Nina Einhorn var läkare och forskare inom gynekologisk onkologi.
Nina Einhorn, född Rajmic, föddes den 14 februari 1925 i den polska staden Łódź. Hon tillhörde en judisk familj, var dotter till ekonomen Artur Rajmic och hans hustru Fanja, född Portnoj-Wygodzki, och syster till juristen Rudolf Rajmic. Moderns släktingar, som kom från den ryska staden Bialystok, hade emigrerat till USA 1912, och sommaren 1937 reste därför Nina Einhorn med sin mor för att besöka släkten i New York. Fanjas far blev under besöket svårt sjuk vilket föranledde dem att stanna kvar, och dottern sattes i skola på Manhattan. De förblev i USA i ett år, men valde efter morfaderns död, trots spänningarna och den ökande antisemitismen i Europa, att återvända till Polen sommaren 1938. Ett år senare bröt kriget ut.
Efter fem månader i Łódź flyttade familjen Rajmic i februari 1940 till Warszawa för att undgå att tvingas in i Łódź judiska getto. I november samma år upprättades ett getto också i Warszawa, och familjen flyttade då med hela faderns närmaste släkt in i en lägenhet alldeles innanför gettomurarna. Nina Einhorn, som fortsatt att studera i de privat upprättade studiemiljöerna i Warszawa, började nu studera på ett hemligt kemiskt gymnasium i gettot. Hon tog studenten i juli 1942, strax innan deportationerna till utrotningslägret Treblinka inleddes.
I och med att deportationerna påbörjades, och gettot tömdes, fanns en enda möjlighet att stanna kvar: slavarbete, framför allt i de tyska fabrikerna inom gettoområdet. Mor och dotter fick arbete på textilfabriken Schultz, medan brodern fick arbete på Toebbensfabriken, och fadern varje dag togs till byggen utanför murarna. Resten av släkten försvann en efter en till förintelselägren.
När det judiska upproret inleddes i april 1943 ledde detta till strider i gettot, och en upplösning av de kvarvarande strukturerna. Nu lyckades Rudolf muta en tysk soldat att gömma systern på en sjukhustransport som skulle lämna gettot. Väl utanför lyckades hon genom en kontakt i Warszawa hitta ett kortvarigt gömställe. Under tiden lyckades Rudolf smuggla ut även Fanja och sig själv, men transporten som skulle föra ut Artur stoppades, och Artur transporterades till koncentrationslägret Majdanek, där han av allt att döma mördades i gaskamrarna, senast hösten 1943.
Efter flera försök att hitta nya gömställen lyckades Nina Einhorn och brodern Rudolf bli inhysta hos en familj i en villa utanför staden, medan Fanja fick plats i en lägenhet invid myntverket i Gamla stan. När den polska motståndsrörelsen den 1 augusti 1944 inledde sitt uppror mot den tyska armén, blev de centrala delarna av Warszawa en krigsskådeplats. Fanja beslutade sig för att försöka ta sig till sina barn i förorten, och gav sig av från sitt gömställe. Hon hann bara ett par kvarter innan hon på grund av bombardemanget var tvungen att söka skydd i en kyrka, Jungfru Marias bebådelsekyrka, tillsammans med omkring fyrahundra människor. Den 29 augusti omringade tyskarna kyrkan, och slängde in brandbomber. Samtliga i kyrkan dödades.
Under slutstriderna i Warszawa gav sig stora delar av civilbefolkningen ut på landsbygden, även så den familj Nina Einhorn och brodern bodde hos, och de följde med. De begav sig till en liten by, Krupia Wólka, där de stannade i fem månader, tills den sovjetiska armén tog sig över floden Wisła, och besegrade tyskarna, i januari 1945. Först då fick syskonen reda på vad som hänt deras mor.
Efter kriget tog sig Nina Einhorn och hennes bror tillbaka till hemstaden Łódź, där deras lägenhet stod tom. De var de enda överlevande inom familjen och den närmaste släkten. Rudolf, som innan kriget utbildat sig till jurist, återvände nu till universitetet. Även Nina Einhorn visste vad hon ville göra. Hennes mor Fanja hade som ung börjat studera medicin, en yrkesbana hon gav upp när hon blev gravid och gifte sig. Ända sedan hon var liten flicka hade Nina Einhorn vetat att även hon ville bli läkare, och den ambitionen hade hon aldrig gett upp. ”Jag samlade ihop alla mina dokument och åkte till Warszawa”, mindes hon. ”Ministerierna hade öppnats, och jag hoppades kunna hitta något bevis på att jag avslutat Centnerszwers gymnasieskola i gettot. Att jag hade tagit studenten.” Hon fick det eftertraktade intyget, och med detta sökte hon till läkarutbildningen vid Łódź medicinska fakultet, och blev antagen.
