Mathilde Wigert-Österlund var konstnär och författare, större delen av sitt liv verksam i Uppsala.

Mathilde Wigert-Österlund föddes 1873 som dotter till läroverkslektorn Oscar Wigert och författaren Inèz Wigert, född Backman. Fadern disputerade i moderna språk vid Uppsala universitet och blev läroverkslärare i Jönköping och Norrköping. Men sin huvudsakliga tjänstgöring gjorde Oscar Wigert vid Högre latinläroverket på Norrmalm i Stockholm. Förutom avhandlingen utgav Wigert ett flertal läroböcker i franska språket. Modern Inèz Backman började utbilda sig till telegrafist, ett vanligt kvinnoyrke, och verkade som lärare i Norrköping och Stockholm. Hon var till hälften fransyska och undervisade i och översatte från detta språk. Samtidigt utvecklade modern ett författarskap i den lättare skönlitterära genren, publicerat i tidningar och kalendrar.

När fadern 1885 fick tjänst vid läroverk i Stockholm flyttade familjen dit och Mathilde Wigert-Österlund började i Franska skolan. Den konstnärliga banan lockade. Hon kom in på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) 1890 och övergick 1896 till studier vid Kungliga akademien för de fria konsterna (Konstakademien). När Mathilde Wigert-Österlund tog sin examen vid Konstakademien 1903 förärades hon kanslersmedaljen för målningen Septemberlandskap. Bland samtida studiekamrater fanns exempelvis Ivar Arosenius och John Bauer.

Under sina studier träffade Mathilde Wigert-Österlund konstnären John Österlund och de gifte sig 1906. Som sig bör gjorde hon tillsammans med konstnärsvänner resor till Paris, Berlin, London, Holland och Belgien i början av seklet för att studera och utöva sitt måleri. Paret deltog i utställningar i Stockholm, Uppsala och Göteborg 1908 och 1909 och då tillsammans med bland andra Uppsalakonstnären Gusten Widerbäck. Mathilde Wigert-Österlund och hennes man hade nämligen flyttat till Uppsala 1908 och konstnärerna bosatte sig i Bruno Liljefors ateljé i Kvarnbo. Där trivdes de inte så bra och flyttade året därpå ut till kavaljersflygeln på Marielunds gård i Funbo utanför Uppsala.

Mathilde Wigert-Österlund var från 1910 aktiv i styrelsen för Föreningen Svenska konstnärinnor. När hon och maken 1915 flyttade till en villa på Geijersgatan 18 i Uppsala blev de centrala i stadens konstnärsliv. I hemmet umgicks man med konstnärer och akademiker såsom August Hahr och Ragnar Josephson och ingick i något man kan kalla en uppländsk guldålder inom bildkonsten. De ordnade även utställningar i hemmiljön. Paret deltog i en rad utställningar i Uppsala, Stockholm och Visby.

Maken John Österlund, som ursprungligen var bildkonstnär, ägnade sig alltmer åt konserveringsarbeten för medeltida kyrkor i Uppland och på Gotland enligt Sigurd Curmans nya principer. På grund av makens arbete med gotlandskyrkorna vistades paret ofta på Gotland och gotländska motiv förekom ofta i deras konst.

En händelse från barndomen kastade sin skugga över Mathilde Wigert-Österlunds liv. Hon bevistade som nyinflyttad till Stockholm 1885 tillsammans med modern och en moster Christina Nilssons sångframträdande från Grand Hotells balkong. Evenemanget samlade 50 000 personer och tumult uppstod som gjorde att folk trampades ner och arton personer omkom. Denna traumatiska händelse fick följdverkningar. Mathilde Wigert-Österlund plågades därefter av en svår dödsfobi, som utvecklades till psykisk ohälsa. I början av 1920-talet började sjukdomen ta herraväldet över hennes liv och krävde vård vid olika inrättningar. Periodvis var hon inlagd på Ulleråkers sjukhus med diagnosen schizofreni. Sjukdomen debuterade i samband med att hennes mor gick bort 1921.

