Lisette Stenberg var skådespelare, sångare och pianist, verksam under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet.
Lisette Stenberg föddes år 1770 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Hon var dotter till Peter Marcus Stenberg, kammarskrivare vid Kungliga Tulldirektionen, och hans hustru Anna Maria Ekelund. Familjen hade haft minst två äldre döttrar, som bägge hade avlidit som spädbarn. Kammarskrivare Stenberg avancerade snart till tullbevakningskontrollör och sedan, 1781, till packhusinspektör i Norrköping, dit han flyttade med sin dotter. Hustrun Anna Maria hade avlidit tidigare och fem år efter flytten till Norrköping dog Peter Marcus i lungsot. Lisette Stenberg flyttade så småningom till Stockholm och sökte sig till teatern. Av faderns bouppteckning framgår att han vid sin död hade en skuld till organisten Steinchen för dotterns musikundervisning. Hur hennes barndom och uppväxt i övrigt såg ut är inte känt.
Lisette Stenberg debuterade 1789 på Stenborgs teater, i harlekinaden Arlequin favorit Sultaninna, succén blev omedelbar. Lisette Stenberg fick ofta spela rollen som förförerskan, och kanske var hon den första skådespelerskan i Sverige som framträdde i en byxroll. Det var år 1790 när hon spelade le Marquis Razilli i Bertin d’Antillys pjäs L’Anglais à Paris. En av hennes mer omtalade roller var förförerskan i Den förförde ynglingen, 1792, då hon spelade mot Didrik Björn, men även som Ninette i Lantflickan vid hovet, 1793, där hon spelade mot Gustav Åbergsson. Lisette Stenberg var också en skicklig sångare och framträdde i flera svåra sångpartier. Hon spelade pianoforte mellan akterna och var även verksam som konsertsångare. Hennes sångtalang omtalades, särskilt då hon den 23 november 1794 sjöng en aria bravura i stora Riddarhussalen, till förmån för Hovkapellets änke- och pupillkassa.
Lisette Stenbergs popularitet verkade öka i samma takt som skandalerna i hennes liv. Hennes finansiella problem drev henne slutligen till att ta allt större risker och hon fick ganska snart problem med lagen. Hon ansökte om konkurs flera gånger. Enligt konkursansökningarna tycks hon ha levt i mycket små omständigheter, med några få möbler och nästan inget mer än de föremål hon kunde bära med sig, som kläder och olika typer av accessoarer. Hennes ständiga succéer till trots tycks hon ha levt ur hand i mun, utan att spara något för framtiden. År 1798 tillbringade hon i Köpenhamn, något som ansågs vara en stor förlust för Stenborgska teatern, där hon normalt framträdde. Under hösten 1799 var hon dock tillbaka på scenen.
När säsongen var slut, stängdes Stenborgska teatern till följd av det kungliga teatermonopolet i Stockholm. Trots att hon var en av teaterns stjärnor, anställdes hon inte vid Dramaten. Anledningen ansågs vara hennes skandalomsusade leverne och hennes ständiga ekonomiska problem. Hon fick då anställning vid Johan Anton Lindqvists resande teatersällskap, och hon framträdde under år 1800 både i Göteborg och i Norrköping. Hennes sista framträdande skedde i Göteborg i maj 1800. Efter det finns inga spår efter henne som skådespelare eller musiker. År 1803 dyker hon åter upp i Stockholm, då hon arresterades för lösdriveri.
Lisette Stenberg omgavs under sin levnadstid av många historier. Bland annat sades att anledningen till att hon kom till Stockholm grundade sig i att hon som helt ung blivit förförd och sedan förskjutits av sin familj och att hon sedan tog sin tillflykt till teatern, de enda som var villiga att ta emot en fallen kvinna. Hon pekades även ut som en av författarna till en papperslapp, skriven med blod, som hittades i ett nyckelhål till en av huvudstadens kyrkportar. Papperslapparna var en form av djävulskontrakt, som innehöll ett förslag till en överenskommelse; kropp och själ mot framgång, pengar och anställning vid teatern.
Efter sin skandalomsusade karriär försvann hon från Stockholms scener och tillbringade många år med att resa runt i Europa. Det finns spår av henne 1813 i Hamburg och 1816 i Paris där hon tillsammans med en betjänt till Sveriges ambassadör Gustaf Lagerbielke blivit arresterad för att ha sålt stulna kläder, innan hon slutligen hamnade i södra Sverige, i Vänersborg. I kyrkobokföringen anges hon som inflyttad till staden under 1820-talet, och fram till sin död uppträdde hon under olika namn på olika platser i staden. Hon uppgav att hon var änka efter en fransman, vid namn Desvigné, men kallades allmänt för fru Stenberg. Mot slutet av sitt liv var hon enligt kyrkobokföringen ”utfattig” och som sådan dog hon också den 18 juli 1847 och begravdes två dagar senare. Få visste nog att den underliga, illaluktande och dåligt klädda kvinnan som erbjöd stadens barn undervisning i franska en gång hade varit en av Stockholms firade skådespelare: ”en av de största aktriser världen sett” (Gustaf Abraham Silfverstolpe i Georg Nordensvans Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, s. 73).
