Ruth Milles var en känd konstnär vid 1900-talets början, särskilt uppskattad för sina statyetter.
Ruth Milles växte upp på Örby gård i Uppland i en franskorienterad miljö. Fadern Emil Andersson hade som underlöjtnant deltagit i ett franskt fälttåg i Tunisien och dekorerats med Hederslegionen. Han var också amatörmålare. Modern dog i barnsäng när Ruth Milles var sex år. Sedan fadern gift om sig tvingades familjen bort från Örby och barnen i första giftet kom att bo hos släktingar i Stockholm. Skulptören Carl Milles var Ruth Milles yngre bror. Halvbrodern Evert blev arkitekt. Omkring år 1900 ändrade syskonen efternamnet Andersson till Milles efter moderns smeknamn ”Mille” på maken: de var ”Milles ungar”.
Ruth Milles studiegång var den vanliga för konstnärligt begåvade flickor: först Tekniska skolan och sedan Konstakademien, där hon mellan 1894–1898 studerade för skulptören John Börjeson. Hon var så duktig att hon kunde hoppa över en klass. Ruth Milles fick ideligen lovord och premierades sista akademiåret med den hertigliga medaljen för skulpturen Köld. År 1899 reste hon till Paris, där hon och Carl Milles, som kommit dit året innan, delvis hade gemensamt hushåll och kunde vara varandras stöd. Under de första åren arbetade de i motvind, men snart började man uppmärksamma deras statyetter av fattiga kvinnor och barn, ofta sentimentalt skildrade. År 1901 hade efterfrågan blivit så stor att syskonen Milles tillsammans med en tysk konstnärskollega startade bolaget Société des Artistes Réalistes för produktion och avyttring av statyetter. Ruth Milles ansåg sig ha uppfunnit denna lättsålda genre. Hon och brodern fantiserade om massproduktion. Verksamheten upphörde dock efter fyra år, sedan syskonen avslöjat att det göts piratkopior av deras verk. Statyetterna kopierades olovligen även i Sverige och såldes bland annat i varuhuset Leja.
Kring år 1900 var Ruth Milles en mer betydande konstnär än brodern Carl Milles. Hon ställde flitigt ut på de franska konstnärernas salong och fick 1902 ett hedersomnämnande för Le Chaperon Rouge. År 1903 genomgick hon en misslyckad underlivsoperation, som tvingade henne att återvända till Sverige. Hon fortsatte att skapa sina hjärtknipande figurer: Bondhustru och Fiskarflicka i blåst, båda 1906, Bukettlisa, Mjölkflicka, Mormodern och andra, modellerade efter skisser från hennes vistelser i den lilla fiskebyn St. Briac vid Bretagnes kust. Reliefen Efter väntan på havsstranden, 1907, blev Nationalmuseums andra köp från en kvinnlig skulptör 1908. Genom förvärven på 1920-talet av ytterligare två verk, Liten krympling och Bondhustru, var Ruth Milles länge den mest statligt företrädda svenska kvinnliga skulptören. Enligt Elin Wägner fanns ingen kvinnlig konstnär som hade ”transponerat sin konst så helt över till den kvinnliga tonarten som Ruth Milles”.
Efter hemkomsten från Frankrike till Sverige utförde Ruth Milles två porträtt för Kungliga Dramatiska Teatern föreställande skådespelaren Georg Dahlqvist och sångerskan Jenny Lind. Det sistnämnda porträttet överfördes till Millesgården. Hon har även gjort en byst av Ellen Key, som finns på Ellen Keys Strand. Ruth Milles fortsatte att delta i samlingsutställningar både i Sverige och utomlands. I samband med utställningar i St. Louis, USA, fick hon 1905 silvermedalj liksom 1910 i Buenos Aires. Från och med år 1911 deltog hon i Föreningen Svenska konstnärinnors utställningar. Hon deltog i Baltiska utställningen i Malmö 1914, på Världsutställningen i San Francisco 1915 och fyllde tillsammans med Sigrid Fridman den största salen på Liljevalchs konsthall med skulpturer 1921.
Vid sidan av det egna arbetet fungerade Ruth Milles som impressario och allt i allo åt Carl Milles under hans utlandssejourer, ordnade med hans utställningar, frakter, dokumentation, betalningar med mera. Syskonen stod varandra mycket nära. Från 1910-talets mitt försämrades hennes hälsa kontinuerligt och hon slutade modellera. I stället skrev hon poesi och sagor. År 1918 gav hon ut diktsamlingen Dagarnas grå och Drömmarnas blå. På 1920-talet trycktes sagorna Trollskrattet, Didrik flygare och andra sagor samt Glohit och Glodit med illustrationer. Hon ritade även julkort. Från cirka 1920 började hon få ett årligt underhåll från sin nu mycket framgångsrike broder Carl Milles. År 1932 bosatte hon sig i Italien för hälsans skull, med Carl Milles som finansiär. En utförlig presentation av hennes konstnärskap visades på Millesgården, Stockholm, sommaren 2008.
Ruth Milles avled i Rom 1941 och begravdes på den protestantiska kyrkogården i staden.
