Lizzy Lind af Hageby var stridbar aktivist i den internationella djurrättsrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen i början på 1900-talet.

Lizzy Lind af Hageby föddes i Jönköping som yngsta dotter till Carolina Erika Johanna Eriander och Theodor Ludvig Lind af Hageby, tillika sondotter till kammarherren Carl Lind af Hageby. Fadern, vice häradshövding och notarie, dog när Lizzy Lind af Hageby var sju år gammal. Fyra av de nio barnen i syskonskaran nådde vuxen ålder.

Som tonåring studerade Lizzy Lind af Hageby på Cheltenham Ladies’ College i Cheltenham, Gloucestershire, England. Tillbaka i Stockholm engagerade hon sig bland annat i rörelsen mot barnarbete, antireglementeringsrörelsen och fängelsereformrörelsen samt Nordiska Samfundet till bekämpande af det vetenskapliga djurplågeriet (nuvarande Djurens Rätt) där hon delade sekreterarposten med vännen och kollegan Leisa Schartau.

I den socialistiska och teosofiska tidskriften Lucifer ljusbringaren syntes artiklar av Lizzy Lind af Hageby bredvid alster av Kata Dalström, Hjalmar Branting och Hinke Bergegren. Tidskriftens motto rimmade väl med Lizzy Lind af Hagebys synsätt, kanhända bidrog hon till att formulera det: ”Kunskap som främjar folkfrihet och samhällslycka för alla. Kunskap om humanitära rörelser och deras ledare. Kunskap om Nordens arbetarorganisationer, deras män och kvinnor. Kunskap om rättvisa och godhet mot människor och djur.”

I den feministiska debatten polemiserade Lizzy Lind af Hageby mot Frida Stéenhoff och hävdade ståndpunkten att barnbegränsning uppnåddes bäst med sociala reformer och utbildning. Samtidens idéer om mänsklig degeneration och biologisk förädling, så kallad eugenik, ansåg hon vara förfelad. Alternativen bestod av frivillig behandling av mentalsjukdomar och upplösning av de rådande könsrollerna, vad hon kom att benämna som ”själslig bisexualitet”.

År 1902 återvände Lizzy Lind af Hageby till England för att studera på London School of Medicine for Women, grundad av Storbritanniens kvinnliga läkarpionjärer Elizabeth Blackwell, Emily Blackwell, Elizabeth Garrett-Andersson och Sophia Jex-Blake. I England fanns ett livaktigt engagemang för jämlikhet, feminism, vegetarianism och djurfrågor utifrån en frihetlig socialism: humanitarianismen. Omtalade företrädare var feministerna Henry S. Salt, Kate Joynes Salt, Herbert Stead, Edward Carpenter och Charlotte Despard, samtliga tillhörande Lizzy Lind af Hagebys växande nätverk.

I Battersea i södra London låg ett djurförsöksfritt sjukhus, the National Anti-Vivisection Hospital, där Lizzy Lind af Hageby tog plats i styrelsen. Sjukhuset erbjöd alternativa behandlingar och gratis sjukvård till arbetare, medellösa och kvinnor som riskerade att utsättas för medicinska försök.

Efter ett år i England utgav Lizzy Lind af Hageby och Leisa Schartau Eye-Witnesses, 1903, senare betitlad Shambles of Science, med vittnesmål från exklusivt manliga experimentella fysiologilektioner på King’s College och University College London till vilka författarna fått dispens. Boken, vilken kan sägas vara ett tidigt prov på undersökande journalistik, avslöjade djurplågeri orsakat av otillräcklig bedövning. Den blev mycket omskriven och ledde till en rättegång i vilken Lizzy Lind af Hageby vittnade. På svenska utkom arbetet 1905 med titeln Dagboksanteckningar från de fysiologiska laboratorierna.

Lizzy Lind af Hageby var ledande i att skapa den tidens massrörelse för djurrätt och djurskydd. Hon debatterade offentligt med fysiologer och läkare, höll hundratals föredrag i Storbritannien, övriga Europa och USA, arrangerade utställningar, kongresser, debatter och demonstrationer. Särskilt hennes Cicero-inspirerade vältalighet med avvägda gester imponerade på både allierade och kritiker. För Women’s Freedom League, Humanitarian League, och senare International Committee of Women for Permanent Peace, föreläste hon om hur kvinnorätten och djurrätten bör inbegripas i mänsklighetens sociala utveckling.

Tillsammans med Leisa Schartau grundade Lizzy Lind af Hageby organisationen Animal Defence and Anti-Vivisection Society och tidskriften The Anti-Vivisection Review för vilken hon blev redaktör. I föreningens styrelse återfanns bland andra suffragetterna Gertrude Mary Ansell och Nora Logan — liksom vännen och poeten Mary Karadja, som tillsammans med Lizzy Lind af Hageby och Anna Synnerdahl var utgivare av den spiritistiska tidskriften XX:e seklet, 1902—1904.

