Elisabet Dillner var sjuksköterska och rektor vid Uppsala Sjuksköterskehems sjuksköterskeskola. Utöver insatser för att modernisera sjuksköterskeutbildningen hade hon ett stort intresse för sjukvårdens och medicinens historia och initierade ett medicinhistoriskt museum i Uppsala.
Elisabet Dillner föddes 28 augusti 1895 på Karlbergs slott, i Solna. Hennes far, Bror Herman Dillner var officer vid den kungliga krigshögskolan. Modern Anna Wilhelmina Elisabet Odelberg var född på Flemingsbergs gård i södra Stockholm och kom liksom fadern från högreståndsmiljö. I familjen fanns även de tre syskonen Maria, Rut och Johannes. Elisabet Dillners föräldrar var typiska representanter för 1800-talets socialt engagerade borgarklass. De var engagerade i väckelserörelsen och deltog i ett omfattande filantropiskt arbete. Familjelivet var händelserikt och levdes ståndsmässigt. Bland annat gästade man ofta prins Oscar Bernadotte, ”läsarprinsen” på Malmsjö säteri i Sörmland.
Som officersbarn flyttade Elisabet Dillner ofta, och hon fick gå i flera olika skolor. Under 1910-talet gick hon två år i Brummerska skolan, och fyra år i Wallinska skolan, som var ett latingymnasium för flickor. Där tog hon studenten 1916. Därefter började hon sjuksköterskeutbildningen på Röda korsets sjuksköterskeskola (nuvarande Röda Korsets Högskola) och tog examen 1921. Efter några års vikariat blev hon 1924 avdelningssköterska på Sabbatsbergs sjukhus och 1926 instruktionssköterska vid Stiftelsen Rödakorshemmet. År 1935 tillträdde hon tjänsten som föreståndare, senare rektor, vid Uppsala Sjuksköterskehems sjuksköterskeskola.
Som rektor ansvarade Elisabet Dillner för ekonomi, utbildnings- och personalfrågor. Under 1930- och 1940-talen arbetade hon med den utbildningsplan som fordrades för att få statligt godkännande av utbildningen. År 1946 tillsattes för ändamålet en kommitté under generaldirektör Axel Höijer med Elisabet Dillner och Lisa Thomson från S:t Eriks sjuksköterskeskola som sjuksköterskornas representanter. Stora förändringar genomfördes: undervisningen blev drygt treårig, obligatorisk provtid för elever liksom obligatoriska prov infördes, teoretisk och praktisk undervisning varvades och specialistutbildningar tillkom. Elisabet Dillners arbetsbörda var stor men hon åtog sig trots det flera politiska uppdrag. Hon var aktiv medlem i Högerpartiet, ledamot i hälso- och sjukvårdsberedningen, och ledamot i kyrkofullmäktige och kyrkorådet i Uppsala domkyrkoförsamling. Hon skrev också böckerna Sjuksköterskeutbildningen inom svenska Röda Korset, 1934, och Åtta decennier och en del år därtill, 1948, som behandlar sjukvårdens historia.
Elisabet Dillner var den obestridliga ledaren för sjuksköterskeutbildningen. Med självklar auktoritet var hon värd vid sjuksköterskeskolans största evenemang; invigningen i yrket i Uppsala domkyrka, då kungligheter, landshövdingar, politiker, präster och elevernas familjer deltog. Till vardags utförde hon det hon såg som sin stora uppgift: att undervisa och fostra eleverna till kompetenta sjuksköterskor och dugliga samhällsmedborgare. Elisabet Dillner var sträng i sina krav på kunskap, lydnad och disciplin.
Elisabet Dillner hade stort intresse för medicinens och sjukvårdens historia. Hon undervisade i ämnet och samlade en stor mängd föremål, som hon 1962 donerade till sjuksköterskeskolan. Ett museum inrättades där och invigdes 1964. Till samlingen hörde trycksaker och böcker från 1600- och 1700-talen. Elisabet Dillner önskade att donationen skulle vara till hjälp i undervisning och forskning inom området. Samlingen finns idag på Medicinhistoriska museet i Uppsala och ägs av Uppsala universitet.
Elisabet Dillner gifte sig inte. Vid sekelskiftet 1900 var äktenskap för sjuksköterskor närmast otänkbart. Trots att de formella hindren var undanröjda när 1930-talet hade passerat kvarstod hon som ogift. Hon bodde hela yrkeslivet i en dubblett på sjuksköterskeskolan. Det hade säkert många olägenheter men också klara fördelar. Tvätt och städning ordnades nästan omärkligt. Mat serverades i skolans matsal, självklart också för hennes många gäster. Som vilken man som helst kunde hon gå in för karriären.
Vid årsskiftet 1954/1955 gick Elisabet Dillner i pension och flyttade till egen bostad på Gejersgatan 12. Hälsan sviktade men hon fick tid att ordna och katalogisera föremålssamlingen och publicera resultat som blivit liggande. Hon hade en omfattande brevväxling med andra samlare runt om i världen.
Den 31 maj 1961 promoverades Elisabet Dillner, som den första sjuksköterskan i Norden, till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Den medicinska fakulteten uppmärksammade hennes insatser för svensk sjuksköterskeutbildning och hennes kulturhistoriskt betydelsefulla arbete i sjukvårdens och medicinens historia. Hon fick en rad utmärkelser, bland andra Svenska Röda Korsets förtjänstmedalj i silver, Florence Nightingale-medaljen och Samlarförbundet Nordstjärnans förtjänstmedalj i guld. Hon kallades 1945 till ledamot av Upsala Läkareförening för sina insatser som sjukvårdshistorisk forskare och skribent.
Elisabet Dillner avled den 3 augusti 1971. Hon jordfästes av ärkebiskop emeritus Gunnar Hultgren i Uppsala domkyrka och begravdes i familjegraven i Solna.
