Nina Langlet var en rysk-svensk musik- och språkpedagog, föredragshållare, författare och humanitär hjälparbetare. Hon är mest känd för att tillsammans med sin make Valdemar Langlet och Raoul Wallenberg ha genomfört räddningsaktioner i andra världskrigets Budapest.
Nina Langlet föddes i Odessa 1896, och växte upp tillsammans med sin bror och syster under hårda och oroliga tider i Sankt Petersburg. Fadern hette Nikolaj Afrikanovitj von Borovko och modern Antonina Tjajkovskaja. Den unga Nina Langlet studerade musik i Charkov och Moskva. Vid faderns frånfälle fick familjen dock ekonomiska svårigheter, och hon tvingades avbryta sina studier. Under sin andra resa i Ryssland sökte Valdemar Langlet upp familjen von Borovko i Moskva. Han hade på sina tidigare resor i Ryssland blivit bekant med dem. De, liksom han, var språkbegåvade och ägnade sig åt esperanto. Då han insåg deras svåra situation, frågade han hur han bäst kunde hjälpa till, och modern föreslog att han skulle ta med sig Nina Langlet till Sverige under ett år och låta henne avsluta sina studier.
Så skedde och Nina Langlet blev kvar i Sverige. Hon var en tid lärare på Klosters röstskola i Småland och höll även kurser i ryska språket. År 1924 gjorde hon en sångturné med bland annat folkvisor som hon själv nedtecknat på Krim och som Valdemar Langlet översatt till svenska. Den 10 mars 1925 gifte hon sig med Valdemar. Efter att ha stridit mot bolsjevikerna, kom Nina Langlets bror Boris till Sverige och bodde en tid tillsammans med dem. Liksom sin syster var han pianist och gav konserter. Men detta fick ett tragiskt slut år 1929. På grund av olycklig kärlek sköt han sig i huvudet på Valla station, belägen nära sommarstugan, Solbacken, intill Valdemars barndomshem i Lerbo utanför Katrineholm.
År 1930 åkte Valdemar och Nina Langlet till Jugoslavien, där de reste runt i två år. De kom sedan till Ungern 1932 och slog sig ner i Budapest, där de trivdes och fick många bekanta. Valdemar Langlet översatte svenska och ungerska böcker. Efter en tid blev han universitetslektor i svenska språket och även kulturattaché vid svenska beskickningen. Nina Langlet arbetade som pianolärare och deltog i konserter. De levde ett socialt liv och anordnade kulturella sammankomster. Då kronprinsessan Louise besökte Ungern 1936 stod de för alla arrangemang och inledde en varaktig bekantskap med henne. I början av kriget ordnade de en stor konsert på svenska beskickningen med framstående svenska och ungerska musiker.
Den 19 mars 1944 marscherade tyskarna in i Ungern och nazisternas systematiska folkmord tog sin början där. Valdemar och Nina Langlet hade länge sett hur antisemitismen trappades upp. Nu sattes deportationerna igång. Flera fick gömma sig hemma hos dem. Då Valdemar själv fått möta det första ögonvittnet som rymt från förintelselägret i Auschwitz, och rapporterat till Sverige utan att bli trodd, kände de båda att de måste försöka göra något. Enligt brev från Nina Lanlget till Folke Bernadotte var det hon som först framförde tanken på en svensk hjälpaktion.
Då det visat sig omöjligt för Bernadotte att komma till Ungern blev Valdemar Langlet i början av maj 1944 utsedd till delegat för Svenska Röda Korset (SRK) i Ungern. Han var då 72 år gammal, men tog sig an detta projekt trots mångas tvivel och misstro. Tillsammans med Nina Langlet skapade han på kort tid en omfattande SRK-aktion. Valdemar skötte huvudsakligen myndighetskontakter, samarbetet med olika religiösa samfund och hjälporganisationer, samt finansiering av verksamheten, som uteslutande bestod av donationer från judar och ungrare. Varken SRK eller svenska staten betalade dem.
Valdemar kallade Nina Langlet för sin ”högbåtsman”; de arbetade i samförstånd och hon var drivande i det humanitära arbetet. Tillsammans med många frivilliga medarbetare ansvarade hon för registrering av deporterade judar och krigsfångar, utlämning av skyddspass, samt för ett stort antal beskyddade hus, bland annat 14 ålderdomshem. Dessutom organiserades flera sjukhus och barnhem. Totalt hyste man över 3 000 skyddslingar. Dessa bostäder samt ett antal folkkök försågs med mat och förnödenheter. Även sju nunnekloster och två munkkloster ställdes under SRK:s beskydd, där hundratals människor gömdes.
Valdemar och Nina Langlet utsattes ständigt för hot och livsfara, både från nazisterna och pilkorsarna, på vars dödslistor de stod, samt i krigsslutet även av vissa ryska soldater. De hade dock viss nytta av att Nina var ryska och att de talade flera språk. Åtskilliga gånger hade de vapen direkt riktade mot sig, men lyckades klara sig ur situationerna med livet i behåll. Dagligen fick de uppleva fasansfulla övergrepp på skyddslingar, vänner och medarbetare. De var emellertid uppfinningsrika och spelade ofta ett högt spel. Exempelvis anlitades en före detta pilkorsare med uniform för att ibland iscensätta arresteringar inne i det stängda gettot, vilket i själva verket var fritagningar. Nina Langlet lyckades också själv vid ett par tillfällen ta sig in där och bevittnade de fruktansvärda förhållandena.
