Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Maria (Mary) Sofia Anderson

1872-08-271964-01-29

Facklig ledare, kvinnosakskvinna

Mary Anderson blev 1920 chef för det amerikanska Women’s Bureau. Då hon gick i pension 1944 hade hon haft ansvaret för miljoner kvinnors arbetsförhållanden, både i freds- och krigstid.

Mary Anderson föddes 1872 i Saleby, strax söder om Lidköping. Hon var yngst av sju syskon och hennes föräldrar, Magnus Andersson och Matilda Jansdotter, var lantbrukare på en gård stor nog att ha anställda. Några sämre år i slutet av 1880-talet ledde dock till att fadern inte kunde betala arrendet, och tillsammans med andra i samma situation for han till Stockholm för att förhandla med kronan. Företaget misslyckades och fadern förlorade gården. För Mary Anderson, som ogillade hushållssysslor, innebar det att hon behövde finna en anställning. Vid tiden var den vanliga lösningen för en kvinna i hennes situation att ta tjänst som piga.

Mary Andersons syster Anna Magnusdotter, gift Lind, hade två år tidigare utvandrat till USA. Hon föreslog nu att Mary Anderson tillsammans med systern Hilda, gift Larsson, skulle komma efter. Fadern var mer skeptisk än modern, som menade att även kvinnor skulle göra vad de ville. På våren 1888 avreste de båda systrarna till USA. Den 16-åriga Mary Anderson hoppades att det skulle innebära en väg att slippa hushållsarbete. Så blev inte fallet. Hennes första anställning var som diskare vid en bosättning för skogsarbetare. Fram till 1894 hade hon tio olika arbetsgivare. De täta bytena gav utdelning. Som minst hade hon tjänat $1,50 per vecka inklusive mat och husrum som piga. Bytet till fabriksarbete med anställning som nåtlare och sömmerska i en skofabrik hade drivit upp lönen till omkring $14 per vecka.

Ny hemort blev så småningom West Pullman, en förort till Chicago, och Mary Anderson stannade där till 1917. Hon trivdes med umgänget i fabriken och när några av de andra kvinnorna föreslog att de skulle gå med i facket ville hon veta mer om vad det var. De gick gemensamt på ett möte och informerades om att ett fackförbund kunde ge dem bättre lön och kortare arbetstid, så de gick med. Inom ett år var Mary Anderson ordförande för de 150 kvinnliga medlemmarna i sin lokalklubb, Stitchers Local 94, i Boot and Shoe Workers Union. Som sådan representerade hon dem i olika råd, och hon engagerade sig även, som enda kvinna och enda icke-avlönade, i fackets verkställande utskott.

Chicago var tillsammans med Boston vid tiden för förra sekelskiftet huvudorter i den amerikanska fackrörelsen, och Mary Anderson trivdes i hetluften. Efter tio timmars arbetsdag på fabriken tog hon tag i fackarbetet varje dag, inklusive helger. Hon har själv kallat de första åren för läroår, och det hon lärde sig färgade henne för resten av livet. Hennes första insikt var att fackligt arbete kunde göra de täta bytena av arbetsgivare hon själv gått igenom onödiga. Istället för att byta jobb kunde man kollektivt förhandla för att förbättra arbetsförhållandena för alla på en gång. Det andra hon insåg var att kvinnor hade liten plats i de amerikanska fackförbunden, som var till för män. Anledningen var att gemene man i USA, mer än i Europa, hade uppfattningen att kvinnor arbetade tills de gifte sig och blev hemmafruar. Kvinnor ansågs därför kunna acceptera sämre arbetsförhållanden och lägre lön, eftersom de inte var familjeförsörjare. Facken var sålunda till för män som arbetade livslångt i kvalificerade yrken, inte för kvinnor som arbetade tillfälligt i enklare yrken.

Mary Anderson vigde bokstavligen sitt liv åt att organisera kvinnliga arbetare och sen hjälpa fackförbunden att förhandla. Så mycket så att hon, enligt henne själv, aldrig hann gifta sig. Utöver Boot and Shoe Workers Union engagerade hon sig i Women’s Trade Union League, (WTUL). Det var såväl en yrkes- som klassöverskridande organisation som syftade till att förbättra förhållandena för arbetande kvinnor. Medlemskapet var öppet för alla, även män. Genom sitt hårda arbete kom hon i kontakt med, och imponerade på, storheter i den amerikanska kvinnorörelsen som Jane Addams och Margaret Dreier-Robins. Den senare föreslog 1911, efter den stora klädarbetarstrejken i Chicago med drygt 40 000 deltagande, att Mary Anderson skulle anställas av WTUL som kontrollant för att arbetsgivarna följde de olika uppgörelserna. Hon accepterade, och lämnade så fabriksarbetet för att bli fackanställd.

