Maj Ödman var journalist och producent inom radio- och TV. Hon var chef för Hem- och Familjesektionen och Radiohjälpen. Hon är särskilt känd för sina radio- och TV-program med blinda och neurosedynskadade barn.

Maj Ödman föddes 1915 i Sollefteå som det andra barnet i en syskonskara på fyra. Föräldrar var mamma Anna, född Engströmer, och pappa Per Ödman, länsjägmästare. I Sollefteå gick Maj Ödman ut realskolan innan hon 1933 lämnade hemmet för en lärargärning som montessoripedagog under tretton år på en skola Göteborg. År 1947 lockades hon till Paris för en tjänst på Svenska skolan. Som så många andra längtade hon ut i Europa efter andra världkriget. Efter tre år återvände hon till Sverige 1950. Samma år gifte hon sig med sin kusin Tor Axel Ödman som var frånskild och hade tre barn.

Maj Ödman kom till radion i början av 1950-talet. Det var innan journalistyrket hade professionaliserats med specialsydd yrkesutbildning. Rekryteringen av radiomedarbetare skedde på andra meriter. I Paris hade Maj Ödman vid sidan av sitt arbete som lärare tagit uppdrag som översättare. En av uppdragsgivarna var Hjalmar Gullberg som hon hjälpte med översättningar från franskan under hans tid som chef för radioteatern. Gullberg reste ner till Paris för att välja ur den franska teaterrepertoaren tillsammans med Maj Ödman som sedan översatte pjäserna.

Hjalmar Gullberg var en av dem Maj Ödman tackade för att hon fick in en fot på radion. En annan var Olof Forsén som anlitade henne i programarbetet under hennes tid i Göteborg där han en tid var föreståndare för radion. Tack vare deras rekommendationer öppnades dörren för det åtråvärda radiojobbet. Hon hade just kommit hem från Paris 1950 när hon blev tillfrågad om att ta ett månadslångt vikariat på radion. Den månaden blev början på mer än fyrtio år i radions tjänst. Maj Ödman värvades som de flesta kvinnliga medarbetarna till Hus- och hemsektionen, där hon bland annat var chef 1956–1963, avdelningen hade då bytt namn till Hem- och Familjesektionen. Orden "tillgänglig, inspirerande och humoristisk", användes i hennes eftermäle som chef. Andra epitet som tillskrivits henne är beslutsam och envis.

Husmorsprogrammen hade haft sin storhetstid under och strax efter kriget. En kvinnoexpansion ägde rum och öppnade mediet för kvinnliga medarbetare. De så kallade kvinnoprogrammen började efterhand fasas ut till förmån för program som rörde familjen i stort. Maj Ödmans intresse gällde i första hand barnen, där hon gjorde en pionjärinsats med sina respektfulla och okonstlade samtal med barn. Förutom de berömda samtalen med de blinda tvillingarna Bengt och Rolf på Tomteboda blindinstitut, 1958–1962, hade hon en serie där hon följde pojken Mats utveckling under många år, 1957–1961. En programserie i TV med dövblinda Malla som berättade om sin barndom väckte uppståndelse. Inte bara för det märkvärdiga i att Malla kommunicerade genom tecken i handen utan också för att Maj Ödman sade ”du” till Malla. Kanske utgjorde programmen inte bara milstolpar i ett nytt samtalsklimat i radion, utan även utanför radion. Med sitt sociala patos bekämpade Maj Ödman outtröttligt fördomar och satte nya frågor på dagordningen. "Förmedla är kungsordet" sade hon. Med sina program ville hon informera och ge lyssnarna förutsättningar att skaffa sig en egen uppfattning i en fråga. "Tänk själv" var hennes motto.

