Nanny Fröman var den första kvinnan att disputera i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hon var också populärvetenskaplig skribent som synliggjorde kvinnliga forskares situation vid universiteten.

Nanny Fröman föddes 1922 som dotter till byggmästaren Johan Bernhard Verner Johansson och hans hustru Beda Johansson i Prästholmen, Råneå socken i Norrbottens län. Nanny Fröman växte upp längs Råneälvens södra sida i ett enkelt hem utan tillgång till bibliotek, skolor eller kulturscener. Därför var det en stor sak när Nanny Fröman blev handplockad av bygdens lärare för att få gå i den nyinrättade högre folkskolan i Råneå, en mil från familjehemmet. På avslutningsdagen i folkskolan uppmuntrade en av lärarna den då 13-åriga Nanny Fröman att fortsätta studera med studentexamen som mål.

Nanny Fröman tog därefter realexamen som privatist i Boden. Lärarens ord om att inte ge upp studierna fanns kvar i minnet. Efter realexamen cyklade därför Nanny Fröman fem mil till närmaste läroverk för att anmäla sig till realgymnasium med naturvetenskaplig inriktning. Anledningen till att Nanny Fröman valde naturvetenskaplig inriktning, trots att hon var mycket intresserad av språk, var att den var 2-årig och den språkliga linjen var 3-årig. Kostnaden för en 3-årig gymnasieutbildning var för stor och det gjorde valet lätt. Tack vare uppmuntran och stöd fick Nanny Fröman direkt efter studenten 1943 ett treårigt stipendium som möjliggjorde fortsatta studier vid Uppsala universitet.

Nanny Fröman tog sig an studentlivet och studierna med stort intresse. Det främmande akademiska språket och kamraternas kulturella bildning från både hem- och skolmiljö överrumplade henne. Hon konstaterade dock snart att det också gav möjlighet till iakttagelse och reflektion över sin egen uppfattning av bildning och akademisk lärdom: boklig bildning är varken en garanti eller förutsättning för reflektionsförmåga. Nanny Fröman började studera kemi men längtan till språkstudier fanns kvar och hon tog därför även upp studier i ryska. Efter studier i kemi och ryska fortsatte hon att studera matematik, fysik och teoretisk fysik. Hon tog sedan filosofie kandidatexamen 1948 och filosofie magisterexamen 1949.

År 1947 gifte sig Nanny Fröman med Bernhard Nilsson, ett äktenskap som skulle hålla fram till 1958. Sonen Nils Gunnar föddes 1950, vilket gjorde att Nanny Fröman bytte studier mot hemarbete. Hon lade emellertid inte studierna på hyllan utan försökte så gott hon kunde läsa teoretisk fysik vid sidan av sysslorna i hemmet. År 1953 tenterade hon upp tre betyg och blev erbjuden en ny amanuenstjänst i teoretisk fysik av professor Ivar Waller. Tre år senare, 1956 tog Nanny Fröman filosofie licentiatexamen med en uppsats om röntgenstrålars spridning i kristaller. Året efter publicerade hon en studie om röntgenkristallografi som fortfarande citeras som ett standardverk på området.

Det var framförallt under licentiatperioden som Nanny Fröman började uppfatta kollegors missnöje att ha en kvinnlig kollega, hyllade forskningsinsatser till trots. Under den tiden accepterade hon det som naturens gång men kom senare genom kvinnorörelsen att förstå den diskriminering hon fått utstå när hon kom i kontakt med andra kvinnors upplevelser, både utanför och inom akademien. Det manliga kollegiala missnöjet utkristalliserades på Nanny Frömans självaste doktorsdisputationsdag tio år senare, 1966.

