Lydia Wahlström var studierektor på Åhlinska flickskolan och en mångsidig författare. Hon var den fjärde kvinnan i Sverige som disputerade för doktorsgraden och blev en av den svenska kvinnorörelsens mest färgstarka företrädare.
Lydia Wahlström föddes 1869 som fjärde barnet till kyrkoherden Johan Gustaf Wahlström och hustrun Ida och växte upp i Barkarö prästgård i Västerås län. Lydia Wahlström var sladdbarn. Det var så stor skillnad i ålder mellan henne och systrarna att Clara, den näst yngsta, var elva år äldre och fick vara hennes barnflicka och lärarinna. I memoarboken Trotsig och försagd, 1949, berättar Lydia Wahlström att hon tyckte om utomhuslekar som att rida och köra häst, simma, klättra och vara i trädgården tillsammans med fadern, medan traditionella kvinnosysslor inte alls roade henne. I memoarerna uppger hon att familjen i brist på söner uppfostrade henne till pojke.
Fadern kom från en bondesläkt i Dalarna och det var för honom Lydia Wahlström hyste ”både den starkaste respekten och den varmaste kärleken.” Hon ville bli präst som sin far och när hon förstod att denna bana var stängd för kvinnor blev det en chock för henne. I hela sitt liv kämpade Lydia Wahlström sedan för kvinnors rätt till prästyrket.
Modern var mer bildad än fadern och införde tyska som umgängesspråk i hemmet. Hon var livlig och beläst men saknade förmåga att visa ömhet och det var hon som skötte agan i familjen. I sina memoarer uppger Lydia Wahlström att fadern med åren blev förslöad och så småningom senil, medan modern 1883, vid 57 års ålder, drabbades av psykisk sjukdom. Lydia Wahlström var då bara 15 år. Modern vistades på Lunds hospital i några år, kom hem, försämrades igen och fördes då av den yngsta dottern till ett privat hem på landet där hon vårdades och så småningom dog.
Lydia Wahlström tog studenten på Wallinska skolan i Stockholm. Gymnastik, simning och rodd tillhörde hennes käraste fritidssysselsättningar. Hon gav sig också ut på många och långa vandrings- och cykelfärder både i Sverige och i andra länder. En av dessa turer berättade hon om i På cykel från Rörås till Mattmar, 1914.
I memoarerna berättar hon att hon gärna bar pojkaktiga kläder under dessa resor och noterar att hennes korta frisyr och jockeymössa väckte viss uppmärksamhet. För Lydia Wahlström, liksom för många andra kvinnor i den första vågens kvinnorörelse, var bekväma kläder och skor, sport och friluftsliv en del av frigörelseprojektet.
År 1888 började Lydia Wahlström studera i Uppsala och 1898 kunde hon som andra kvinnan i Sverige disputera i historia på avhandlingen Sveriges förhållande till Danmark 1788–89. Lydia Wahlström var en av grundarna till Uppsala kvinnliga studentförening och blev dess första ordförande. Föreningen ordnade möten och föredrag i skilda ämnen, och ibland ställde man till med bejublade spex. Lydia Wahlström var stolt över att föreningens medlemmar blev de första kvinnorna att offentligt bära sin studentmössa.
Lydia Wahlström skulle förmodligen ha velat arbeta vidare inom akademin om inte även denna bana hade varit stängd för kvinnor. Det framgår i hennes memoarer att hon länge närde förhoppningar om att den paragraf som hindrade kvinnor från att komma ifråga för akademiska tjänster skulle avskaffas, men behörighetslagen trädde inte i kraft förrän 1 juli 1925 och då hade Lydia Wahlström redan de flesta av sina yrkesverksamma år bakom sig. En liten tröst för henne var det kanske att hon 1939, alltså det år hon fyllde 70, fick professors namn.
Eftersom Lydia Wahlström inte fick möjlighet att göra en akademisk karriär sökte hon sig som så många andra akademiskt utbildade kvinnor in på lärarbanan. Året efter disputationen tillbringade hon i England där hon tillsammans med Elisabeth af Jochnick försökte driva en privat flickskola. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort att få ekonomin att gå ihop och de sålde skolan efter bara något år.
