Maja Sjöströms betydelse för svensk textilkonst under 1900-talets första decennier kan knappast överskattas. Idag – hundra år senare – är hon i stort sett bortglömd. Hennes namn förknippas endast med Stockholms stadshus, där hon vid byggnadens tillkomst ansvarade för husets hela textila utsmyckning. Men långt innan hon anlitades av Stadshusets arkitekt Ragnar Östberg var hon en känd och uppburen konstnär.

Maja Sjöström föddes 1868 och växte upp på kronolänsmansgården Södregård i Bårslöv i Skåne. Familjen levde under små ekonomiska förhållanden. Pappan hade stora försörjningsplikter inte endast mot sin egen hustru och de egna barnen. Som äldste son i sin ursprungliga familj underhöll han en syster, tog hand om en brorson som tidigt förlorat sin egen far och försörjde dessutom under långa tider i sitt hem svärfadern. Trots knappa ekonomiska resurser lyckades föräldrarna skapa en trygg uppväxt för sina sju barn.

Bildningstörsten i släkten, speciellt på pappans sida, var stor och det var självklart att även döttrarna skulle få utbildning. Trots stora ekonomiska uppoffringar för familjen genomgick Maja Sjöström och hennes tre systrar alla Högre Elementarskolan för flickor i Helsingborg. Maja Sjöströms systrar utbildade sig så småningom till sjuksköterskor på Sophiahemmet. Själv ville hon dock utveckla sin konstnärliga talang. Redan som barn älskade hon att rita och måla.

På hösten 1886 befann Maja Sjöström sig i Stockholm. Underhållet hemifrån var inte tillräckligt stort att leva på, men tack vare Amanda Eriksson, skrivbiträde vid Statistiska centralbyrån, som under flera år tog hand om Maja Sjöström i sitt hem, kunde hon helhjärtat ägna sig åt sina studier på Högre konstindustriella skolan.

Redan under tiden på Högre konstindustriella skolan hade Maja Sjöström kontakt med Föreningen Handarbetets Vänner och ritade uppskattade mönster till dem. År 1893 blev hon fast anställd och ganska snart blev hon HV:s ledande mönsterriterska. Snart tog karriären fart på allvar. År 1896 förundras recensenterna över hennes moderna möbeltyger till greve Hallwyls nya palats. ”Man måste beundra artistens förmåga att få tidsfärg över sitt verk”, skrev Dagens Nyheter. På Stockholmsutställningen 1897 vävdes hennes bonad Gripsholmsvävnaden inför publik och flera andra av hennes verk uppmärksammades och såldes till svenska och utländska besökare.

Samarbete med arkitekten Carl Westman resulterade 1902 i textil inredning till Pressens villa. Bonad, möbeltyger och flossamatta till matematikprofessor Gösta Mittag-Lefflers världsberömda bibliotek fick hon också förtroendet att utföra. Flossan med solring i mattans mitt, matematiska symboler i hörnen och ugglehuvuden strödda över ytan lovprisades av recensenterna. Några omtalade kyrkotextilier komponerade hon också under 1900-talets början. Antependiet till Stockholms Storkyrka från 1907 används fortfarande (2017) när kyrkans högtider föreskriver den röda färgen. Hennes mässhakar till Sofiakyrkan i Stockholm orsakade strid mellan kyrkans män och HV:s konstnärer. Det gaffelkors som Maja Sjöström prytt sin ursprungliga skiss med ville teologerna ”av religiösa skäl” få utbytt mot ett latinskt kors, något som också skedde även om HV:s konstutskott ansåg att verket förlorade konstnärligt på det.

Maja Sjöströms första studieresa i Europa år 1900, med världsutställningen i Paris som slutmål, grundlade hennes livslånga kärlek till Italien. Världsutställningen blev också något av ett internationellt genombrott för henne. Museerna slogs om att få köpa hennes moderna bonad i de klara färgerna blått och grönt på vit botten. "Färgerna måste klinga", framhöll Maja ofta. År 1901 ställdes en del av hennes verk ut hos Maison de l’Art Nouveau, Siegfrid Bings prestigefyllda konsthandel i Paris, som givit namn åt hela art nouveau-begreppet.

