Drottning Lovisa Ulrika var en av det svenska 1700-talets mest framträdande gestalter, såväl på det politiska som på de litterära och konstnärliga områdena.
Lovisa Ulrika föddes 1720 i Berlin som dotter till det preussiska kungaparet Fredrik Vilhelm I och Sofia Dorotea av Hannover. Hon växte upp i en talrik syskonskara varav fyra bröder och fem systrar överlevde till vuxen ålder. Genom sin mor fick barnen del av ett intellektuellt och litterärt arv där särskilt farmodern Sofia Charlotta av Hannover framhölls som ett föredöme. Uppfostran och undervisning leddes i stor utsträckning av representanter för de hugenotter som sedan flera generationer haft en framträdande roll vid det preussiska hovet. Därmed fick Lovisa Ulrika tidigt god orientering i fransk litteratur och konstnärliga traditioner. Ett inslag av tysk furstlig lärdomstradition, som odlades redan av Sofia Charlotta och hennes mor Sofia av Pfalz, var det intresse för teologiska och filosofiska spörsmål som även blev starkt hos Lovisa Ulrika. Brodern Fredrik II:s trontillträde år 1740 medförde en uppblomstring av kultur och lärdom i Preussen efter faderns stränga, av nyttotänkande präglade regim. Lovisa Ulrika lärde känna de framträdande företrädarna för vetenskap och upplysning som kallades till Fredrik II:s hov, däribland Voltaire och naturforskaren Pierre Louis Moreau de Maupertuis. Samtidigt bekräftade broderns militära framgångar Lovisa Ulrikas uppfattning att militärväsende och krigföring var centrala för härskarrollen.
Flera möjliga giftermål diskuterades för Lovisa Ulrika men realiserades inte. Hon utnämndes då av brodern till koadjutris och framtida abbedissa i jungfrustiftet Quedlinburg – en position som hennes dotter Sofia Albertina så småningom skulle komma att inneha. För Lovisa Ulrikas del kom dock ett nytt frieri emellan, denna gång från Adolf Fredrik av Holstein- Gottorp, furstbiskop av Lübeck och sedan 1743 svensk tronföljare. Äktenskapet ingicks 1744, som en del i planerna för en aldrig fullföljd trippelallians mellan Ryssland, Preussen och Sverige.
Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks liv tillsammans blev lyckligt. Adolf Fredrik framställs i historieskrivningen regelmässigt som en viljesvag och obetydlig person. Hans verksamhet på politikens, kulturens samt det militära området är dock ofullständigt utforskad. Mycket tyder på att hans och Lovisa Ulrikas mål var gemensamma, men med en tydlig rollfördelning – de var ett furstligt ”arbetspar”. Adolf Fredrik engagerade sig i militära frågor, bland annat i de stora fästningsbyggen som Sverige påbörjade under 1740-talet. Lovisa Ulrika blev vitterhetens, historieskrivningens och språkutvecklingens engagerade beskyddare, och båda strävade efter att uppfylla rollen som den ideala furstliga byggherren samt gynnare av konster och vetenskaper. Deras samförstånd omfattade även dynastiska och politiska strategier. En viktig faktor i Lovisa Ulrikas politiska verksamhet var Fredrik II – hennes första uppdrag från brodern var att verka för en svensk-preussisk allians. Hon å sin sida sökte utan framgång hans stöd för en förändring av det svenska statsskicket. För henne, som var uppvuxen i ett militärt präglat envälde, tedde sig riksdagens avgörande inflytande i Sverige som avvikande från en närmast naturgiven ordning. Redan mycket tidigt blev därför ett utökande av kungamakten hennes allt övergripande politiska mål.
Adolf Fredrik hade efter sin ankomst till Sverige förhållit sig avvaktande till partipolitiken. Lovisa Ulrika allierade sig redan från början med hattpartiet och övertygade Adolf Fredrik om att ändra ståndpunkt. Den ledande hattpolitikern Carl Gustaf Tessin blev överstemarskalk vid deras hov och bidrog till dess kulturella prägel. Lovisa Ulrika arbetade för att bryta Rysslands inflytande, vilket också skedde vid riksdagen 1746–1747. Vid samma riksdag utsågs Adolf Fredrik till generalissimus och förbundet med Preussen slöts. Detta skede kan betraktas som Lovisa Ulrikas politiskt sett mest framgångsrika period. År 1746 föddes hennes första barn, Gustav (senare Gustav III), som följdes av Karl (senare Karl XIII) 1748, Fredrik Adolf 1750 och Sofia Albertina 1753. Barnens födelser bidrog starkt till hennes och Adolf Fredriks stora popularitet under dessa tidiga år.
Snart uppstod dock konflikter mellan Lovisa Ulrika och hattpartiet, bland annat på grund av förlovningen mellan prins Gustav och den danska prinsessan Sofia Magdalena, som genomdrevs mot Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks vilja. Vid Adolf Fredriks trontillträde 1751 uteblev hattpartiets tidigare antydda stöd för ett utökande av kungamakten. Kring Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik bildades ett tredje parti, det så kallade hovpartiet. Lovisa Ulrikas ansträngningar gällde fortfarande själva styrelsesättet – i sak var hon ofta ense med hattarnas politik. Hennes ansträngningar att vinna över ledande hattar till sitt eget parti misslyckades dock. Motsättningarna ledde också till en brytning med Tessin, som varit en viktig politisk allierad, central i hovlivet och kronprinsens guvernör.
