Maj-Britt Nilsson var en mångsidig svensk skådespelare och sångare som fick sitt teatergenombrott på Dramaten i slutet av 1940-talet, men som idag är mest känd för sina filmroller under 1950-talet, i exempelvis Ingmar Bergmans Sommarlek, 1951, och Hasse Ekmans Jazzgossen, 1958.
Maj-Britt Nilsson föddes 1924 i Stockholm som dotter till Edmund och Augusta Nilsson och växte upp på Södermalm. Hon arbetade i ungdomen på antikvariat och kontor, gick på Gösta Terserus teaterskola och kom in på Dramatens elevskola 1944. Redan under första året på elevskolan begärde hon emellertid tjänstledigt för att spela huvudrollen Märit i Vilhelm Mobergs Mans kvinna på Malmö stadsteater. Under elevåren väckte hon uppmärksamhet som Skida i Zacharias Topelius Sanningens pärla, i regi av Göran Gentele på Stora scenen och som Malins Maria i Vilhelm Mobergs Vår ofödde son, i regi av Alf Sjöberg på Lilla scenen, båda år 1945, och som Viola i Shakespeares Trettondagsafton i regi av Alf Sjöberg året efter. Efter elevskolan engagerades hon som skådespelare på Dramaten under perioden 1947—1951. Genombrottet kom när hon spelade Solange i Mimi Pollaks iscensättning av Jean Genets Jungfruleken på Dramaten år 1948. Hon spelade även Marianne i Alf Sjöbergs Tartuffe, 1949, skepparens hustru Marinette i Marcel Achards Bröllopet på Seine samma år, återigen i Mimi Pollaks regi, och Laura i Calderóns Hus med dubbel ingång i regi av Göran Gentele året efter.
Maj-Britt Nilsson gifte sig 1951 med teaterdirektören Per Gerhard och lämnade samma år Dramaten för att istället göra flera stora roller — 29 roller i allt — på makens teater Vasateatern under hans långa chefstid, som sträckte sig från 1952 till 1985. Hon spelade bland annat huvudroller i en rad pjäser av den amerikanske dramatikern Tennessee Williams, som Margaret i Katt på hett plåttak, 1956, Heavenly Finley i Ungdomens ljuva fågel och Hannah Jelkes i Iguanans natt, 1962. Hon spelade även Johanna i George Bernhard Shaws Sankta Johanna, 1964, och Stéphane i Pierre Barillets och Jean-Pierre Grédys Kaktusblomman, som blev en långkörare som spelades 500 gånger åren 1966—1968. Samtliga dessa regisserades av maken Per Gerhard. Deras sista samarbete, och hennes sista roll på Vasateatern, blev Marie-Colette i Pierrette Brunos Min käre man, 1985.
Maj-Britt Nilsson filmdebuterade redan år 1941 som skolflicka i Tänk, om jag gifter mig med prästen, i regi Ivar Johansson och med Viveca Lindfors och Georg Rydeberg i huvudrollerna. En större roll hade hon i Alf Sjöbergs Resan bort, 1945. Hon gjorde starkt intryck både i Gustaf Molanders komedi Det är min modell, 1946, och i titelrollen i Gösta Folkes film Maria, 1947, där hon spelade mot George Fant och Stig Järrel.
Under 1950-talet blev Maj-Britt Nilsson en populär filmstjärna med huvudroller i bland annat Ingmar Bergmans tidiga filmer Till glädje, 1950, Sommarlek, 1951, och Kvinnors väntan, 1952. I sin självbiografi Bilder, 1990, skriver Bergman om Maj-Britt Nilsson: ”Ka-meran fångar henne med en förälskelse som är lätt att förstå. Hon tar till sig historien och lyfter den med sin geniala lekfullhet och sitt allvar.” I sitt minnesord över henne i Dagens Nyheter år 2006 framhåller Leif Zern att ”[d]et fanns ett ljus omkring henne som Bergman använde för att besvärja döden […] hon förblev den mest spontana och vardagsnära i en generation som skämde bort oss med stora aktriser.”
Maj-Britt Nilsson gjorde intryck på kritikerna även i Hasse Ekmans filmer Vi tre debutera, 1953, Egen ingång, 1956, och Jazzgossen, 1958, samt i Alf Sjöbergs Vildfåglar, 1955. En handfull tyskspråkiga filmer i Heimatgenren, som Was die Schwalbe sang (svensk titel: Hon glömde honom aldrig), av Geza von Bolvary, 1956, och Und ewig singen die Wälder (Och bortom sjunga skogarna) av Frank Wisbar, 1959, gav henne ett visst genomslag på kontinenten. Maj-Britt Nilsson gjorde ett tjugotal filmroller fram till slutet av 1970-talet och medverkade även i Sveriges första TV-program, En skål för televisionen år 1954, lett av Lennart Hyland. Det blev glesare mellan filmerna efter Sven Lindbergs Lita på mej, älskling!, 1961, men hon återkom i mogna kvinnoroller, som Felix mamma i Kjell Gredes En enkel melodi, 1974, och som Gertrud i Jonas Cornells Bluff Stop, 1977, som blev hennes sista filmroll.
Maj-Britt Nilsson bosatte sig i Provence och avled efter en längre tids sjukdom i Cannes 2006.
