Lizinka Dyrssen var en kvinnosakskämpe och en av de ledande inom den tidiga svenska kvinnorörelsen. Hon var också ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet under 1900-talets första decennier.
Lizinka Dyrssen föddes år 1866 på Lennartsnäs slott utanför Stockholm och växte upp i en välbeställd familj med politiska intressen. Fadern, överståthållaren Carl Gustaf af Ugglas blev senare statsråd och ledamot av första kammaren. Han var intresserad av utbildningsfrågor och var bland annat ordförande i Stockholms högskola. På moderns, Ulrika Vilhelmina Thérèse Elisabet, född Björnsterna, sida fanns flera prominenta personer som hade framträdande roller som landshövdingar, ministrar och diplomater, något som säkerligen påverkade Lizinka Dyrssen. Hon utbildades i hemmet med guvernant och av en högt bildad mor som hade djupt kristna värderingar. Lizinka Dyrssen kom att ägna sitt liv åt att arbetet för demokrati, särskilt kvinnors medborgarskap och rättigheter samt åt välgörenhet.
År 1888 gifte hon sig med Wilhelm Dyrssen, som var sjöofficer. Paret köpte och renoverade Öråkers herrgård utanför Stockholm och fick två söner, som bägge blev officerare. Då mannen ständigt var utkommenderad på långa uppdrag, blev det naturligt att Lizinka Dyrssen skötte hemmet och ekonomin på egen hand. Wilhelm Dyrssen gjorde snabb karriär, blev konteramiral och senare sjöminister.
Lizinka Dyrssen var pionjär inom flera områden. Hennes organisationsförmåga och patos medförde att hon stod som initiativtagare till flera betydelsefulla institutioner i början av seklet 1900. Hon var aktiv i Fredrika-Bremer-Förbundet och medlem i styrelsen från 1901. Hon var också en av initiativtagarna till att bilda Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), 1902. Hon valdes till ordförande i dess Stockholmsförening och hon var således en av de första som kämpade för den kvinnliga rösträtten. Säkert ansågs det inte helt passande, att hon som var gift med ett statsråd arbetade för rösträtten. Regeringen och makens och hennes parti Allmänna valmansförbundet (AVF) avvisade nämligen kvinnlig rösträtt. Inget tyder dock på att Wilhelm Dyrssen hade några invändningar emot hennes arbete.
Tio år senare, när LKPR beslutat att enbart samarbeta med de partier som stöttade rösträtten, uteslöts de konservativa kvinnorna från LKPR. För att kunna fortsätta arbetet för rösträtten bildade Lizinka Dyrssen då, tillsammans med bland andra Bertha Wellin och Ebba von Eckermann Stockholms Moderata Kvinnor (SMK) och senare Sveriges Moderata Kvinnoförbund (SMKF), vilket blev Sveriges första politiska kvinnoförbund. Här drev således Lizinka Dyrssen, med sina moderata kvinnliga partivänner, rösträttsfrågan i opposition mot partiets åsikt under nästan tio år. Till sist ändrade partiet inställning och en kvinna, Bertha Wellin, valdes in 1919 som representant för AVF.
Därefter började det mödosamma arbetet att få fler kvinnor till riksdagen och andra politiska församlingar. Här intog Fredrika-Bremer-Förbundet en ledande och samordnande roll, med Lizinka Dyrssen som ordförande. Hon hade fortsatt sitt demokrati- och jämställdhetsarbetet i förbundet efter att ha lämnat LKPR och parallellt med arbetet i SMKF. Hon valdes till ordförande för Fredrika-Bremer-Förbundet 1920 och blev kvar på posten till 1937. Under dessa år var förbundet aktivt och framgångsrikt med många medlemmar över landet.
Kvinnors rätt till utbildning var en annan av Lizinka Dyrssens huvudfrågor och där var Fredrika-Bremer-Förbundet djupt engagerat i olika behörighetsfrågor och kvinnors möjligheter att använda sin utbildning i samhället. Redan 1907 hade Lizinka Dyrssen lyckats att, genom en donation från sin onkel konsul Oscar Ekman, göra det möjligt för förbundet att starta landets första seminarium för lärare för huslig utbildning på Rimforsa, en utbildning som fortsatte in på 1970-talet. Jämfört med hur förhållandena såg ut i Norge och Danmark, menade Fredrika-Bremer-Förbundet att det i Sverige saknades adekvat utbildning i hem och hushållning, särskilt på landsbygden. Utbildningen ansågs som ett sätt att förmå unga kvinnor att stanna i Sverige och inte emigrera.
Lizinka Dyrssen brann även för frågor om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Därför engagerade hon sig redan under 1890-talet i Röda Korset och dess arbete. Lizinka Dyrssen utsågs först till ordförande i kvinnoföreningen, och blev sedermera den första kvinnan i överstyrelsen liksom så småningom dess ordförande.
Lizinka Dyrssen avled 1952 i Stockholm.
