Olga Milles var en framstående porträttmålare, född i Österrike, med en rad utställningar i Centraleuropa kring förra sekelskiftet. Genom sitt giftermål med den svenske skulptören Carl Milles kom hon en längre tid att bo och verka i Sverige.

Olga Milles föddes som Olga Granner i Steiermark nära Graz i Österrike 1874. Hon växte upp i ett borgerligt katolskt hem där fadern var revisor. Hon hade tre syskon, två systrar och en bror. Olga Milles visade tidigt en stor talang för måleri och fick redan i tolvårsåldern ett stipendium av staden Graz för studier vid Landschaftliche Zeichenakademie. Efter studierna inriktade hon sig på porträttmålning och blev snart efterfrågad hos den österrikiska aristokratin för sina porträtt av främst barn. Hon kom att resa mellan de olika godsen och framställde ett tjugotal porträtt per år vilka kom att finansiera en studieresa och uppehälle i Paris 1889. I sin biografi över Carl Milles beskrev författaren Erik Näslund hennes konst som subtil och känslig och med en ”uppenbar kraft och drive”. Hennes popularitet underströks också av en rad utställningar kring sekelskiftet i Wien, München och i hemtrakterna kring Steiermark.

Olga Milles var strängt religiös och asketisk i såväl klädsel som livsföring. Redan som ung hade hon tänkt sig ett liv som teckningslärare i ett nunnekloster och därför lovat Gud att aldrig gifta sig. År 1898 i Paris träffade hon och hennes syster Lintschi dock den lovande skulptören Carl Milles och hans syster Ruth Milles. Mötet med Carl kom att bli livsavgörande för Olga Milles. Carl uppvaktade henne intensivt och föredrog hennes intellekt och djupsinnighet framför hennes mer utåtriktade och charmfulla syster. Trots att hon lät honom förstå att något annat än vänskap mellan de två inte kunde komma ifråga fortsatte Carl uppvaktningen. Olga Milles ville ägna sig helt åt konsten och var främmande för äktenskapliga förpliktelser som husmor, maka och mor.

Carl förklarade att han respekterade Olga Milles krav på kyskhet och år 1900 förlovade de sig i hemlighet för att fem år senare gifta sig i Graz. Näslund menar i sin omfattande biografi om Carl Milles att deras äktenskap med största sannolikhet förblev ”vitt” och att detta också passade Carl. Av den omfattande brevskörden mellan makarna och mellan Carl och andra vänner — cirka 100 000 brev — drar Näslund slutsatsen att Carl var rädd för det fysiska och att slukas av krävande kvinnor. Enligt honom gick Carl därför aldrig längre än till platoniska vänskapsförhållanden med kvinnor. Huruvida det hos Olga Milles fanns andra bevekelsegrunder än att leva i kyskhet och endast för konsten framgår vare sig i Näslunds bok eller i andra skrifter om henne.

Att Carl och Olga Milles levde i skilda världar var tydligt. Carl var profetiskt upptagen att ge monumental form åt den svenska nationens myter, historia och ideal, medan Olga Milles var tystlåtet inställd på att i det lilla formatets porträtt lyfta fram människans inre liv. I en intervju i Vecko-Journalen 1955 gav hon uttryck för sin vurm för porträttmåleriet:

”Huvudsaken i ett porträtt är själen. Ansiktsdragens likhet är en grundförutsättning men det är bara utanverk. Att få fram personligheten är det väsentliga. Det är därför det är så svårt, och så intressant att måla porträtt. Man måste i varje särskilt fall söka människan bakom fasaden.”

Något år efter giftermålet flyttade Olga Milles med Carl till Sverige. Under de närmaste åren påbörjades bygget av det som skulle komma att bli Millesgården. Den första tiden i Sverige bodde paret Milles hos Carls syster Ruth Milles. I sina minnesanteckningar noterade hon att det för Olga Milles inte var en småsak att flytta från Österrike till Sverige. Allt var främmande för henne och så ”långt avlägset från de kära gamla föräldrarna hade hon heller aldrig varit.”

Giftermålet, och bytet av miljö, ledde för Olga Milles del till att hennes konstnärliga uttrycksförmåga i det närmaste tycktes som bortblåst. Hon fortsatte teckna och måla men inte i samma omfattning som tidigare. Långa perioder av improduktivitet följde, medan Carl aldrig tycktes tvivla på sin egen storhet. Olga Milles förringade sitt eget konstnärskap. Enligt intervjun i Vecko-Journalen var hon till och med tacksam över att ha fått verka i Carls skugga. Hon ansåg att det egna måleriet ingenting var värt och framhöll även sina tillkortakommanden i köket som tecken på hur värdelös hon var. Näslund tror inte att Carl medvetet förminskade Olga Milles, tvärtom uppmuntrade han i sina brev hennes måleri och tvingade exempelvis aldrig henne att välja mellan konsten och hemmet. Förminskningsverktygen var enligt Näslund mer subtila: Carls övertygelse om sin egen storhet och monumentalitet, och hans syn på mannen som överlägsen kvinnan.

Olga Milles trivdes aldrig med att bo i Millesgården. Att bostaden skulle göras så storslagen som möjligt var Carls idé, men hon hade inte behov av den sortens inramning. I Vecko-Journalens intervju andades hon viss kritik mot Carls storslagenhet: ”Inte har vi gafflar och inte får vi lakan — men kolonner, det har Carl alltid råd att köpa.” Millesgården blev mer ett slags ärominne och tempel över Carls framgångar som skulptör än ett hem för de båda. Olga Milles betraktade sig mer som gäst och vägrade att uppfylla förväntade ”värdinne-, husfru- och äktenskapsplikter”. Hon kom därför att vistas så lite tid som möjligt i Millesgården och föredrog att i stället tillbringa huvuddelen av sin tid hos föräldrarna i Graz.

År 1931 blev Carl professor vid Cranbrook Academy of Art i Detroit och flyttade dit tillsammans med Olga Milles. Hon blev nu mer tillgänglig enligt de som träffade henne, målade några porträtt och skötte ibland också hushållet. Makarnas gemensamma förströelse omfattade annars Vilda Västern-filmer på bio med enligt henne ”intressanta skådespelare, indianer och mexicanare”.

De stannade 20 år i USA och slapp därigenom på plats uppleva de dramatiska åren i Europa före och under andra världskriget. Av brev och uttalanden framgår att både Carl och Olga Milles hade stora sympatier för Hitler och Mussolini och särskilt för den nationalsocialistiska kultur- och konstpolitiken, med önskan att skapa en hälsosam konst. Båda makarna var starkt antisemitiska under hela sin levnad och Olga Milles hälsade Österrikes anslutning till Nazityskland 1938 med stor entusiasm. När hon hörde Hitler tala i Linz skrev hon till Carl att hon grät av hänförelse. Sina brev till maken undertecknade hon med ”Heil Hitler-hälsningar”. Olga Milles var enligt Näslund förmodligen starkt påverkad också av sin bror Erwin som redan under 1920-talet var övertygad nationalsocialist. Samtidigt framhöll Jessica Kempe i sin essä om paret Milles att deras gemensamma nazistiska ideal intimt hängde ihop med deras gemensamma skräck ”för fulhet och förgänglighet, modernistisk formupplösning, rasblandning och kroppsliga begär”.

Olga Milles avled 1967 i Graz, vid 93 års ålder. Hennes aska fördes till Sverige och hon begravdes på Millesgården, på terassen ”Lilla Österrike” som en gång byggts som en hyllning till henne. Där vilar hon vid sidan av sin man som dött tolv år tidigare.