Trots sjukdomsperioderna fortsatte Mathilde Wigert-Österlund att ställa ut under 1920-talet. Den största egna utställningen ägde rum på välrenommerade Gummesons konstgalleri i Stockholm 1928 med ett fyrtiotal dukar. Hennes oljemåleri tog inledningsvis intryck av tidens nationalromantiska stämningsmåleri med en diskret färgskala. Motivvalen var ovanligt nog ofta byggnader och arbetsplatser, grovt framställda. Med tiden präglades hennes konstverk alltmer av en ljus impressionistisk färgton.

Under sjukdomstiden övergav Mathilde Wigert-Österlund sitt måleri och skrev några böcker som hon gav ut på eget förlag. Vox från 1926 inleds med en monolog med döden och avslutas med en rad inlagor som hon ställde till kungen och regeringen i sin kamp för att förbättra de psykiskt sjukas villkor och förhållanden på hospitalen. Två delar så kallade novellänkar under titeln Vår herres dårar utkom 1930–1931. Hennes språkliga uttryck var kompromisslöst och allvarstyngt. Verken spreds i vänskapskretsen.

I samband med mentala kriser kom nya inre upplevelser att prägla motiven. Bibeln och kyrkliga miljöer fick ta plats och uttrycken blev visionära. Mathilde Wigert-Österlund uttryckte sig alltmer expressivt och känslomässigt. Denna förändring hade också en praktisk förklaring, eftersom hon under svårare sjukdomsperioder på vårdinrättningar blev fråntagen oljefärgerna som var hennes främsta uttrycksmedel. Vattenfärger kunde få användas. Hon ägnade sig därför mer åt andra material. Hon rev sönder textilier, siden, sammet och spetsar, som i en spröd färgmosaik bildade rutnät och galler sammansatta med glaspärlor och knappar.

Det mest kända verket från Mathilde Wigert-Österlunds senare period blev applikationsbonaden Den svarta kalken som konstnären skänkte till Uppsala domkyrka 1931. Uppsalabon Gunilla Lindberg, som var dotter till ringaråldermannen i Domkyrkan, minns hur hon ofta stötte ihop med Mathilde Wigert-Österlund i Domkyrkans närhet. Konstnären visade den unga flickan bonaden som hängde på en vägg i sakristian. Pärlorna i applikationen skulle symbolisera tårar. Det var verkligen smärtans svarta kalk. Senare sjukdomsperioder resulterade i papperskollage av tårtpapper, bibelsidor och fruktomslag.

Leif Nylén skrev i Arbetarbladet 1962 om hennes sjukdomskonst: ”En mental kris ledde den åldrade konstnärinnan mot nya gestaltningsformer, nya upplevelser krävde helt nya uttryck. Ofta med blad ur bibeln som grund målade och tecknade, klippte, rev och klistrade hon bilder där verkligheten förvandlats till mönster. Där glimmar och lyser en spröd färgmosaik. Över bildytan lägger hon emellertid spretande rutnät, galler som stänger henne ute från den gåtfullt lockande världen.”

I allmänhet hade Mathilde Wigert-Österlund svårt att göra sig av med sina verk som hon betraktade som uttryck för den egna andliga utvecklingen. Sammantaget skapade hon omkring 270 oljemålningar, samt flera kollage och bonader. Sista åren bodde hon och maken i en ateljévåning på Odensgatan i Uppsala. Efter Mathilde Wigert-Österlunds bortgång 1943 anordnades en minnesutställning av Upplands konstförening, 1954 – året efter makens död – uppmärksammades bägge makarna och senast 2009 kunde Mathilde Wigert-Österlunds konst beskådas på Uppsala konstmuseum.

Mathilde Wigert-Österlund avled våren 1943 och är begravd tillsammans med sin make på Gamla kyrkogården i Uppsala.