Maria Wilckens var affärskvinna och bruksägare boende i Västerås i början av 1700-talet.

Maria Wilckens föddes 1665 i Stockholm, där hon växte upp i en förmögen handelsmannafamilj av tysk härkomst. Hennes barndomshem var ett stenhus som familjen ägde strax intill Stockholms slott. När hon var nio år gammal avled fadern Heinrich Wilckens, vilken förutom borgare och köpman dessutom var föreståndare för stadens tyska församling. Även modern Catharina gick bort sex år senare och den fjortonåriga Maria Wilckens blev då föräldralös. Om hennes fortsatta ungdomsår är inget egentligen känt. Kanhända vistades hon i systern Rebeckas hem, prästgården i Munktorp, Västmanland, men mer troligt är att hon bodde kvar i Stockholm.

Efter sina föräldrar ärvde Maria Wilckens en andel av familjens hus samt en del kontanter och lösören, allt värderat till över 6 000 daler kopparmynt. Dessutom hade ytterligare 1 000 daler avsatts till bröllop och hemgift. Säkert fanns det många friare som var intresserade av den unga, rika kvinnan. 22 år gammal gifte sig Maria Wilckens och vigseln ägde rum i Storkyrkan i Stockholm. Brudgummen var den nästan trettio år äldre rådmannen från Västerås, Lars Olofsson, och hon blev hans fjärde hustru. Flytten till småstaden Västerås, som vid den här tiden enbart hade runt 2 500 invånare, bör ha varit en väsentlig omställning. Hennes hem i Västerås blev makens släktgård. Det var en stor fastighet, centralt belägen vid stadens gamla torg, precis intill rådhuset. Gården bestod enligt beskrivning av två ”vackra” stenhus och var helt kringbyggd av stora ”sirliga” träbyggnader.

En dotter, uppkallad efter Maria Wilckens mor Catharina, föddes strax efter parets ettåriga bröllopsdag, men avled efter bara en månad. Ytterligare två söner avled tidigt. Även styvsonen Johan från Lars Olofssons tidigare äktenskap gick bort i unga år. Endast deras son Olof, född 1698, nådde vuxen ålder. I samband med studier började Johan och Olof använda sig av namnet Westmarck.

Maria Wilckens och hennes familj tillhörde det högsta sociala skiktet av befolkningen i stiftsstaden Västerås. Lars Olofsson var en väl ansedd rådman som åtnjöt ett stort förtroende. Men medan han aktivt deltog i stadens offentliga verksamheter, var Maria Wilckens hänvisad till skötseln och överinseendet över hushållet och dess angelägenheter. Detta tillstånd förändrades emellertid helt i och med makens död.

När Lars Olofsson avled 1702 var Maria Wilckens 37 år gammal. Hon hedrade hans minne genom att skänka kläder och skor åt femtio fattiga skolpojkar. Som änka övertog hon både gård, förmögenhet och handelsrörelse. Hon behöll den avlidne makens burskap, skötte sina affärer väl och blev en synnerligen rik och mäktig affärskvinna med hög ställning i staden. Västerås var vid den här tiden en viktig utförselhamn för Bergslagens metallprodukter. ”Madame” Maria Wilckens, som hon ofta benämndes, handlade därför framför allt med stångjärn från bruk och bergsmän i Västmanland. Hon var en så kallad förläggare och fick stångjärn som avbetalning på sina investeringar i olika bruk, däribland Svanå norr om Västerås. Stångjärnet fraktade hon sedan vidare till Stockholm med sin egen segelskuta och skeppare. Hon bedrev även en privat låneverksamhet, där hon lånade ut pengar till dem som inte hade möjlighet att ta sig till den närmaste banken i huvudstaden.

Maria Wilckens kunde från och med 1704 titulera sig bruksägare. Till följd av sin fordran på en borgmästaränkas dödsbo, övertog hon då det lilla järnbruket Trångfors invid Kolbäcksån. Hon fick samtidigt lagfart på en närliggande gård i Åsby, Bergs socken, som hon tidigare hade förvärvat. Trångfors bestod av en stångjärnshammare och två härdar, men bruket hade länge misskötts av de tidigare ägarna och ödelagts i eldsvådor. Maria Wilckens tog sig an återuppbyggnaden av bruket, så att två smeder, tre lärdrängar och två kolpojkar fanns på plats 1705. Några år senare anställde hon även en mästersmed. Stångjärnet som framställdes transporterade hon landvägen till Västerås, där det vägdes in på stadens våg och sedan skeppades iväg. Det var dock svårt att få lönsamhet i produktionen.

Driften krävde stora mängder ved och kol, och konkurrensen var hård om den begränsade tillgången på skog. En mer gynnsam utveckling kan märkas 1715 och de följande åren, då invägningen av stångjärn från Trångfors ökade markant.

Änkeståndet gav Maria Wilckens en viss frihet och öppnade upp möjligheter, som var förvägrade henne under tiden som gift. Det var dock inte helt ovanligt med änkor som idkade handel, flera samtida motsvarigheter fanns i Västerås. Hennes affärstransaktioner var ett återkommande ämne i rådhusrätten, och hon ställde upp och bidrog ekonomiskt till olika ändamål, när så efterfrågades av staden eller kronan. Men annars höll hon vanligtvis en viss distans till lokalpolitiken. På rådstugan meddelade hon sig skriftligen eller representerades av ett ombud, som där förde hennes talan.

En segdragen tvist mellan den viljestarka Maria Wilckens och delar av borgerskapet om återbetalningen av ett lån och nivån på hennes taxering kulminerade 1715. Hon ville då säga upp sitt burskap i protest, men förvägrades detta av de styrande, eftersom hon var den förmögnaste i staden och därför en betydelsefull skattebetalare. Tre år senare lämnade hon emellertid Västerås, efter att på nytt ha ingått äktenskap. Dessförinnan överlät hon förvaltningen och driften av Trångfors och Åsby till sonen Olof, som sedan bodde där med sin nybildade familj.

Maria Wilckens återgick efter femton år som självständig änka till ett liv som omyndig, när hon gifte om sig med den tio år yngre Hans Baumgardt. Han var häradshövding, senare assessor och adlades 1719 med namnet Adlerbaum. De bosatte sig på herrgården Solinge i Romfartuna norr om Västerås, medan hennes gamla hem i staden hyrdes ut. Vid kurorten Sätra brunn hade paret Adlerbaum ännu ett hus.

Maria Wilckens avled på Solinge vid 63 års ålder 1729. Även om hon tycks ha begravts i Romfartuna, finns i Västerås domkyrka ett påkostat epitafium med hennes och hennes första mans porträtt. Texten på epitafiet beskriver Maria Wilckens som Lars Olofssons ”kiäre maka” och ”dygdesame Matrona”. Porträttet av henne har beskrivits som realistiskt, och hon bär en dräkt och en frisyr som härrör från Karl XII:s tid. Under sin livstid hade hon varit mycket generös med gåvor åt domkyrkan och ännu idag finns där ett par förgyllda nummertavlor som hon har skänkt.