Mary von Rosen var en svensk grevinna, verksam inom den högkyrkliga rörelsen inom Svenska kyrkan och grundare samt ledare av den kvinnliga grenen av Societas Sanctæ Birgittæ (SSB).

Mary von Rosen växte upp i en religiöst präglad miljö. Modern Huldine Fock intresserade sig för spiritism och var ordförande i Edelweissförbundet, ett spiritistiskt sällskap som ägnade sig åt seanser, bön och meditation. Förbundet hade grundats av Mary von Rosens mormor Hulda Beamish-Mosander. Efter moderns död 1931 övertog Mary von Rosen ordförandeskapet i detta sällskap, vilket 1920 förvärvat en fastighet i Stockholm. Här inreddes ett kapell, som 1935 invigdes av lundateologen och biskopen Gustaf Aulén. Bland medlemmarna fanns bland andra konstnären och teosofen Hilma af Klint, prinsessan Giesela zu Wied, hustrun till den tyska ministern i Stockholm prins Victor zu Wied, samt Mary von Rosens båda systrar Fanny von Wilamowitz Moellendorff och Carin von Kantzow. Den senare var från 1923 gift med den tyske flygaren och nationalsocialistiske politikern Hermann Göring, som vid flera tillfällen deltog i andakterna i kapellet. Han var också en ofta sedd gäst på Rockelstad även efter hustruns död 1931.

Mary von Rosen gifte sig 1905 med godsägaren, etnografen och forskningsresanden Eric von Rosen. Paret, som bosatte sig på slottet Rockelstad i Södermanland, fick sju barn, varav ett dog i späd ålder. Makarna von Rosen var aktiva i den högkyrkliga rörelsen inom Svenska kyrkan som började ta form i början av 1900-talet och de spelade en central roll vid tillkomsten av Societas Sanctæ Birgittæ (SSB). Initiativet till sällskapet utgick från ärkebiskop Nathan Söderblom, som var angelägen om att knyta arvet efter heliga Birgitta till Svenska kyrkan och dess teologiska tradition. I mars 1920 bildades SSB med Eric von Rosen som en av de stiftande ledamöterna. Det första mötet hölls på Rockelstad. I juni samma år samlades sällskapet till generalkapitel i Vadstena, där Mary von Rosen valdes till Moder Superior för sällskapets kvinnliga gren. Hon var också medlem i Birgittastiftelsen som grundades samma år i syfte att bevara och värna det birgittinska kulturarvet. I denna stiftelse var prins Eugen ordförande.

SSB blev aldrig någon större rörelse och omfattade i början av 1940-talet runt 150 medlemmar. Dess idéer kom dock att få betydelse för den liturgiska utvecklingen inom Svenska kyrkan. Inspirationen kom både från den anglikanska ”katolicerande” högkyrkligheten och direkt från den katolska kyrkan, och särskilt då från den liturgiska rörelsen i det katolska Tyskland. För Mary von Rosen var kontakten med den svenska katolska konvertiten Elisabeth Hesselblad, som var i färd med att grunda en ny gren av Birgittinorden, av avgörande betydelse. I samband med ett besök i Birgittahuset i Rom 1911 lärde hon och hennes make känna Elisabeth Hesselblad och det var mycket tack vare makarna von Rosen som Birgittinorden kunde återetableras i Sverige i början av 1920-talet.

Mary von Rosen såg det av henne ledda protestantiska systerskapet som ett slags tredje orden, ett lekmannasällskap knutet till Birgittinorden, och systrarna bar den birgittinska dräkten i samband med sina samlingar. Den högkyrkliga, katolicerande ritualismen väckte visst motstånd och protester ledde till att SSB inte alltid kunde hålla sina generalkapitel i klosterkyrkan i Vadstena. Mary von Rosen arbetade för att öka förståelsen för det katolska religiösa arvet och för att skingra de vid denna tid starka antikatolska stämningarna i landet.

Makarna von Rosen engagerade sig för ett närmande mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan i Sverige. Som ett led i denna strävan anordnades 1939 informella teologiska samtal mellan företrädare för den svenska högkyrkligheten, bland dem prästen Gunnar Rosendal, och katolska teologer. Vid denna tid markerade det katolska läroämbetet starkt sitt anspråk på att vara den enda sanna kyrkan och avvisade ekumeniska samtal som en väg att nå kristen enhet. Dessa samtal, vilka under de följande 15 åren fortsatte i Gunnar Rosendals regi, sågs från katolskt håll som ett led i den katolska missionen, medan Mary von Rosen och de högkyrkliga såg dem som en väg att nå ett katolskt erkännande av Svenska kyrkan som en fullvärdig kyrka.

En utgångspunkt var föreställningen att Svenska kyrkan liksom den anglikanska kyrkan hade apostolisk succession, alltså att vigningssuccessionen inte brutits i samband med reformationen. Denna föreställning spelade en viktig roll för Mary von Rosen. Tillsammans med Gisela zu Wied började hon efter det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933 att engagera sig för att den tyska evangeliska kyrkan skulle få apostolisk succession. Bakgrunden var att de protestantiska landskyrkorna i Tyskland sammanförts till en rikskyrka under ledning av Ludwig Müller, en av de ledande inom den regimtrogna tyskkristna rörelsen. Planen var att både en svensk och en anglikansk biskop skulle medverka vid dennes biskopsvigning och därmed förmedla apostolisk succession. Mary von Rosen lyckades intressera såväl Gustaf Aulén som sin svåger Hermann Göring, som nu blivit preussisk ministerpresident, för saken. Men genom ärkebiskop Erling Eidems ingripande rann denna plan ut i sanden. Mary von Rosens strävanden var i första hand religiöst betingade. För maken Eric von Rosen stod däremot politiken i fokus. Han ställde sig till en början positiv till nationalsocialismen och var med och bildade Nationalsocialistiska Blocket (NSB) 1933.

Mary von Rosen hade ett omfattande nätverk och utvecklade en mycket betydande korrespondens, vilken speglar hennes inflytande i kyrkliga kretsar. Hon anlitades som föredragshållare i kyrkliga ämnen och höll också radioandakter. Från 1940-talet började hon tillsammans med teologen och författaren Magda Wolter engagera sig för ett särskilt kvinnligt ämbete i kyrkan. Hon kan betecknas som en konservativ kvinnosakskvinna.

Mary von Rosen dog 1967.