Med läroåren bakom sig arbetade nu Mary Anderson i en ledande position utifrån de övertygelser erfarenheten skänkt henne. Strejken var för henne alltid den absolut sista utvägen, ett medel att ta till endast i nödfall. Detta då den, särskilt om den blev utdragen, drabbade arbetarna mer än arbetsgivarna. Betydligt viktigare var det kollektiva förhandlandet och skiljeråd med representanter från både arbetare och arbetsgivare. De verkliga framgångarna, menade hon, byggdes upp med uthålligt arbete under lång tid. En viktig del i Mary Andersons arbete var därför att lära medlemmarna disciplin och tålamod för att nå långsiktiga mål.

Genom Margaret Dreier-Robins försorg skickades Mary Anderson 1917 till Washington D.C. för att representera WTUL i en kommitté skapad av American Federation of Labor (AFL). AFL var USA:s vid tiden största sammanslutning av fackförbund och ordföranden, Samuel Gompers, ville att den nya kommittén skulle ge råd om kvinnors intressen på arbetsmarknaden. Även om Mary Anderson var besviken på resultaten var det ett viktigt steg. WTUL beslutade att placera henne i Washington D.C. på heltid för att parallellt med arbetet i kommittén organisera fackförbund i staden. Samtidigt knöt hon viktiga kontakter. Viktigast av alla var Mary van Kleeck, chef för Women in Industry Service (WIS, nuvarande Women’s Bureau), U.S. Department of Labor, och som Mary Andersom kom att efterträda. WIS var en tillfällig krigsavdelning på Arbetsmarknadsdepartementet under första världskriget. Uppgiften var att genom råd både effektivisera arbetet och förbättra arbetsförhållandena för de kvinnor som arbetade i industrin som ersättare för de krigsplacerade männen. Deras rekommendationer presenterades först efter vapenstilleståndet, möjligen fördröjt av krigsintressena, men fick stor betydelse för kvinnors arbetssituation på lång sikt. Med Mary Anderson som chef permanenterades WIS sommaren 1920 som Women’s Bureau. Hon skulle stanna till 1944 och arbeta under fem olika presidenter. Under Mary Andersons ledning arbetade Women’s Bureau både med egna initiativ och på andras uppdrag. När hon slutade hade man utrett kvinnors arbetssituation i 32 delstater och flera olika yrkesgrupper. Avsikten var främst att skapa kunskap för att kunna ge råd och rekommendationer gällande lön, arbetstider och arbetssäkerhet.

Andra relationer var mer frostiga. Mary Anderson anklagades för att både vara anti-amerikansk och kommunist, dock utan att det fick någon påverkan på hennes arbetsliv. Under tre decennier förde hon en bitter kamp mot lagförslaget Equal Rights Amendment (ERA), formulerat av National Woman’s Party (NWP) med Alice Paul i spetsen. ERA var lika samlande som det var splittrande för den amerikanska kvinnorörelsen. Kravet som ställdes var att män och kvinnor genom ett tillägg till konstitutionen skulle ha lika rättigheter på alla platser där amerikansk lag gällde. Den splittrande faktorn var att flera av de landvinningar kvinnor gjort byggde på särlagstiftning, det vill säga lagstiftning som identifierade dem som just kvinnor och därför gav dem särskilda rättigheter eller särskilt skydd. Om ERA blev verklighet skulle det innebära att all sådan lagstiftning upphörde att gälla. För Mary Anderson som hela sin fackliga och senare statliga karriär arbetat för särskilda undantag för kvinnliga arbetare, vore det naturligtvis katastrofalt. Hennes kamp mot ERA fortsatte även efter att hon 1944 gått i pension från Women’s Bureau.