Programserien om neurosedynbarnen, Peter och hans kamrater, som sändes 1967 kom till på initiativ av den föräldraförening som bildats kring barnen, som snart skulle börja skolan. Bland föräldrarna fanns en oro för att barnen med sina missbildningar skulle stöta på problem bland sina nya kamrater. Maj Ödman tyckte att det var en viktig sak och ansåg att det borde vara en uppgift för TV. I valet av medverkande barn fastnade hon för den lille pojken Peters charm. Han saknade både armar och ben och i den första sekvensen tar han sig rullande fram över mattan. Klagomuren blev nerringd med ord som "det här vill vi inte se, det här måste vi slippa se, sluta genast!". Maj Ödman dröjde inte med sitt svar på protesterna: "Om jag tidigare varit osäker på om jag skulle våga sända det här så var jag nu helt övertygad om att det här måste sändas, det var helt nödvändigt att det sändes". Bekräftande kommentarer kom från medieföretag i bland annat Frankrike och Tyskland som fann att svensk TV hade gjort ett modigt val, själva hade de aldrig vågat sända programmen.

En annan kategori program som bär Maj Ödmans signum är serier som byggde på brett upplagda enkäter, en sorts sociologiska undersökningar, där Maj Ödman gjorde intervjuerna och expertis i ämnet medverkade med analyser. Flera av dessa serier blev böcker. Många producerades inom ramen för Radiohjälpen, som Maj Ödman tog över som chef 1965 efter Bo Willners. Hennes sociala intresse riktades då mot barns problem i andra länder. Hon gjorde för Radiohjälpens räkning informativa program om svälten i Etiopien, alfabetiseringskampanjen på Kuba, det tbc-drabbade Korea, Indiens barnbegränsningsprogram med flera. "Barn och rädsla", 1969, var ett annat omfattande projekt som byggde på barns teckningar och berättelser, först i Sverige men senare också i andra länder vilka samtidigt fungerade som kulturella porträtt av de besökta länderna. Även dessa program resulterade i en bok, Barn i fem länder tecknar och tänker, 1979. Maj Ödman avslutade sitt engagemang i Radiohjälpen 1973 i protest mot att de insamlade pengarna även skulle bekosta programmen och medarbetarna istället för att oavkortat gå till hjälpinsatser.

1974 började Maj Ödman som medarbetare i Vetenskapsredaktionen med ansvar för ämnesområdena psykologi, pedagogik och sociologi. Några rubriker som ger ett hum om ämnesomfånget: Född för tidigt, Alzheimers sjukdom, Musikterapi och Kvinna fjättrad av tvångsneuros. Hon blev också sammankallande i Sveriges Radios medicinska kommitté som i övrigt bestod av experter för olika medicinska discipliner. Efter sin pensionering fortsatte hon som frilansare och ägnade stor möda åt att utforska en ärftlig sjukdom som hon själv drabbats av sedan barnsben och som hon såg som ursprunget till sitt engagemang för barn med funktionshinder. När Maj Ödman var 90 år gammal fick hon äntligen diagnosen Multipel epifyseal dysplasia (MED).

På 1980-talet hade barnperspektivet i Maj Ödmans produktion ersatts av fokus på de äldre. I knappa två decennier efter sin pensionering medverkade Maj Ödman bland annat i programmet Senioren där hon fortsatte med enkätmodellen i titlar som "'Att vara pensionär", "Brott och straff", om upplevelser av aga, "Teknik i mitt liv", 1989, som alla byggde på radiopublikens bidrag. I serien Så annorlunda ombads lyssnarna skriva om hur vardagslivet förändrats under deras levnad. Även de programmen avsatte en bok, När elströmmen kom till byn, 1993. Maj Ödman avslutade sin radiokarriär med programmet Sommar 1997, där hon bland annat tog en sista kontakt med den neurosedynskadade pojken Peter, som avled samma år.

Vid sidan av sitt programarbete var Maj Ödman medlem i många olika föreningar. Som så många av sina journalistkollegor var hon aktiv i Yrkeskvinnors klubb. Bland andra kan nämnas Internationella kvinnoförbundet för Fred och frihet (IKFF) och Sällskapet Medicinjournalisterna (SSM). Hon engagerade sig också i den kontroversiella frågan om dödshjälp. Maj Ödman blev dubbel hedersdoktor. För sina medicinska program hedrades hon vid Karolinska institutet 1985 och för sina sociala program blev hon filosofie hedersdoktor vid Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm 1992. Hon belönades även med Vasaorden.

Maj Ödman blev änka 1998 och dog själv 2009, 94 år gammal. Hon ligger begravd på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.