Av katalogen som HV lät trycka till Stockholmsutställningen 1909 framgår att Maja Sjöström var tidens mest produktiva textilkonstnär med stor bredd. Hon stod ensam för en tredjedel av de utställda föremålen och var representerad med mattor i flossa och röllakan, linnebonader, portièrer, sidendukar, flygeltäcke och ett stort antal möbeltyger. Hennes blå bonad Ödet vävd i den så kallade HV-tekniken, köptes av Kunstindustrimuseum i Oslo. HV-tekniken är en enklare och därigenom billigare form av gobelängvävnad uppfunnen och utprovad 1903 av Maja Sjöström och Carin Wästberg tillsammans med en väverska på HV. Ett tidigt verk av Maja Sjöström i HV-teknik, en matta vävd 1904, hänger i ett av Amerikas främsta konstmuseer, The Art Institute of Chicago. När Nationalmuseum efter Baltiska utställningen 1914 köpte bonaden Höst blev Maja Sjöström den första av HV:s egna medlemmar som blev representerad i svenska statens samlingar.

År 1915 skapade Maja Sjöström möbeltyger och matta till Carl Westmans nya rådhus och 1916 var det dags för det uppdrag som gjorde att hennes namn flög över världen: inredningen av Stockholms stadshus. Hela den textila utsmyckningen alltifrån arbetsrumsmöblernas tageltyger till festvåningens enorma sidengobelänger blev Maja Sjöströms ansvar.

Maja Sjöströms vävnadstekniskt oerhört komplicerade tyger kunde inte framställas i Sverige. Ett enda sidentyg vävdes hos Almgrens sidenfabrik i Stockholm. Två år tillbringade Maja Sjöström i Venedig hos sidenväveriet Bevilacqua, där bl a hennes skapelser gobelängen Festens genier (Angeli), de broderade sidentygerna Hind och Örn (Cervo e Aquila) och Påfåglar (Pavoni) växte fram under hennes ledning. Sin berömda Sopra-Rizzo-Venezianokomposition, som under nästan 100 år felaktigt tillskrevs den italienske konstnären Guido Cadorin, hade hon skapat för Salen Tre kronor.

Efter Stadshusets invigning midsommarafton 1923 flyttade Maja Sjöström till Rom där hon i mindre skala och något lugnare takt fortsatte sin skapande verksamhet i den enkla men älskade ateljé som också blev hennes bostad under de sista 37 åren av hennes liv. En del av sin tid under 1920- och 1930-talen ägnade hon åt att skaffa varor till Blå Boden, ett företag för import och försäljning av högklassigt italienskt konsthantverk som hon grundade 1921. Idén till företaget fick hon under sina inköpsresor runt hela Italien till den mångomsjungna Italienska utställningen i Stockholm 1920. Hennes systrar Alma, Sofia och Mathilda, alla då i övre medelåldern och slitna efter många års arbete i sjuksalar och på lasarett, var inte sena att anta utmaningen att bli egna företagare och sköta affärsverksamheten i Råå. Företaget, som existerade 1921–1939 gick till en början lysande. Men 1939 var sagan all. Många kunder hade förlorat pengar i Kreugerkraschen och Stockholmutställningens funktionalistiska genombrott ändrade smaken.

Under och efter andra världskriget levde Maja Sjöström i stor misär i sin bombskadade ateljé, delvis också utesluten ur den skandinaviska gemenskapen i Rom på grund av sina politiska åsikter. Sin tro på Mussolini förlorade hon aldrig. Det sista verk vi känner till av henne är en skiss till en matta avsedd för American Swedish Historical Museum i Wilmington, USA. Mattan blev på grund av kriget aldrig utförd.

Maja Sjöströms mönster har återupptäckts på 2000-talet. Kläder baserade på hennes 1920- talsritningar säljs i exklusiva italienska modeaffärer och firman Hayward i New York har tillverkat dyrbara väskor med det påfågelsmönster som ursprungligen komponerades av Maja Sjöström till Stockholms stadshus möbeltyger.

Den 31 oktober 1961 dog den då bortglömda Maja Sjöström i Hamburg på resa från Råå till Rom. Omdömet om och eftermälet efter henne blev storstilat. Konsthistorikerna jämförde henne med 1700-talets Jean Eric Rehn, det sägs också om henne att det var hon som införde impressionismen i broderiet och i en av nekrologerna står att läsa: ”Maja Sjöström är död, Maja Sjöström som åstadkommit det mäktigaste storverk någonsin i svensk textilhistoria.”

Maja Sjöström är begravd på Bårslövs Kyrkogård.