Mathilda Naumann var en av 1800-talets mer kända Lundakvinnor, verksam som författare under pseudonymen Sorella och aktiv i universitetskretsarnas sociala liv i Lund och i stadens fattigvård.
Mathilda Naumann föddes som Sofia Mathilda Jönsson i Lund 1827. Hennes mor Maria Elisabeth, född Backman, var bonddotter. Fadern Nils Jönsson var sadelmakare i Lund. Vid 21 års ålder gifte Mathilda sig med en elva år äldre släkting, Carl Fredrik Naumann, även han ur lantbrukarmiljö. Maken var läkare, professor i anatomi och rektor vid Lunds universitet 1860 —1861. Paret hade inga barn. De bodde på Stora Tomegatan 16 i Lund.
Mathilda Naumann beskrivs som en uppskattad sällskapsmänniska, vacker, älskvärd och vittert begåvad och en drivande kraft i ett litterärt-musikaliskt sällskap. Hon var en flitig ryttarinna och lär ha varit den första kvinnan i Lund som uppträdde i långbyxor och rökte cigarr. Hon var dessutom en av få kvinnor som ägnade sig åt skönlitterärt skrivande. En av hennes nära vänner var Ida Nilsson, professor Sven Nilssons dotter. Deras vänskap finns dokumenterad i en brevsamling där Mathilda Naumann undertecknar sig ”Mante” och Ida ”Fairy”. Ida Nilsson brevväxlade även med Fredrika Bremer.
Mathilda Naumann arbetade med ideellt välgörenhetsarbete i Lunds stad. Fruntimmersdirektionen för fattigskolan och Fruntimmersföreningen slogs samman under en period då Mathilda Naumann var sekreterare i båda. Hon var ordförande i Fruntimmersföreningen vars syfte var att hjälpa fattiga barn och deras föräldrar bland annat genom att inrätta en småbarnsskola för att fostra barnen till gudsfruktan, ordentlighet och sedlighet. Under en tid av svår arbetslöshet vid slutet av 1860-talet startade Mathilda Naumann en soppkokningsanstalt, en arbetsförmedling och en arbetsbyrå, där kvinnor mot ersättning sydde skjortor som därefter såldes. För tidens outbildade och omyndiga borgarkvinnor var välgörenhet och föreningsarbete accepterade och meningsfulla sysselsättningar utanför hemmet, ett slags emancipation.
Mathilda Naumann gav ut sin första novellsamling, Ur granskapets krönika. Teckningar af Sorella på Lars Johan Hiertas förlag 1872. Pseudonymen Sorella, som hon använde för denna och senare verk, är italienska för syster. Nio år senare, 1881, följdes debuten av Nya blad ur granskapets krönika. Vissa noveller publicerades i Sydsvenska Dagbladet och Tidskrift för hemmet. Båda samlingarna uppmärksammades med uppskattande recensioner i såväl lokal- som rikspress. Titlarna på novellsamlingarna leder tanken till Fredrika Bremer, som tidigare hade publicerat Teckningar utur hvardagslifvet, 1828—1831, och Nya teckningar ur hvardagslifvet, 1834—1848.
Författarens alter ego, en äldre ogift kvinna, inviterar en fiktiv lyssnare till sin bostad i Lund, som benämns ”den lilla staden”. I den första novellsamlingen skildrar berättaren sitt hem vid en liten gata, beskuggad av höga gamla lönnar med jublande fågelskaror och svala vindar. Avslutningen av Nya blad ur granskapets krönika är ett beklagande över att dessa kära, högresta lönnar har fallit för lönnmördarhand. I vissa partier tar den allvetande berättarrösten form av en månstråle, en vindpust eller en klädnad. Så skildras människoöden som utspelat sig i varierande sociala skikt. Främst berör de förhållanden i familjer, i sällskapslivet och mellan könen. Vanliga teman är kärlek, död, ont och gott, och ytlighet kontra innerlighet. Oftast är berättelserna skildrade ur kvinnans synvinkel. De kan till exempel skildra livet för en flicka som är för ful för att bli gift och som därför rådes att bli lärarinna. Berättaren ogillar ordet ”qvinnlig” som enligt tidens konvention står för ”ädel, blid, trånande och uppoffrande”. Markant är kritiken av uppblåsta män. Samtidigt är det självklart att kvinnans sfär är hemmet.
Berättarröstens reflexioner berör inte tidens lagstiftning på kvinnors område, såsom att en ogift kvinna från 1858 kunde begära att bli myndig vid 25 års ålder och att flickor från 1870 hade rätt att ta studentexamen. Inte heller verkar ens den novellsamling som kom 1881 påverkad av tidens radikala litterära strömningar.
Mathilda Naumann avled 1889, 62 år gammal, och är begravd tillsammans med sin make på Östra kyrkogården i Lund. Året efter hennes bortgång, vid evenemanget Nordisk fest för fädrens minne, blev hennes namn inristat på en av de bautastenar som påminde om bortgångna förtjänstfulla personer, en på den tiden ovanlig hedersbetygelse för en kvinna.
