Greta Eriksson var konsertpianist, en av Sveriges främsta, samt professor i pianospel vid Kungliga Musikhögskolan.

Greta Eriksson föddes 1919 i Stockholm. Föräldrarna var Märta Norgren och grosshandlaren Arvid Eriksson. Musiken var central i hemmet; såväl modern som syskonen spelade. Redan i treårsåldern visade Greta Eriksson särpräglade musikaliska anlag, och fem år fyllda antogs hon som elev vid Karl Wohlfarts musikinstitut i Stockholm. Snart betraktades hon som ett musikaliskt underbarn och elva år gammal uppträdde hon med Mozarts Rondo i D-dur för piano och orkester med filharmonikerna i Stockholm konserthus. Den egentliga debuten, med en egen pianoafton, hade hon 1935. Hon fördjupade därefter sitt pianospel med studier för M André-Peignet i Paris, Anna Hirzel-Langenhan i Zürich och Johanne Stockmarr i Köpenhamn. Studierna möjliggjordes delvis av Jenny Lindstipendiet som hon erhöll 1943.

Greta Erikssons egentliga genombrott som pianist skedde 1940 då hon, 20 år gammal, med kort varsel fick ersätta den internationelle stjärnpianisten Claudio Arrau, som på grund av kriget inte kunde ta sig till Stockholm. Med stor framgång framförde hon Tjajkovskijs första pianokonsert och räknades därefter till toppskiktet av svenska pianister. 1946 blev hon pristagare vid den internationella musiktävlingen i Genève, och visade att hennes spel låg på en aktningsvärd nivå också i ett internationellt perspektiv.

Under sina närmare femtio aktiva år som pianist turnerade Greta Eriksson över hela Skandinavien samt på kontinenten, såväl i Väst- som Östeuropa, i Sovjet 1953, och i USA 1972. Hon framträdde med de flesta professionella skandinaviska orkestrar och gästade många av landets amatörbaserade orkesterföreningar och musiksällskap. Som ackompanjatör och kammarmusiker samarbetade hon med svenska musiker som violinisterna Leo Berlin och Joseph Grünfarb, cellisterna Claude Genetay och Gunnar Norrby, slagverkaren Bengt Arsenius med flera, men också med internationella berömdheter som violinisten David Ojstrach och cellisten Mstislav Rostropovich.

Greta Erikssons repertoar var omfattande; för solopiano var musiken av Beethoven och de tidiga romantikerna Schumann, Brahms och Chopin central. Även Haydn, Mozart, Schubert, Liszt, Debussy, och Bartók förekom i hennes program. I frågan om konserter för piano och orkester framförde Greta Eriksson de flesta klassiska standardverk under sin karriär, däribland Beethovens samtliga fem konserter, Rachmaninovs andra och tredje, Brahms båda och Schumanns a-mollkonsert.

En viktig del i hennes repertoar var svensk musik. Hon framförde bland annat pianokonserterna av Franz Berwald, Wilhelm Stenhammar och Dag Wirén, samt solomusik av Stenhammar, Emil Sjögren, Ingvar Lidholm och Gunnar Bucht med flera. Åtskilligt spelade hon in på skiva och för radions räkning. Hon uruppförde verk av svenska tonsättare och gav verk av till exempel Bartók, Hindemith och Schnittke sin Sverigepremiär. Hennes spel utmärktes av klarhet och balans i uttrycket.

I mitten av 1950-talet började Greta Eriksson undervisa i piano vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och inledde därmed en framgångsrik karriär som pedagog. Hon fostrade flera generationer svenska pianister och pianopedagoger, och bland hennes elever märks Dag Achatz, Carl-Axel Dominique, Jan Eyron, Mats Persson, Matti Hirvonen, Jacob Moscovicz och Mats Widlund. Efter pensioneringen från musikhögskolan 1986, fortsatte hon sin pedagogiska verksamhet vid Stiftelsen Edsbergs Musikinstitut ytterligare ett decennium. Förutom att ge studenterna en solid teknisk grund på instrumentet var målsättningen i Greta Erikssons pedagogik att låta varje student utvecklas på ett självständigt sätt. Hon underströk att hennes instruktioner var att se som goda råd – inte som order.

Under sin framgångsrika karriär erhöll Greta Eriksson en mängd priser och utmärkelser. Som första kvinna på musikområdet erhöll hon professors namn 1966. Redan 1963 hade hon dock valts in som ledamot i Musikaliska Akademin och 1974 utmärktes hon med kungliga Litteris et Artibus och kvällstidningen Aftonbladets Franz Berwaldspris. 1980 erhöll hon Svenska grammofonpriset för sin tolkning av Adolf Wiklunds andra pianokonsert och 1987 Medaljen för tonkonstens främjande av Musikaliska Akademien.

Sitt sista större framträdande hade Greta Eriksson 1995 med en egen pianoafton i Stockholms Konserthus. Efter en längre tids sjukdom avled Greta Eriksson 94 år gammal 2014. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.