lisbeth Larsson metaberättelsens rumsliga aspekter, i form av en litterär geografi. I genomgången av Virginia Woolfs författarskap, som hon själv beundrade mycket, koncentrerar hon sig på hur Woolf använder gator och platser i London i sina litterära gestalters liv. Lisbeth Larsson kunde därmed avtäcka platsers betydelse för Virginia Woolfs författarskap och på så vis vrida den livaktiga Woolf-forskningen i en annan bana än föregångarna. Boken har översatts till engelska och givits ut internationellt.

Parallellt med forskningen och de många förtroendeuppdragen var Lisbeth Larsson en uppskattad teater- och litteraturkritiker i dagspressen. Kulturjournalistiken inleddes 1980 då hon verkade som litteraturkritiker i Göteborgs-Tidningen. Åren 1984—1999 var hon teater- och litteraturkritiker i Expressen, vars dåvarande chefredaktör, Bo Strömstedt, kom att betyda mycket för henne på ett personligt plan. Under dessa år utvecklade hon sin kapacitet att snabbt kunna leverera texter; en teaterföreställning på kvällen krävde en färdig recension till senast morgonen därpå. Åren 2003—2009 skrev hon regelbundet om litteratur i Dagens Nyheter och därefter i Göteborgs-Posten.

Lisbeth Larsson var en ständigt skrivande och reflekterande person. Universitetsarbetet innebar emellertid också undervisning av studenter, en sida av Lisbeth Larssons verksamhet som funnits med sedan 1970-talet. I samarbete med kolleger från konstvetenskap och historia utvecklade hon kursen Life-writing: Biografiska genrer i förvandling, som kombinerade studentundervisning med välbesökta offentliga seminarier. På så vis ville hon driva universitetets verksamhet som en angelägenhet för hela samhället. Det var inte en anpassning till universitetsledningens visioner utan helt och hållet en fråga om renhårig arbetsmoral. En verksamhet som lever på allmänna medel skall också bidra med något i gengäld.

Efter pensioneringen från Göteborgs universitet lämnade Lisbeth Larsson och maken Jan huset på Vrångö i Göteborgs södra skärgård. De ville bo nära barnbarnen i Lund och återta umgänget med de gamla vännerna där. De förvärvade också ett hus i Skillinge. En fri och skrivande tillvaro utan institutionsplikter hägrade, men ödet ville annorlunda.

De sista åren av Lisbeth Larssons liv färgades av sjukdom. Cancerdiagnosen var ett nattsvart dråpslag som dock inte hindrade henne från att själv föranstalta om hur begravningen skulle vara arrangerad och dra praktisk försorg om sina efterlevande. Men den sista tiden innebar också en tillbakablickande utvärdering. Det framgångsrika yrkeslivet hade varit stimulerande, men det hade också inneburit försakelser som det nu var för sent att göra något åt. Arbetet hade varit roligt men hade kostat för mycket, summerade Lisbeth Larsson sitt liv två veckor före bortgången.

Lisbeth Larsson avled den 16 oktober 2021 i Skillinge. Hon är begravd i Lund.