Maria Eleonora av Brandenburg var drottning av Sverige. Trots inledande popularitet blev hon efter konflikter med riksrådet fråntagen sin dotters vårdnad och förtalad i äldre historieskrivning.
Maria Eleonora av Brandenburg är en av de mest svartmålade drottningarna i svensk historieskrivning. Hon har skildrats som en besvärlig hustru, ”ett huskors”, och i allt en motsats till sin make, den svenske hjältekungen. Hon har framställts som en dålig mor som skötte sin dotters uppfostran så illa att riksrådet till slut fann sig tvungna att frånta Maria Eleonora vårdnaden om Kristina. Hennes sorg vid Gustav II Adolfs död har utmålats som hysterisk och överdriven. Den negativa bilden av drottningen härrör till stor del från den maktstrid med riksrådet som hon var inblandad i efter kungens död. Senare forskning, som sätter in drottningen i sitt historiska sammanhang, har dock nyanserat bilden av henne.
Maria Eleonora föddes 1599 i Königsberg (nuvarande Kaliningrad) som dotter till kurfursteparet Johan Sigismund av Brandenburg och Anna av Preussen. Modern hade som arvtagerska till flera landområden en stark ställning och var som person både viljestark och handlingskraftig. I sitt sätt och agerande påminde Maria Eleonoras mor en hel del om den svenska drottning Kristina av Holstein-Gottorp. Det var också Anna av Preussen som fick det sista ordet angående dotterns äktenskap.
Maria Eleonora och hennes systrar var attraktiva partier på den kungliga äktenskapsmarknaden. Från svensk sida började planerna på ett giftermål ta form under 1615. Äktenskapet skulle ge den svenske kungen allierade bland protestantiska furstar samtidigt som protestantismens sak skulle stärkas i Tyskland. Hennes far var positivt inställd till en äktenskapsallians medan hennes mor inledningsvis var negativ. Från Brandenburgs sida önskade man samtidigt upprätthålla goda relationer till grannriket Polen, där Sigismund Vasa regerade. Maria Eleonora hade vid samma tid flera andra friare, bland annat de blivande kungarna Vladislav (IV) av Polen och Karl (I) av England.
När den svenske kungen slutligen fick presentera sig och ömsesidigt tycke uppstod mellan de blivande makarna, förhandlade änkekurfurstinnan klart med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna. Även Maria Eleonoras systrar var delaktiga för att planerna skulle kunna genomföras eftersom brodern, som tagit över som kurfurste, hellre såg ett annat parti för systern. Hösten 1620 kunde således Maria Eleonora resa till Sverige för att gifta sig med den svenske kungen. I samtiden var man begeistrad över den nya drottningens skönhet, karisma och kungliga värdighet. ”Jag kan icke nog tacka Gud att min nådige konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad person”, konstaterade bland annat Axel Oxenstierna.
Under äktenskapet befann sig Gustav II Adolf ofta på fälttåg vilket oroade drottningen. Livet på slagfältet var farligt även för en kung, särskilt för den som personligen ledde sina trupper. Maria Eleonora blev frustrerad när man, bland annat av ekonomiska och säkerhetsskäl, försökte hindra henne från att resa ut till sin make. I samtiden noterade man Maria Eleonoras kärlek till kungen. Hon blev ofta sjuk och deprimerad under hans frånvaro för att sedan tillfriskna när han återkom. Omgivningen beskrev henne bland annat som ”känslig” och menade att hon hade svårt att ”moderera sig”. En annan anledning till att Maria Eleonora insisterade på att vara i kungens närhet var högst sannolikt kraven på henne att trygga tronföljden med en son, och helst flera i reserv. Det var ju grunden för hennes legitimitet som drottning. Hennes graviditeter blev också svåra, hon fick missfall, barn som var döda vid födseln eller dog i späd ålder. Det enda barn som överlevde till vuxen ålder var dottern Kristina.
Om relationen mellan Maria Eleonora och riksrådet hade varit ansträngd under Gustav II Adolfs levnad kom den att bli inflammerad efter hans död. Konflikten handlade bland annat om vilken roll hon skulle ha i förmyndarregeringen, om Kristinas uppfostran och giftermål och Maria Eleonoras ekonomiska rättigheter som änkedrottning. Maria Eleonora som själv kom från en miljö där kvinnliga släktingar utövat både makt och inflytande och trätt in som regenter, vilket var förhållandevis vanligt i samtiden, slog vakt om sin traditionella uppgift som änkedrottning. Hon krävde således en plats i Kristinas förmyndarregering och hänvisade till sin svärmor, Kristina av Holstein-Gottorps exempel, men fick bland annat veta att det hon hört var ”alltför vilt berättat”. Maria Eleonoras förhandlingsposition försvagades genom att Gustav II Adolf till skillnad från Karl IX inte hade gjort några skriftliga utfästelser angående hennes roll vid hans död. Enligt riksrådet hade kungen snarare uppmanat dem att inte låta drottningen ha något med regeringen att göra.