En dag, på ett inledande studentgruppsmöte för de få överlevande judarna på universitetet, mötte hon för första gången sin blivande make, Jerzy Einhorn, som med sin familj överlevt kriget i den sydpolska staden Częstochowa, och det närliggande koncentrationslägret Hasag-Pelcery. Då laboratorieresurserna var bristfälliga efter kriget, inbjöds sommaren 1946 läkarstudenterna i Łódź att göra laborationer vid Köpenhamns universitet. Nina och Jerzy Einhorn beviljades att resa dit. Under vistelsen i Köpenhamn fick de besked om att det skett en pogrom mot judar i den polska staden Kielce, genomförd av polsk milis och soldater, och att 42 människor mördats. Båda avråddes från att åka hem. De beslutade sig tillsammans med två andra judiska studenter, Helena Zymler och Toska Roller, för att försöka stanna i Köpenhamn. När de under en studentutflykt till Helsingör kontaktade matematikprofessorn Harald Bohr (bror till Nobelpristagaren Niels Bohr) fick de emellertid av honom höra att det var svårt att få uppehållstillstånd i Danmark. Bohr nickade i stället över sundet, mot Helsinborg, och sa: ”Es ist nur ein Katzensprung”.
De fyra studenterna bestämde sig sålunda för att fly till Sverige. Här fick de efter många turer flyktingstatus. Men när de ansökte om att få återuppta sina medicinska studier fick de avslag. Till slut släpptes de in som extrastudenter vid medicinska fakulteten i Uppsala, fick närvara vid föreläsningar och göra tentamina, men blev inte formellt antagna. När de kom till medicinterminen avvisades de av institutionschefen, professor Erik Ask-Upmark. De tvingades därför flytta till Stockholm, där de fick fortsätta sina studier vid Karolinska Institutet.
Nina och Jerzy Einhorn gifte sig 1949, och fick 1954 dottern Lena och 1955 sonen Stefan. Samma år erhöll de, efter nio år i Sverige, svenskt medborgarskap.
Nina Einhorn hade tidigt börjat intressera sig för kvinnosjukdomar, och när hon 1955 avlade sin medicine licentiatexamen hade hon redan börjat arbeta som gynekolog och obstetriker på Södra BB i Stockholm, där hon sedan tjänstgjorde i flera år. Med tiden kom hon att intressera sig alltmer för gynekologiska tumörsjukdomar, och 1964 fick hon en tjänst på Radiumhemmets gynekologiska klinik. Under en kort period, hösten 1968 till våren 1969, arbetade hon som forskare och läkare vid Kenyatta National Hospital i Nairobi, Kenya, där bland annat Jerzy Einhorn just upprättat en radioterapiklinik, den första i Östafrika. Hon hade redan då inlett sitt arbete på en doktorsavhandling över effekterna av radioterapi på immunsvaret. En del av forskningen kom hon att bedriva under tiden i Nairobi. I september 1971 disputerade Nina Einhorn vid Karolinska Institutet, och 1972 blev hon docent. Hon fortsatte att arbeta vid den gynekologiska kliniken vid Radiumhemmet, och blev 1986 dess chef. Hon tjänstgjorde där fram till sin pensionering.
Nina Einhorn var en hängiven kliniker, som trivdes bäst när hon fick arbeta med patienter. Om hon någon gång fick frågan om det inte var svårt att arbeta så nära människor som hon inte alltid kunde rädda brukade hon svara: ”Men jag vet deras utgångsläge. Utan det arbete vi gör hade deras chanser att överleva varit ännu mindre.” Hon var utrustad med den perfekta empatiska balans som krävs av en kliniker som ständigt befinner sig nära svårt sjuka patienter.
Men hon var också hängiven sin forskning, med ett stort fokus på äggstockscancer. Hon var med i ledningen för många nationella och internationella arbetsgrupper, var ordförande i Swedish Co-operative Ovarian Cancer Study Group, och 1989—1991 ordförande i International Gynecological Cancer Society. Nina Einhorn var en aktiv forskare som publicerade över 300 arbeten, och fick flera internationella utmärkelser, bland annat blev hon vald till hedersledamot i American College of Radiology och i Radiological Society of North America.
Även efter pensioneringen fortsatte Nina Einhorn att arbeta med oförminskad styrka som forskare och organisatör. Hon var från 1997 ordförande i Cancerföreningens i Stockholm vetenskapliga nämnd, och starkt engagerad i bildandet av patientorganisationen Gyn-Cancerföreningen i Stockholm, för att bara nämna några exempel. Hon var också djupt involverad i det judiska livet, och verkade under en period som ordförande i Keren Hayesod, Förenade Israelinsamlingen, till förmån för judiska flyktingar från forna Sovjetunionen.
I augusti 1999 diagnosticerades Nina Einhorn med bröstcancer, dagen innan hennes make diagnosticerades med leukemi. Han levde endast åtta månader till, men hon fortsatte, trots sin egen sjukdom, att försöka ha ett aktivt liv, med fortsatt forskning, och stort umgänge. ”Jag är en social varelse”, brukade hon säga, och vänskap var ett sätt för henne att bemästra sorg och smärta, men också att uttrycka sin starka livsglädje. Under hela sitt liv var hon känd som den sociala motorn i nästan alla sammanhang där hon befann sig – både i arbetslivet och privat.
Den 10 maj 2002 avled Nina Einhorn i Stockholm, 77 år gammal.
År 2005 beskrevs hennes liv under kriget i filmen Ninas resa, som vann två Guldbaggar det året. Boken Ninas resa, som gavs ut några månader tidigare, fick samma år Augustpriset för årets fackbok.
År 2016 beslutade Stockholms stad att ge en gata i den nya stadsdelen Hagastaden namnet Nina Einhorns gata.