År 1919 for Mary Anderson som representant för WTUL till fredsförhandlingarna i Paris. Där förhandlade hon med Woodrow Wilson kring vad som skulle bli International Labour Organization (ILO), som i början var en underorganisation till Nationernas förbund. Andra internationella kontakter på samma resa ledde till grundandet av International Congress of Working Women (ICWW), en samarbetsorganisation för olika grupper med intresse för arbetande kvinnors villkor. Genom denna kom Mary Anderson i kontakt med bland andra Kerstin Hesselgren, en person hon uppskattade mycket. I samband med resor till Europa besökte hon även Sverige, sin hembygd och sina syskon.

År 1915 blev Mary Anderson amerikansk medborgare, sporrad av att rösträtt diskuterades för kvinnor i dåvarande hemmadelstaten Illinois. Hon förblev ogift livet ut. Under en stor del av sitt vuxna liv levde hon istället tillsammans med sin 20 år äldre syster Anna Lind, som var änka och sjuklig. Efter att systern gått bort 1934 bodde Mary Anderson, liksom i ungdomen, antingen tillsammans med vänner eller på pensionat. Det avspeglade hennes uppfattning om att en arbetare borde hyra sin bostad, inte äga den. Hon menade att den som hyrde hade större frihet gentemot arbetsgivaren än den som antingen hade stort lån eller behövde sälja sitt hus för att kunna flytta. Mary Anderson hade själv i ungdomen flyttat flera gånger för att få bättre jobb och förbättra sin levnadsstandard. Trots att hon arbetade för kvinnors villkor på arbetsmarknaden var hon positiv till att den som ville skulle kunna vara hemmafru.

Hennes ledande position under en tid då antalet kvinnor på den amerikanska arbetsmarknaden fördubblades gjorde henne inflytelserik. År 1935 omnämndes hon som en av USA:s tio mäktigaste kvinnor och 1941 mottog hon hedersdoktorstitel vid Smith College. År 1962, två år före sin död, fick hon också arbetsmarknadsdepartementets förtjänstmedalj. Samma myndighet valde också 1991 in henne i sin Hall of Fame.

Mary Anderson avled i januari 1964 och är begravd tillsammans med sin syster Anna Lind på Oak Hill Cemetery i Washington D.C.


Nils Hjort


Publicerat 2021-03-03



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Maria (Mary) Sofia Anderson, www.skbl.se/sv/artikel/MariaMarySofiaAnderson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Nils Hjort), hämtad 2021-07-23.




Övriga namn

    Flicknamn: Magnusdotter


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Mathilda Karolina Jansdotter
  • Far: Magnus Andersson
  • Syster: Anna Greta Magnusdotter, gift Lind
fler ...


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Kortare anställningar som piga och fabriksarbetare
  • Yrke: Nåtlare eller sömmerska, 1894–1901 Schwab’s, 1901–1903(?) Selz and Company, 1903(?)–1905 icke namngiven fabrik, 1905–1910 Smith Shoe Company
  • Yrke: Organisatör, Women’s Trade Union League (WTUL), 1917 representant i Washington D.C.
fler ...


Kontakter

  • Vän: Jane Addams
  • Vän: Margaret Dreier Robins
  • Vän: Mary van Kleeck
fler ...


Organisationer

  • International Boot and Shoe Workers’ Union
    Ordförande, lokalklubben Stitchers Local 94, styrelseledamot, organisatör
  • Chicago Federation of Labor (CFL)
    Medlem
  • Women’s Trade Union League
    Organisatör
  • Internation Congress of Working Women
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Lidköping
  • Lidköping
  • Ludington, USA
fler ...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Anderson, Mary, Woman at work: the autobiography of Mary Anderson as told to Mary N.Winslow, University of Minnesota P; Oxford U.P, Minneapolis, 1951



Vidare referenser

Litteratur
  • McGuire, John Thomas, 'Gender and the personal shaping of public administration in the United States: Mary Anderson and the Women's Bureau, 1920–1930', Public administration review, 2012(72):2, s. 265-271

  • Pehrson, Lennart, 'Hon jobbade för fem presidenter', Populär historia, 2013:11, s. 28-29



Mary Anderson, 1920. Fotograf okänd. Library of Congress, Prints & Photographs Division, [LC-DIG-npcc-02141]
Mary Anderson, 1920. Fotograf okänd. Library of Congress, Prints & Photographs Division, [LC-DIG-npcc-02141]

Nyckelord

1800-talet 1900-talet Chefer Facklig verksamhet Kvinnorörelsen Ledare Svenskamerikanskor