Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Helga Maria (Moa) Martinson

1890-11-021964-08-05

Författare, journalist

Moa Martinson är en Sveriges mest älskade och lästa författare och den enda kvinnan i 1930-talets våg av proletärmodernister.

Moa Martinson föddes 1890 av modern Kristina Swartz, en ogift 19-årig piga och sedermera fabriksarbeterska i Norrköping. Barndomen var brokig med boenden i olika fosterhem. När Moa Martinson var i sexårsåldern gifte modern om sig med trädgårdsarbetaren Alfred Karlsson. Familjen blev statare och flyttade ofta, hennes skolgång blev därefter. Om uppväxten har hon skrivit i den självbiografiska Mia-trilogin, Mor gifter sig, 1936, Kyrkbröllop, 1938, och Kungens rosor, 1939.

Moa Martinson utbildade sig till kallskänka men flyttade 1910 till torpet Johannesdal i Sorunda, Södermanland, när hon blev gravid. Under åren 1910–1916 fick hon fem söner med grundläggaren Karl Johansson: Olof, Tore, Erik, Knut och Manfred. Mannen missbrukade alkohol och var tidvis arbetslös, så hon fick uppbåda all sin uppfinningsrikedom för att kunna försörja sin familj. Den 18 november 1922 började hon att under signaturen ”Helga” eller ”H.J” medarbeta på den syndikalistiska dagstidningen Arbetarens kvinnosida ”Kvinnan och hemmet”, redigerad av Ottar, Elise Ottesen-Jensen, som också blev hennes nära vän.

År 1924 skrev Moa Martinson sin första roman, Pigmamma: roman ur arbetarkvinnornas värld. Den refuserades som bok, men gick som följetong vintern 1928 i anarkisttidningen Brand, där hon börjat skriva i april 1925. Vid denna tidpunkt drabbades hon av en fruktansvärd förlust när hennes två yngsta barn, Knut och Manfred, drunknade.

Den första artikeln under signaturen ”Moa”, ett namn som Moa Martinson hämtat från Johannes V. Jensens Jökeln: Myter om istiden och de första människorna, handlade om de arbetslösas hustrur. Den publicerades den 1 oktober 1927 i Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstads tidning Tidevarvet. År 1927 skrev hon även i tidningar som Templar-Kuriren, Nynäshamns-Posten och Arbetare-Kuriren. På den senares redaktion i Göteborg träffade hon sjömannen och luffarpoeten Harry Martinson samma år.

Moa Martinsons första make, Karl Johansson, begick självmord 14 januari 1928. En insamling till ”kamrat Helga” på initiativ av Brands chefredaktör C J Björklund, med namn som Elin Wägner, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Carl Lindhagen och Elise Ottosen-Jensen, inbringade den ansenliga summan 3 300 kronor. Det ledde till att Moa Martinson kunde friköpa sitt torp. Elin Wägner hjälpte henne till en skrivmaskinskurs och deltagande i Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstads vårkurs. I maj 1928 kom en förfrågan från Harry Martinson om han fick bo hos henne en tid för att skriva på sin debutdiktsamling Spökskepp. Den 14 år yngre Harry Martinson visade sig ha tbc och krävde vård. I oktober samma år skrev han: ”Jag lever i fritt äktenskap med en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till ej ens bland män.” Vintern 1929 fick Moa Martinson dock nervsammanbrott och sommaren tillbringades på kuranstalt, där hon också genomgick en abort. Den 3 oktober 1929 gifte hon sig med Harry Martinson.

Moa Martinsons torp blev nu samlingspunkt för unga manliga författare som Ivar Lo-Johansson, Erik Asklund och Artur Lundkvist. I dialog med de ungas, i Moa Martinsons tycke naiva, sexprimitivism tillkom nu hennes romandebut Kvinnor och äppelträd, 1933. Där individualiseras de manliga kollegernas opersonliga och sexuellt tillgängliga huldror, får en historia och ett öde som kompliceras av fattigdom, graviditeter, könssjukdomar, illegala aborter och misshandel. Romanen gestaltar med andra ord sexualiteten och dess verkningar, däribland en förlossning, ur arbetarkvinnors synvinkel. Den uppmärksammades mestadels negativt. Anders Österling gick åt Moa Martinson värst när han i Svenska Dagbladet jämförde Kvinnor och äppelträd med Harry Martinsons Kap farväl och Vilhelm Mobergs Mans kvinna och fann att Kvinnor och äppelträd präglades av en ”atmosfär, mättad av elände, skvaller och drift” och att ”underlivssynpunkten dominerar”. Idag kan vi se hur konsekvent Moa Martinson anlade en sådan ”underlivssynpunkt” på sitt unika stoff som den enda möjligheten att kunna skildra arbetarkvinnans sanna men glömda historia. Redan i Kvinnor och äppelträd reses runstenen över kvinnokroppen. Denna kropp talar med kluven tunga: i spänningen mellan (den manligt kodade) sexualiteten som drift och (den kvinnligt kodade) sexualiteten som fortplantning och subjektivt upplevt begär växer den sexuella kod fram som man kan följa i hennes tidiga verk. Sammantagen framställer hela Moa Martinsons trettiotalsproduktion för första gången i vår litteratur problemet med kvinnokroppens förtigna erfarenheter. Därigenom förnyar hon själva den svenska prosan genom att finna ett språk för vad som legat fördolt i realismens och modernismens döda vinkel.

