Maria Christina Ruckman tillhörde pionjärerna vid Dramaten och under teaterns första decennier var hon en av de klarast lysande stjärnorna på dess scen.
Maria Ruckman föddes i Uppsala 1771 som dotter till slottsmuraren Johan Franck och hans hustru Birgitta Lundström. Fadern avled när Maria Ruckman var i tvåårsåldern. Modern gifte efter ett par år om sig med murargesällen Anders Dahlman och familjen flyttade till Stockholm, där moderns nye make avled i början av 1782. Två år senare blev Maria Ruckman antagen som elev vid Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) och fyra år senare, 1788, utnämndes hon till första aktris. Som lärare hade hon Marie Louise Marcadet och Jacques Marie Boutet de Monvel, som båda engagerats i den trupp som Gustav III satte samman 1781.
Under första delen av sin karriär var Maria Ruckman känd under sitt efternamn som ogift, Franck. År 1808 ingick Maria Ruckman äktenskap med gravören Johan Gustaf Ruckman och blev efter det känd under sitt nya efternamn. De fick dottern Maria tillsammans.
Maria Ruckman väckte stor uppståndelse under sin tid. Redan 1790 blev hon omtalad för sin roll som Thilda i C G Leopolds pjäs Oden eller Asarnes utvandring. Pjäsen blev en sådan succé att den kvarstod på repertoaren ända till 1825. Ytterligare en framgångsroll blev hennes framträdande som den passionerade Celestine i August von Kotzebues Korsfararne. Historiskt skådespel i fem akter, som spelades 141 gånger i Stockholm. Hon gjorde även bejublade framträdanden som Johanna af Montfaucon i samma författares pjäs med samma namn. Av hennes andra stora roller ansågs hennes prestation i titelrollen i C G Leopolds tragedi Virginia och som Ratibor i A F Skjöldebrands pjäs Herman von Unna. Pjäsen uppfördes först 1816 i Stockholm, trots att den nått stora framgångar i bland annat Köpenhamn, och den innehöll olika dramatiska effekter, inte minst skildringar av frimureriska ritualer.
Sina framgångar till trots fick Maria Ruckman även utstå en del kritik, främst för sina dramatiska utspel och sin yvighet. I ett brev till en vän beskrev författaren och ämbetsmannen Clas Livijn sina intryck av Maria Ruckman (då Franck). Han omtalade henne som ”[e]n ful figur, en af débaucher fördärfvad och utmagrad varelse” som med ”drängskutt” fick honom att tro att han var ”flyttad på Danviken”.
Maria Ruckman tillhörde under sin tid en av de högst avlönade kvinnliga skådespelarna, även om hon inte någon gång under sin karriär nådde till de lönenivåer som hennes manliga kolleger hade. När hon avslutade sitt engagemang vid teatern tog hon anställning som chef för Kungliga Teaterns elevskola. Innan dess hade hon, medan hon arbetade som skådespelare, också undervisat i deklamation. Det var inte helt ovanligt att skådespelarna hade parallella yrken för att antingen dryga ut sina inkomster eller utveckla sina färdigheter.
När Maria Ruckman avled 1847 beskrev Aftonbladet henne som ”[e]n af den svenska scenens utmärktaste prydnader för några decennier sedan. Den, som sett denna skådespelerska i Mohrerne i Spanien, Johanna af Montfaucon m.fl. pjeser, i hvilka hon uppträdde, har sett något af det ypperligaste i den tragiska genren, som Stockholm haft att bjuda på”.
Att ägna sig åt skådespeleri under den här perioden var allt annat än förknippat med ärbarhet och en stabil tillvaro. Särskilt hårt drabbades kvinnorna av detta, även om männens tillvaro som teateranställda också kritiserades. Promiskuitet, slösaktighet och en ostadig tillvaro var åsikter som var allmänt förhärskande när det gällde teaterfolk under den här perioden. Till skillnad från många av sina kolleger levde Maria Ruckman ett ordnat liv med man och barn utanför scenen. Vid sin död, 1847, hade hon och maken samlat en ansenlig förmögenhet, vilket var ovanligt då lönen för många av skådespelarna var låg och de oftast hade svårt att försörja sig.
Dottern, Maria Ruckman, bodde kvar hos sina föräldrar. Hon var verksam som målare och tecknare och finns representerad med fyra topografier i Nationalmuseums samlingar. Hon ägnade sig åt filantropi och skänkte flera föremål från sitt eget och från föräldrarnas hem till bland annat Nordiska museet.