Riksdagen 1755–1756 innebar nya motgångar. Adolf Fredriks maktlöshet förstärktes och ständerna, som fattat misstankar om att kronprinsen uppfostrats till en enligt dem felaktig politisk uppfattning, bytte mot föräldrarnas vilja ut hans guvernör och delar av hans uppvaktning. Tanken på en statskupp började växa fram, men planerna avslöjades i förtid, ledarna greps och åtta av dem avrättades. Ett resultat blev bland annat en riksakt som närmast kan jämföras med en villkorlig avsättning av kungaparet. Främst har Lovisa Ulrika ansetts ansvarig för kuppförsöket, och att hon hade långtgående planer är otvetydigt. Adolf Fredriks roll är mindre klar. Det fanns dock ett intresse av att få kungen att framstå som så lite skyldig som möjligt. Adolf Fredrik var populär och att förödmjuka eller straffa honom hade också skadat Sveriges anseende. Samtidigt skapades en bild av att han letts av sin maka, som enligt den förhärskande ideologin tvärtom var skyldig att lyda och underordna sig honom. Bilden av kungen som styrd av drottningen innebar ett effektivt undergrävande av hans trovärdighet som regent och därmed av eventuella framtida försök till stärkande av kungamakten. Ytterligare ett resultat av ständernas agerande i förhållande till kungaparet var att drottningens politiska aktiviteter blev mer synliga än hon själv avsett.
Under de följande åren var Lovisa Ulrika politiskt isolerad. En möjlighet till förnyad verksamhet kom 1762, när hon inbjöds att medverka vid fredsförhandlingarna med Preussen, med vilket Sverige varit i krig sedan 1757. Som motprestation undanröjdes riksakten och vissa andra handlingar från kuppförsöket. I sin fortsatta politiska verksamhet strävade Lovisa Ulrika efter att nå en förändring i samförstånd med både hattar och mössor, men trots periodvis goda utsikter lyckades detta aldrig.
År 1771 avled Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika sörjde honom djupt. Senare samma år kunde hon dock resa till Berlin och för första gången återse sin familj och delta i det intellektuella livet i brodern Fredrik II:s huvudstad. Under denna resa nåddes hon av nyheten om Gustav III:s revolution. Med den kan Lovisa Ulrikas politiska strävanden sägas ha fullbordats, och hon var översvallande i sitt beröm av sonen. Snart uppstod dock konflikter dem emellan. En viktig faktor var förmodligen Gustav III:s politiska behov av att distansera sig från henne – han fick inte, som fadern, framstå som beroende av en kvinnas inflytande. Samtidigt hade deras personliga relation länge varit komplicerad, och en slutlig brytning kom några år senare.
Slottet Drottningholm framstår för eftervärlden som det främsta minnesmärket över Lovisa Ulrika, vilket hon också själv avsåg. Hon bevarade slottets karaktär av monument över stormaktstiden, medan de rum som inreddes för hennes samlingar åskådliggjorde hennes aktivitet på konstens, vetenskapens och vitterhetens områden. Dessa motsvarade hennes egna personliga intressen, men gav samtidigt prestige och var en del av den etablerade tidigmoderna fursterollen. Lovisa Ulrika var även påverkad av upplysningstidens idéer om att furstliga samlingar borde vara till nytta i ett större sammanhang. Hon uppträdde också som mecenat för flera konstnärer och författare. År 1753 grundade hon Kongliga Svenska Vitterhets-academien, med syftet att uppmuntra svenska språkets utveckling, historieforskningen och vältaligheten. Genom akademien fördes hennes vittra intressen från hovkulturen till den publika sfären. Hon tvekade inte att där framträda som auktoritet inom akademiens verksamhetsområden, på ett sätt som vid denna tid var anmärkningsvärt för en kvinna.
Scenkonsten var av central betydelse för hovkulturen, och Drottningholms slottsteater därför en viktig del av anläggningens representativa funktion. Italiensk opera seria framfördes av välkända italienska sångare, en trupp franska sångare, dansare och skådespelare engagerades och hovets medlemmar uppträdde också själva. Ytterligare ett framträdande inslag i miljön på Drottningholm är Kina slott, som utgör ett unikt exempel på en omfattande 1700-talsmiljö med sammanhållet kinesiskt tema. Till helheten hör också manufakturstaden Kanton, även kallad Drottningholms Hall- och Manufakturrätt, där textil- och smidestillverkning av hög kvalitet bedrevs. Drottningen månade även om nyttoodlingar, åkerbruk och trädplanteringar på Drottningholm, och manifesterade därmed sitt intresse för den i tiden så viktiga frågan om jordbrukets förbättring.
Mellan den politiska eliten och kungaparet rådde konsensus om det önskvärda i att kungafamiljen framträdde som beskyddare av vetenskap, konster och vitterhet samt bidrog till bilden av Sverige som ett välmående och kulturellt högtstående rike genom byggnadsverksamhet och beställningar. För Lovisa Ulrika förblev dock politiken det centrala verksamhetsfältet och det var där hon ansåg sig fylla sin verkliga uppgift som Sveriges drottning.
På sin dödsbädd försonades Lovisa Ulrika med sonen Gustav III. Hon avled på Svartsjö slott sommaren 1782 och begravdes i Riddarholmskyrkan.