Någon effekt hade Moa Martinsons komplexa kvinnogestalter också på de manliga trettiotalisternas vidare litterära utveckling. Det är bland annat Ivar Lo-Johanssons Rya-Rya i Bara en mor, 1939, och Vilhelm Mobergs Kristina i utvandrarserien exempel på.

Flera recensenter antog att Moa Martinson hade fått skrivhjälp av sin make, ett påstående som cementerats i litteraturhistorien. I tiden var dock författarparet Martinson hyllade med dubbelintervjuer i Idun och Stockholms-Tidningen. I augusti 1934 for de som svenska delegater till den internationella författarkongressen i Moskva, där Maksim Gorkij proklamerade författaren som ”själens ingenjör”. Väl hemkommen rymde Harry Martinson, som blivit deprimerad under arbetet med de självbiografiska romanerna Nässlorna blomma och Vägen ut. Ännu en rymning 1935 gav eko i offentligheten, då Moa Martinson efterlyste sin make i radio. Den 30 juni 1939 lämnade Harry Martinson henne för gott.

”Denna bok har jag suttit nere i helvetet och skrivit med maskin, papper, händer och allt”, skrev Moa Martinson till sin förläggare om Vägen under stjärnorna, 1940. Det är första delen i Östgötaeposet, följt av Brandliljor, 1949, och Livets fest, 1949. Trilogin gestaltar genom en släkt industrialiseringens inverkan på agrarsamhället.

Det fanns dock ett liv efter Harry, då Moa Martinson blev Moa med svenska folket, inte minst tack vare Folket i Bilds billighetsutgåvor av romaner som såldes för en krona styck på arbetsplatserna. Hon fick nya vänner som Alice Lyttkens, Hjalmar Gullberg och, från 1944, Karl Gerhard, med vilken hon under 1950-talet turnerade i folkparkerna. År 1943 erhöll hon Samfundet De Nios stora pris. Litterärt förnyade hon sig nu genom sin Betty-tetralogi (Den osynlige älskaren, 1943, Du är den enda, 1952, Klockorna vid sidenvägen, 1957, och Hemligheten, 1959), där hon experimenterar med inre monolog på ett stoff inspirerat av hennes första år på torpet med en våldsam make och små barn.

I samband med att Harry Martinson 1949 blev invald i Svenska Akademien (som Elin Wägners efterträdare), blev Moa Martinsons betydelse för hans utveckling beskriven av Lars Ulvenstam som ett ”hårt och smärtsamt störningsmoment”, vilket sårade henne. Genmälet kom i samlingen Jag möter en diktare, 1950. Sista kapitlet heter ”Nittonhundratjugosju” och beskriver ömsint hennes första möten med den magre och hostande luffarpoeten.

Moa Martinson dog 5 augusti 1964. Henne grav finns på kyrkogården i Sorunda.


Ebba Witt-Brattström



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Helga Maria (Moa) Martinson, www.skbl.se/sv/artikel/MoaMartinson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Ebba Witt-Brattström), hämtad 2018-12-18.




Övriga namn

    Gift: Johansson
    Flicknamn: Swartz


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Kristina Swartz
  • Far: Okänd
  • Make: Karl Johansson
fler...


Utbildning

  • Folkskola, : Skiftande folkskolor, bl a Holmstad skola, Eliantorps folkskola
  • Yrkesutbildning, : Utbildning till kallskänka


Verksamhet

  • Yrke: Journalist, Arbetaren, Tidevarvet, Brand, Templar-Kuriren, Arbetare-Kuriren m fl
  • Yrke: Författare, föreläsare, skribent, samhällsdebattör


Kontakter

  • Vän: Elise Ottesen-Jensen
  • Kollega: Elly Jannes
  • Kollega: Ivar Lo-Johansson
fler...


Organisationer

  • Lokala Samorganisationen (LS)
    Sekreterare, lokalorganisationen i Sorunda/Ösmo


Bostadsorter

  • Födelseort: Linköping
  • Sorunda
  • Dödsort: Sorunda


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Engman, Kerstin, Moa Martinson: ordet och kärleken. Studiehandledning, Brevskolan, Stockholm, 1990

  • Witt-Brattström, Ebba, Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet, Norstedt, Diss. Stockholm : Univ.,Stockholm, 1988



Vidare referenser