Mathilda Langlet var författare och översättare, verksam under andra halvan av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Mathilda Langlet föddes 1832 på Dalarö som dotter till prosten Abraham Wilhelm Söderén och Clara Henrietta Landby. Hennes barndom tillbringades huvudsakligen på Turinge prästgård söder om Stockholm. Mathilda hjälpte sin far med predikningarna och fick en vårdad uppfostran i hemmet.

I tjugoårsåldern började Mathilda Langlet skriva små uppsatser och utförde översättningar från flera språk. Relativt sent, vid 32 års ålder, gifte hon sig 1864 med arkitekten Emil Langlet. Paret fick fyra söner och var bosatta i Stockholmstrakten samt några perioder i Malmö och Uppsala. Mest förknippas paret Langlet med herrgården Spetebyhall, belägen söder om Katrineholm, som Emil Langlet lät rita i fransk renässansstil och uppföra på 1870-talet. Emil Langlet är annars mest känd för att vara arkitekten bakom stortingsbyggnaden i Oslo och ett antal centralkyrkor.

De fyra sönerna föddes 1866—1872 och fick således delvis växa upp på Spetebyhall där Mathilda och hennes make drev ett litet lantbruk. Parallellt med gårdens och barnens skötsel utvecklade Mathilda Langlet sitt omfattande författarskap och översättningsarbete, vilket hjälpte till att dryga ut hushållskassan. Översättningarna gällde främst barnböcker, flickböcker och så kallade missromaner. Under åren 1863—1864 verkade hon även som redaktör för en tidstypisk publikation, Året om: läsning i den husliga kretsen, som vände sig till kultiverade kvinnor. Denna typ av familjetidskrift blev snart utkonkurrerad av Svenska Familj-Journalen där hon också var medarbetare.

Det var emellertid inom barn- och ungdomslitteraturen samt områdena huslig vård och uppfostran som Mathilda Langlet främst skulle verka. Bilderböcker, dikter och sagor flödade ur hennes penna under flera decennier 1870—1900. Exempelvis serien Mamma, tala om något roligt! Sagor och sannsagor för hem och skola utkom i delar 1895—1903. Flera texter i sådana samlingar var säkert bearbetningar från andra språk. Det kan vara svårt att avgöra vad som var hennes egna påfund och vad som hämtats från utländskt material. Mathilda Langlets egna barnböcker anknöt till den traditionella bilderboks- och sagostilen under sent 1800-tal. Någon större originalitet rörde det sig inte om. Hon hade näsa för att hitta ämnen som kunde locka till köp på den kommersiella marknaden — märk exempelvis titlarna Dockteatern i barnkammaren, 1890 och Färglådan: En rolig bok som äfven kan målas i, 1896.

Mathilda Langlet utvecklade även en egensinnig och självständig livssyn i ett antal rådgivnings- och etikettböcker under främst 1880-talet. Hon fronderade mot den radikala åttiotalismen genom en personlig konservatism som värnade om att kvinnan främst skulle verka inom hemmet i titlar som: Döttrar och mödrar: några ord till vårt lands qvinnor, 1885, Vi och våra söner: några ord om uppfostrans betydelse, 1887, Tidsströmningar belysta från hemmets härd, 1887, På egen hand: en bok för unga flickor, 1888, Ett eget hem: en bok för unga qvinnor, 1891 och Fin de siecle: några frågor för dagen med kritik framlagda, 1893. Hennes samhällssyn applåderades av det konservativa Sverige. Som tidsfenomen är dessa handböcker värda att utforskas och ställas i kontrast mot 1880-talets kvinnliga författare.

Mathilda Langlet publicerade sig också inom den framväxande bokgenren gällande hem och hushåll: Husmodern i staden och på landet: en fullständig handbok i hushållningens alla grenar, 1884, Konsten att spara: ett försök till belysning af några ekonomiska frågor, 1886, Vårt bohag; förteckning öfver alla inom ett hus förekommande artiklar till begagnande vid bosättning, brandförsäkring, bouppteckning, 1893, Iduns hjälpreda för hemmet, 1897—1912, och sist men inte minst Fru Langlets kokbok innehållande beskrifning på 1722 olika rätter, 1902. Husmodern i staden och på landet var ett opus på över tusen sidor som predikade renlighet, sparsamhet, flit och skönhetssinne. Mathilda Langlet såg det själv som sitt viktigaste verk.

I senare forskning har Mathilda Langlets åsikter om kvinnors klädedräkt blivit uppmärksammade. Henric Bagerius visar i Korsettkriget, 2019, att Mathilda Langlet i Döttrar och mödrar, 1885, som gavs ut några veckor före en omtalad reformdräktsbok, kritiserade den kvinnliga behagsjukan. Hon motarbetade ytligheten och grannlåten och tog avstånd från hur kvinnokroppen marterades av korsetter och snörliv. I Idun skrev hon en rad artiklar mot modeslaveriet, och förespråkade enkelhet i klädedräkten. Typiskt nog engagerade hon sig aldrig i Svenska Drägtreformföreningen. Mathilda Langlet var ingen föreningsmänniska, utan en husfru med bestämda och egensinniga principer för och uppfattningar om hur familjelivet skulle organiseras.

Mathilda Langlet avled 1904 på Spetebyhall. Hon ligger begravd på Lerbo kyrkogård utanför Katrineholm.