Tillbaka i Sverige fick Lydia Wahlström tjänst som studierektor på Åhlinska skolan, och där stannade hon fram till 1934. Hon engagerade sig snart i olika kvinnopolitiska och andra frågor. Hon var styrelseledamot i Stockholmsavdelningen av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, 1902–1909, och dess ordförande 1906–1909. Hon var verkställande ledamot i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, 1907–1911, och dess ordförande 1909–1911. Lydia Wahlström var också medlem i Fredrika-Bremer-Förbundet, verksam i den kristliga studentföreningen och hon höll predikningar och morgonböner i radio.
Politiskt sett stod hon till höger, något som inte alltid var problemfritt. Högern stödde inte kvinnornas rösträttskamp, och kvinnorörelsen låg politiskt sett ofta närmare liberalerna och socialdemokraterna. I memoarerna framgår det att hon ibland upplevde sig som ett slags alibi, att man ville ha henne med just för att hon var höger så att kvinnorörelsen kunde visa upp en politisk bredd. Men Lydia Wahlström var knappast en person som passivt lät sig användas till det ena eller andra. Hon var orädd och stridbar och kom att utkämpa åtskilliga duster både på möten och i tidningsspalter i de frågor som engagerade henne.
En viktig biinkomst för Lydia Wahlström var att hålla föredrag i skilda ämnen runt om i landet. Eftersom hon var styrelseledamot i Folkbildningsförbundets föreläsningsbyrå hade hon inflytande över var och när hon skulle hålla sina föredrag och ordnade det ofta så att hon kunde tala rösträtt på de platser hon besökte. På så sätt kunde hon finansiera en del av sitt omfattande rösträttsarbete.
Vid sidan om allt detta var Lydia Wahlström oavbrutet verksam som skribent i skilda genrer och ämnen, exempelvis historia, kvinnosak och trosfrågor. Hon skrev artiklar för tidningar och tidskrifter, både av debatterande, folkbildande och mer vetenskapligt slag. Litteraturhistorikern Hilma Borelius, hennes vän och åsiktskamrat, tyckte till och med att hon skulle dra ner lite på sitt debatterande skriftställarskap för att i stället ägna sig mer åt vetenskapligt arbete. Även om Lydia Wahlström inte följde det rådet hann hon med en hel del forskning. Exempelvis skrev hon Gustavianska studier, 1914, Sverige och England under revolutionskrigens början, 1917, och gav ut en del historiska handskrifter. Hon var också flitig som populärvetenskaplig författare. Hon skrev historiska översikter och böcker om framstående historiska personer som Erik Gustaf Geijer, Birgitta Birgersdotter (Heliga Birgitta), Carl von Linné och Fredrika Bremer. Hon skrev också en bok om den stora politiska rörelse som hon själv hade varit en så viktig del av - Den svenska kvinnorörelsen: historisk översikt, 1933. Under några år ägnade hon sig dessutom åt skönlitterärt skrivande. På ganska kort tid publicerade hon tre romaner som i stort sett blev väl mottagna av kritikerna: Daniel Malmbrink, 1918, Sin fars dotter, 1920, och Biskopen, 1924. Därefter återgick hon till sitt debatterande och populärvetenskapliga skrivande.
I Trotsig och försagd berättar Lydia Wahlström att hennes skönlitterära författarskap handlar om henne själv, att det är ett slags erotiska självbekännelser. I fiktionens form kunde hon alltså berätta om sitt känsloliv och om sina många och passionerade relationer med kvinnor. Givetvis maskerade hon den förbjudna samkönade kärleken till heterosexualitet i sina romaner, men samtidigt lade hon in antydningar i texten om att berättelserna också rymde andra känslovärldar. I memoarboken ger hon nycklar till denna förbjudna värld. Hon skriver att den manlige hjälten, Daniel Malmbrink, är hon själv och hon berättar också vilka kvinnor i hennes eget liv som hade fått stå modell till kvinnorna i den fiktive hjältens liv. På så sätt kan Lydia Wahlström ses som en pionjär också när det gäller att skildra samkönad kärlek.
Lydia Wahlström levde ogift och hade så vitt känt aldrig någon kärleksaffär med en man, men hon hade desto fler svärmerier och kärleksrelationer med kvinnor. Tre av de kvinnor som betydde mycket för henne var kritikern och Bremerexperten Klara Johanson, Anna Gustafsson, gift Danell, och teologie kandidaten Anita Nathorst.
Lydia Wahlström avled i Stockholm 1954.