Hjärtefrågan, kritiken mot djurförsök, hämtade Lizzy Lind af Hageby ur en filosofi hon kallade neo-vitalism: kroppen var både fysisk och själslig och sjukdomar hade psykologiska, sociala och andliga dimensioner. Ofta berodde de på sociala klyftor i samhället. Hennes tänkande var etiskt epistemologiskt grundat i principen om att ändamålet inte helgar medlen; kunskap och forskning som utnyttjar en svag grupp, människa eller djur, leder inte till varaktiga framsteg. Den medicinska forskningen och läkekonsten bör befordra rättvisa och vara uppbyggande snarare än experimentell och symtombehandlande.

I ytterligare en rättstvist, om ärekränkning från djurförsök-, och eugenikförespråkaren Dr Caleb Saleebys sida, förde Lizzy Lind af Hageby sin egen talan med rekordlängden 32 timmar, inklusive 20 000 frågor, trots att kvinnor inte var tillåtna inom advokatyrket.

Den brittiska pressen följde rättsstriden och omtalade Lizzy Lind af Hageby, som 1912 blivit brittisk medborgare, som en ”Modern Portia”, ”The New Woman in Excelsis” och hennes insats som ett övertygande bidrag till kampen om kvinnlig rösträtt. The Nation skrev den 26 april 1913: ”Den långa rättegången uppvisade det mest briljanta stycke advokatarbete brittiskt rättsväsende känner till sedan Russells dagar, fastän det utfördes av en kvinna. Det verkar som att kvinnor kan sätta domstolar och domare i gungning, men till landets parlament är de inte ens valbara.” Intill artiklarna kunde Lizzy Lind af Hageby ses porträtterad i bekväm fotsid dräkt, utan korsett, med sammetskappa, och hatt med fjädrar av tyll, allt personligt inspirerat av dräktreformrörelsens principer.

Samma år, 1913, utgav hon biografin August Strindberg, the spirit of revolt, där hon försvarar författaren som en ”subjektiv naturkraft i konstant förvandling” och en ”åskledare för samtidens psykiska strömningar”. Hon framhåller Strindbergs musikaliska språk, romanerna Röda rummet och Hemsöborna liksom dramerna, men kritiserar även Strindbergs kvinnosyn.

Boken, den första Strindbergbiografin på engelska, upprättade Strindbergs kritiserade författarskap i England och recenserades i engelskspråkig press världen över. I Sverige omskrevs verket av John Landquist, Gustaf Uddgren respektive Elin Wägner. Elin Wägner ansåg biografin vara en ”revanche på den stora anklagaren, en revanche i stil med kvinnornas bästa traditioner”.

Strindbergbiografin ledde till att Lizzy Lind af Hageby blev eftersökt som kolumnist samt att hennes tidigare dryftade ämnen — djurfrågor, feminism, vegetarianism, psykiska sjukdomar, teosofi och spiritism, litteratur och teater — utökades med särskilda föredrag om Strindberg, senare utgivna i bokform, August Strindberg, a study, 1927.

Bland Lizzy Lind af Hagebys övriga titlar märks Lefvande språkundervisning, 1905, om François Gouins metoder och Mountain Meditations, and some subjects of the day and the war, 1917, där hon i essäns form förespråkar en teosofisk kosmopolitisk hållning till samtidens existentiella och politiska frågor.

Under första världskriget startade Lizzy Lind af Hageby räddningstjänsten Purple Cross Service som lät bygga tre veterinärsjukhus för sårade hästar i fält, ett sjukhus för sårade franska och serbiska soldater samt ett sanatorium för barn från krigsdrabbade familjer och barn drabbade av rakit och tuberkulos i Beausoleil vid franska Rivieran.

I Genève grundade hon 1928 International Humanitarian Bureau med målsättningen att via utbildningsinsatser och diplomati förmå Nationernas Förbund att införliva djurfrågor i fredsarbetet. Byråns emblem bar regnbågens färger – tidens symbol för fred och mångfald – och orden ”Many Colours, One Light”. Hennes insats förlänades 1935 med utmärkelser både från utrikesministeriet och jordbruksministeriet i Frankrike.

Rådet från släkten i Sverige att bilda traditionell familj tillbakavisade hon. Förhållandet till den äldre brodern, militär och sedermera överste, var ansträngt och försämrades av att brodern under andra världskriget tog parti för Nazityskland. I ungdomen delade Lizzy Lind af Hageby hem med Leisa Schartau, senare även med Nina Douglas-Hamilton, Nora Logan, Berthe Delius och Mary Estelle Mordan — samtliga med engagemang i kvinnorätt, djurrätt och fredsfrågor.

Till fritidssysselsättningarna hörde hundar, motorism och att vandra i Alperna, särskilt de schweiziska och franska, där hon tillbringade mycket tid. I samarbete med Nina Douglas-Hamilton drev Lizzy Lind af Hageby den kombinerade djurfristaden och barnkrubban Ferne House i Shaftesbury nära Dorset i England. Under andra världskriget tjänade Ferne House som evakueringsort för behövande.

Lizzy Lind af Hageby avled i hemmet i sitt älskade London 26 december 1963. Under karriären hade hon sökt debatt och dialog, men även samlat betydande stöd från sympatisörer, inte minst finansiellt. Det avsevärda arvet i testamentet tilldelade hon sina kvinnliga medaktivister som utgjort hennes trogna familj, med syftet att de skulle fortsätta arbetet för utsatta djur.