Även kring Kristinas framtida äktenskap uppstod en konflikt. Maria Eleonoras utgångspunkt var att hon som mor skulle få bestämma om dotterns giftermål. Hon inledde både nya äktenskapsförhandlingar med Danmark och fortsatte med dem som hennes make inlett med Brandenburg och med tiden verkade hon även för att dottern skulle gifta sig med kusinen Karl, senare Karl X Gustav. Förmyndarna ansåg att Maria Eleonora överskred sina befogenheter och överhuvudtaget agerade alldeles för självständigt i sina kontakter med utländska furstehus.
Maria Eleonora blev alltmer kringskuren i sin position som änkedrottning. Hon hade ambitionen att skapa en mer praktfull hovkultur enligt kontinentalt mönster kring den svenska kungamakten. Maria Eleonora var intresserad av teater, arkitektur, konst, musik och gav stöd till musiker, konstnärer, skådespelare och dansgrupper. Gustav II Adolf hade också varit mån om att visa upp sig med Maria Eleonora vid sin sida och hon spelade sin roll väl som en symbol för den fred och det välstånd som skulle följa på de krig riket var inblandat i och bidrog därmed till att skapa en positiv aura kring kungen. Även som änkedrottning imponerade hon på besökare som beskrev henne som älskvärd, vacker, majestätisk och väl insatt i såväl konst som arkitektur.
Maria Eleonoras ambitioner att skapa kunglig glans var dock högre än hennes tillgångar. Hon var generös och gav stora summor till nödlidande, vilket också var en traditionell uppgift för en drottning. Riksrådet menade att änkedrottningen misskötte sin ekonomi och försökte göra sig ett gott namn på deras bekostnad. Det hotade med att låta tvångsförvalta hennes livgeding medan Maria Eleonora hävdade att hennes underhåll inte motsvarade hennes ställning och förpliktelser som änkedrottning.
Även hennes auktoritet som uppburen och avhållen hustru med uppgiften att vårda makens minne blev utmanad av riksrådet som hävdade att kungen i själva verket beklagat sig över sitt olyckliga äktenskap. Hennes sorg vid kungens död beskrevs som överdriven. Berättelsen om hur hon sörjde omåttligt i svartklädda gemak, och hur hon in i det längsta vägrade begrava honom har också blivit välbekant i historieskrivningen. Hennes agerande vid kungens död kan emellertid ses mot bakgrund av att det var brukligt i samtiden att änkedrottningarna manifesterade sin sorg genom att låta klä rummen i svart. Det var en tradition som Maria Eleonora hade med sig från sin uppväxt och var också något som andra svenska änkedrottningar gjorde. Att hon dröjde till 1634 med att låta begrava maken kan också ses som att hon ville försäkra sig om att kungen fick en begravning i enlighet med sin ställning. I såväl kungliga som adliga kretsar tog ofta begravningar, som var viktiga sociala markörer, mycket tid och resurser i anspråk. Konflikten kring kungens grav och kvarlevor fortsatte att prägla relationen mellan änkedrottningen och riksrådet. När hon dessutom förlorade vårdnaden om sin dotter år 1636 blev brytningen total. Riksrådet motiverade sitt beslut med att Maria Eleonora försummade Kristina och hennes uppfostran, att hon hade ett dåligt inflytande på sin dotter och lärde henne tycka illa om Sverige och det svenska samt hade ett alltför tyskpräglat hov. När Maria Eleonora blev fråntagen vårdnaden om sin dotter förlorade hon samtidigt sin främsta uppgift i monarkin.
Det blev i stället Kristinas faster, Katarina av Pfalz, som fick till uppgift att uppfostra den unga drottningen. Vid samma tid började Maria Eleonora planera för att lämna Sverige. Sommaren 1640 begav hon sig utomlands och kom bland annat att vistas i Danmark och Brandenburg. Riksrådet fördömde änkedrottningens agerande och menade att hon genom sin flykt vanhedrade kungens minne, och man lät stryka hennes namn ur kyrkans förböner. När Kristina tillträdde som regerande drottning började hon arbeta för att modern skulle återvända, vilket Maria Eleonora också gjorde efter åtta år utomlands, 1648.
Kristinas och Maria Eleonoras relation var komplicerad, men den var inte heller, som den ofta framställts, alltigenom dålig. I sin självbiografi är Kristina mån om att distansera sig från sin mor och de typiskt kvinnliga egenskaper hon representerade. Hennes skildring, som bidragit till att färga senare generationers uppfattning om Maria Eleonora, kan också ses mot bakgrund av att Kristina, för att legitimera sin ställning som monark, ville framhålla bandet till och likheten med den idealiserade fadern. Samtidigt var Kristina mån om att hedra sin mor när hon återkom och enligt samtida källor kom de båda bra överens. Maria Eleonora fick ett generöst underhåll, hon residerade huvudsakligen på Nyköpingshus, men Kristina gav henne också stadspalatset Makalös som residens i Stockholm.
Maria Eleonora fick till sin stora sorg vara med om Kristinas abdikation i juni 1654. Samma höst deltog hon i välkomnandet av en ny drottning, Hedvig Eleonora, på Stockholms slott innan hon några månader senare avled i mars 1655. Hon är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm vid sidan av sin make.