Raoul Wallenberg startade sin hjälpaktion i svenska beskickningens regi i juli 1944. Till skillnad från hans skyddspass, endast avsedda för judar med svensk anknytning, riktade sig SRK till alla förföljda, oavsett ras, religion och politisk inriktning. Det fanns ett visst samarbete med Wallenberg, men huvudsakligen arbetade man var för sig.
Under slutstriderna om Budapest, då bomberna föll oavbrutet, levde makarna Langlet under svåra förhållanden i källaren med knappa matreserver och ständig skräck för att bli levande begravda. Vid denna tid fick Valdemar lunginflammation, viket fördröjde deras möjligheter att lämna landet vid krigsslutet, då de kallades hem. Deras avfärd dröjde till 23 maj 1945. Då hade de bildat en ny fristående hjälporganisation som skulle upprätthållas av deras medarbetare efter deras avresa.
Valdemar Langlet har i Sverige kritiserats för att ha överskridit sina befogenheter, agerat för spontant och utan vederbörlig kontroll på verksamheten. Han var dock ingen diplomat och både han och Nina Langlet var alltför godhjärtade för att kunna invänta svar från överheten i den kritiska situationen. Deras arbete är ett exempel på en självuppoffrande och ideell insats i mänsklighetens tjänst; de lyckades rädda över 10 000 människoliv. Dock har deras verksamhet tonats ned och kommit i skymundan för den hyllade Raoul Wallenbergs. I sin bok om tiden i Budapest skriver Nina Langlet om hur bittert det kändes att mötas av kritik istället för positivt erkännande när de utmattade och utan pengar kom till Sverige efter en lång och strapatsrik resa.
Valdemar och Nina Langlet fick ändå flera utmärkelser. År 1946 fick båda Svenska Röda korsets silvermedaljer, och 1949 utnämndes Valdemar till Riddare av Kungliga Nordstjärneorden. I Budapest finns sedan 1955 en Langletskola och en Langletgata, med en minnestavla; dessutom fick de en ungersk orden skickad till sig. År 1966 inbjöds Nina Langlet till Israel för att plantera ett träd i De rättfärdigas allé vid Yad Vashem, samt för att få en medalj. I samband med den resan lärde hon sig hebreiska, skrev en lärobok, och höll sedan sitt tacktal på hebreiska. År 1979 sändes ett minnesprogram i SVT, och år 1985 höll Olof Palme ett tal i Langletskolan i Budapest, i vilket han sade: ”Jag vill hedra Raoul Wallenberg och Valdemar Langlet, vilkas gärningar är ett enastående exempel på mänsklig solidaritet och mod att hjälpa människor i nöd”. År 1987 omnämndes Valdemar Langlet i ett hyllningstal till Wallenberg i Representanthuset i USA. På sin nittioårsdag fick Nina Langlet SRK:s guldplakett, och i december år 2000 fick makarna postumt The Chiune Sugihara Humanity Award i Japan. I sin bok Skymning över Budapest, 2013, kallar Gellert Kovacs dem för ”de glömda svenska hjältarna” samt skriver att ”SRK var en av de absolut viktigaste internationella aktionerna i Budapest vid denna tid”.
När paret Langlet kommit till Sverige efter kriget flyttade de till en början runt bland bekanta i Stockholm. Valdemar skrev tidningsartiklar, samt redan i november 1945 sin bok Verk och dagar i Budapest. Nina Langlets bok Kaos i Budapest skrevs 1946, som ett komplement, men publicerades först 1982. De höll också föredrag om kriget. Trots sin svåra ekonomiska situation skickade de stora mängder förnödenheter till Ungern, vilket finansierades av intäkterna från Valdemars bok. En hjälpkommitté, med Folke Bernadotte som chef, bildades i Sverige trots visst motstånd. Men ganska snart tvingades de att avsluta på grund av en förtalskampanj. Missförstådd drog sig Valdemar tillbaka till Solbacken. Nina Langlet avslutade verksamheten och kom snart efter.
Nina Langlet fick så småningom en anställning vid Kommunala musikskolan i Katrineholm samt en lägenhet där. Valdemar anslöt när han blivit frisk från den lunginflammation han på nytt hade dragit på sig. År 1954 flyttade de till en lägenhet i Stockholm, som ordnats av Stiftelsen Isaak Hirschs Minne. På sin 80-årsdag fick Valdemar Langlet ett gåvobrev från några bekanta med Drottning Louise överst på listan. Gåvan var en välbehövlig två månaders resa till Italien. Det blev hans sista utlandsresa. Han dog 1960.
Nina Langlet bodde kvar i Stockholm och tillbringade alla somrar i stugan i Lerbo, tillsammans med sin yngre väninna, Benita Carstensen. Nina Langlet gav under många år musik- och språklektioner. Hon höll kontakt med vänner världen över och engagerade sig mycket i sina elever. Frimärkssamling var ett intresse, och hon var även fortsatt intresserad av kultur och samhällsutveckling.
Nina Langlet avled 1988, just fyllda 92 år. Hon är begravd tillsammans med Valdemar Langlet och hans släkt på Lerbo kyrkogård.