År 1959 gifte Nanny Fröman om sig med kollegan och samarbetspartnern Per Olof (Olle) Fröman. Deras samarbete kom under åren att utvecklas till ett längre och mer omfattande projekt inom området kvantmekaniska beräkningar. Efter flera års samarbete publicerade de 1965 monografin JWKB Approximations. Detta nydanande och betydelsefulla verk kom fort att räknas som ett av standardverken på området eftersom Nanny och Per Olof Fröman presenterade en ny systematisk lösning för att uppskatta fel i beräknade approximationer: kontroversiella frågor som diskuterades kunde tack vare deras approximationsmetod nu lösas. Året efter publikationen publicerade Nanny Fröman själv ett arbete där hon vidareutvecklade metoden och tillämpade den på olika modellproblem inom fysiken. Artikeln hyllades och metoden kom att tillämpas brett på fältet, främst inom kvantmekaniken. Monografin, den vidareutvecklande artikeln samt tre andra artiklar blev sedan grunden för Nanny Frömans doktorsavhandling som lades fram den 9 maj 1966.

Under disputationen blev Nanny Fröman påhoppad av en så kallad extraopponent. Efter att huvudopponenten var klar med sin utfrågning, och ordet lämnades fritt till publiken riktades hård kritik mot avhandlingen. Extraopponenten Per-Olov Löwdin, professor och prefekt vid samma institution som Nanny Fröman var verksam vid, var tydligt oinsatt i ämnet och var främst upprörd över hur hon vågade kritisera stora manliga internationella forskare genom sitt resultat i avhandlingen. Han ansåg att avhandlingen både skadade universitetets anseende och viktigt internationellt arbete på grund av sin karaktär och omognad. Avhandlingen fick dock högsta betyg och därmed blev Nanny Fröman den första kvinnan att disputera i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Per-Olov Löwdin skulle dock försvåra situationen innan betyget helt och fullt var klart. Han hade ett stort nätverk och kom att rekrytera vänner inom akademin för att höja sina röster gällande avhandlingens och doktorandens karaktär. När sektionen sammanträdde för att diskutera betyget var han dock den ende som ville ge avhandlingen ett lägre betyg. På promotionsdagen den 31 maj, efter flera veckors turbulens, kunde Nanny Fröman med utmärkt beröm titulera sig doktor.

Nanny Fröman fortsatte sin karriär vid institutionen, och blev docent redan 1967 och var professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet 1987–1989. Hon fortsatte att forska tillsammans med Per Olof Fröman vilket resulterade i ytterligare två monografier Phase-Integral Method: Allowing Nearlying Transition Points, 1995, på förlaget Springer och Physical Problems Solved by the Phase-Integral Method, 2002, på Cambridge University Press. Utöver dessa två verk har hon författat samt medförfattat runt 75 artiklar i olika internationella tidskrifter. Under deras tid på institutionen byggde makarna även upp en modern och högt ansedd grundutbildning och forskarutbildning i teoretisk fysik.

Nanny Fröman blev under 1980-talet medlem i Kvinnliga akademikers förening (KAF) där hon var aktiv. Hon belönades 1981 av regeringen med professors namn för sina utomordentliga insatser inom forskningen och fick 2005 även Gustaf Adolfsmedaljen. Nanny Fröman valdes även in som ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1982 samt ledamot av Österreichische Akademie der Wissenschaften 1990.

Utöver den naturvetenskapliga forskningen fick Nanny Fröman utrymme för sitt språk- och litteraturintresse genom att både skriva och översätta. Hon översatte ryska och franska texter, och skrev flertalet populärvetenskapliga texter i bland annat Svenska Dagbladet om Marie Curie och Albert Einstein. Hon ville både tillgängliggöra vetenskap för allmänheten men också synliggöra kvinnliga forskares situation vid universiteten genom historien. I antologin Förbjuden frukt på kunskapens träd: Kvinnliga akademiker under 100 år, 2004, bidrog Nanny Fröman både med en text om Marie Curie och Nobelpriset 1911 samt en text om sina egna erfarenheter som kvinnlig forskare.

Efter makens bortgång 2007 fortsatte Nanny Fröman sitt aktiva liv vid universitetet, vilket fortlöpte en bra bit efter pensionsålder. Hon avled 2013 i Uppsala, och hennes stoft vilar i minneslunden på Uppsala gamla kyrkogård.