Lydia Lithell var författare och kompositör av andliga sånger som fick stor spridning. Flera sjungs fortfarande, inte minst vid begravningsgudstjänster.

Lydia Lithell föddes 1909 i Kumla, där hon växte upp och förblev bosatt hela sitt liv. Hon berättar själv att hennes far, Gustaf Engvall, ofta sjöng till eget gitarr- eller orgelackompanjemang. Han var också mycket språkbegåvad, talade flera språk och läste även Nya Testamentet på grekiska. Han hade egen målerifirma och var på fritiden engagerad i ledningen för den lokala baptistförsamlingen. Även modern Ida Engvall, född Larsson var en god sångare. Hon beskrivs som en färgstark, öppen och glad person och det präglade barndomshemmet. Dottern Lydia Lithell ärvde sångbegåvningen, språkintresset och det frikyrkliga församlingsengagemanget från sina föräldrar.

Lydia Lithell döptes och blev medlem i baptistförsamlingen 1925. Efter realexamen 1926 arbetade hon på bankkontor och som kassör vid en skofabrik fram till sitt giftermål med Daniel Lithell 1938. Han kom från en företagarfamilj och delade hennes intressen. Han sjöng ofta solo vid olika sammankomster och då gärna sin frus sånger.

Lydia Lithell lärde sig spela orgel redan i småskolan och snart därefter piano när ett sådant köptes till hemmet. Hon lärde sig även att spela gitarr, dragspel och fiol. När hon var 18 år skrev hon sin första egna sång. År 1931 blev Lydia Lithell körledare i församlingen och två år senare startade hon en mandolinorkester och en så kallad strängmusik för lite mer folklig andlig sång som hon ledde ända in på sitt sista levnadsår. En flickkör tillkom också 1951 på hennes initiativ. På 1950-talet kände Lydia Lithell behov av fördjupning och förnyelse i sitt skapande och hon tog lektioner hos kantorer i Kumla församling. Hon fortsatte studierna i Lund och 1954 avlade hon organist- och kantorsexamen.

I första hand skrev och komponerade hon sina sånger för de olika sånggrupperna i den egna församlingen. De blev dock snart efterfrågade i andra församlingar, på ungdomsläger och vid större kristna arrangemang. Det dröjde inte länge förrän de fick stor spridning. Tillsammans med familjen gjorde hon under 1950-talet ett stort antal sångarresor och medverkade på många platser i gudstjänster och möten. Hon medverkade även vid några av pastor John Hedlunds ekumeniska möteskampanjer. Grammofoninspelningar och radioprogram bidrog också till spridningen av hennes sånger. Hon gjorde också översättningar och nya arrangemang till gamla sånger, ibland i form av potpurrier där hon blandade egna och andras sånger. Det uppges att hon skrev mellan 200 och 300 sånger, men en del av dem finns bara som dikter i hennes dagböcker och anteckningsböcker. Många sånger gavs ut i separata häften. 20 barnsånger finns samlade i Kvivi-vitt: Barnsånger av Lydia Lithell, odaterad, och 43 av hennes mest uppskattade sånger finns samlade i sångboken Jag har hört om en stad: Ett urval av Lydia Lithells sånger, 1958.

Såväl hennes barn- och ungdomssånger som hennes övriga sånger hade ofta ett enkelt och folkligt drag i överensstämmelse med väckelserörelsernas tradition. Traditionen bidrog även till hennes huvudsakliga teman: Jesus, himlen, nåden och det missionerande uppdraget. En del hade också tidstypiska inslag i både text och musik, och sjungs numera mycket sällan. Andra har blivit klassiker bland andliga sånger. Det gäller främst ”Jag har hört om en stad ovan molnen” från 1947. Familjen Lithell hörde Donkosackerna sjunga den ryska folkvisan "Entonigt klingar den lilla klockan" vid en konsert i Örebro. Melodin fastnade hos Lydia Lithell och en dag vid symaskinen fick hon till sig texten som hon sedan skrev ner under stark inspiration. Enligt undersökningar gjorda 1966 och 1976 var denna sång länge den mest sjungna solosången vid begravningar i både Svenska kyrkan och frikyrkan. Genom ett stort antal översättningar fick den också internationell spridning. En annan fortfarande mycket vanlig begravningssång är ”Flyttfåglarna”.

Den sång som i nutid är mest sjungen, både som solosång och församlingssång, är ”Det enda jag vet, det är att nåden räcker”. Det var hennes näst sista sång och skrevs på sjukbädden, strax innan hon avled i cancer hösten 1957. Lydia Lithell är begravd på Kumla kyrkogård.